Det är ett så typiskt beteende. Idag har jag en förmiddag utan några måsten. ÄNDÅ gick jag upp sju, tog på mig gympadojorna från New York som snart är mer hål än skor (kanske inte så konstigt, jag var i New York 2004), satte upp mitt snart flätningsbart långa hår och sprang ett varv runt Skarpnäck.

För det ger en så bra start på dagen. Att springa. Min tanke var att jag skulle skapa en god grund för att skriva. Det var förmiddagens plan. Att skriva. Och nu sitter jag här, klockan är över ett och jag har gjort precis allt förutom att skriva.

Jag har vattnat blommorna. Jag har plockat torra blad från ormbunken.

Jag har bakat en tårta. Jag har fyllt diskmaskinen.

Jag har dammat av pianot, bokhyllorna, byråerna. Jag har städat mitt skrivbord. Jag har hängt in rena kläder i garderoben och slängt smutsiga i tvättkorgen.

Det är så typiskt mig. På sistone. Som att jag behöver fullkomlig harmoni runt mig för att kunna skriva. Inga papper som ligger och skräpar, inga kläder på golvet. Inga smutsiga tallrikar i diskhon. Att jag måste få alla måsten avklarade, innan jag har ro att sätta mig ner och skriva.

Problemet är bara att när jag väl gjort alla de där små sysslorna som hör vardagen till, har de tre timmarna jag hade över gått och jag måste åka till jobbet, eller gå till träningen, eller sova. Jag lyckas aldrig skriva.

Nu är diskmaskinen färdig.

När jag var liten tittade jag alltid på barnprogrammen på ettan på lördagsmorgnarna. Under en period visades det, sist bland barnprogrammen, en tecknad serie om asagudarna. Jag var nog egentligen för liten för att se på den, de fornnordiska historierna var brutala och inte särskilt barnanpassade. Men jag fascinerades av dem. Denna tvetydiga kamp mellan ont och gott, hjältarna som med magi, list och rå styrka tog sig igenom sina äventyr, bara för att i nästa avsnitt vara skurken. Jag tror att det var där någonstans, under de lite för sena lördagsmorgnarna, som en gnista hos mig tändes, det som senare kom att utvecklas till mitt intresse för myter, religion och fantasy. Helt enkelt världar som är mer än vad de verkar.

Asahistorierna har alltid legat mig lite extra kärt om hjärtat efter den där barndomsfascinationen. I tonåren fann de mig i den fantastiska, svenska fantasytriologin om Matilda av Gull Åkerblom. Och nu är de här igen, i Neil Gaimans stora bok American Gods.

American Gods handlar om Shadow, en man som efter att ha blivit släppt från fängelset kommer ut i friheten, bara för att inse att han inte har något hem att återvända till. Som av en slump hamnar han bredvid den mystiske Mr Wednesday på flyget och blir erbjuden ett jobb. Det blir början på en lång resa genom USA, både geografiskt och andligt, och som sin guide har Shadow Mr Wednesday … eller Oden, som han även kallats.

Själva konceptet med boken är ‘Vad hände med gudarna när utvandrarna kom till USA?’. De följde med, såklart, men sen då? Vad händer med en gud när ingen längre tror på den? Och kan människan verkligen vara helt utan gudar, eller byter sakerna vi tillber bara skepnad? Den här boken är som en meandrande flod genom ett landskap av gudar och sagoväsen, som på ett snirkligt sätt söker ta sig längst in i den amerikanska själen. Och jag vet ärligt talat inte om den någonsin kommer fram. Jag kan inte påstå att jag riktigt vet vad den här boken handlar om. Vad själva kärnan är. Den liknar de spretiga gamla myter som den hämtat sina karaktärer ifrån, och jag finner det så lugnande på något sätt. Det här är en berättelse som ville bli berättad, men det är också en berättelse som behöver mogna i läsaren. Och jag tror, att i slutändan är de insikter som växer fram ur läsningen olika för varje läsare som tar sig igenom den. Det är det som gör den stor.

Och lite extra kul är det ju att det är just Oden som är Shadows och läsarens guide in i den amerikanska själen. Jag kan dra många paralleller till de gamla fornnordiska myterna, och nörden i mig riktigt myser av det. Minnena från barndomens lördagsmorgnar sitter fortfarande i.

Går det att förlora sin förmåga att skriva? Inte bokstäverna och kunskapen om att bygga ihop en fullständig mening med subjekt, objekt och predikat. Sånt liksom etsar sig fast, långt innan man ens vet att ett begrepp som meningsuppbyggnad existerar.

Det jag menar är konsten att skriva. Orden som ett sätt att skapa. Ett verktyg att uttrycka sitt allra innersta med. Det som är själva kärnan i all poesi och prosa. Strävan efter att vidröra någon annan där där det känns som mest med en berättelse. Är det en förmåga som kan glömmas bort?

Eller är det kanske som det där med cyklandet? Det svenska idiomet det är som att cykla. Att det sitter i kroppen.

På något sätt känns det som att det är just där som det sitter. I kroppen. Kroppsminnet är långt. Pålitligt. Cykla och simma och rida. Kroppen minns och gör, utan tankar. Det är när medvetandet ska in som det börjar krångla.

Jag har glömt hur man böjer oublier i passé composé. Jag har glömt hur EU styrs. Jag har glömt hur Kants imperativ riktigt hängde ihop. Jag har till och med glömt hur en cyklon bildas. Det finns så många saker som jag har glömt och förlorat. Kan jag även ha förlorat förmågan att skriva?

För det tar emot så när jag försöker. En gång i tiden skrev jag hela tiden. I trean i gymnasiet skrev jag minst dagligen på bloggen. Under 2007 skrev jag ett romanmanus med början-mitten-och-slut. Jag har kunnat, men nu öppnar jag ett dokument och blir sittande. Fokus finns inte där. Jag går fortfarande runt och formulerar meningar i huvudet. Det har blivit en del av sättet som jag tänker på. Men när det ska ner på pappret tappar jag allt som jag gått och funderat på.

Vilsen är vad jag är.

Så jag undrar. Kan jag ha förlorat förmågan att skriva? Kan jag finna den igen? Ska det bli sommarens projekt?

Sommar 2011: Jakten på skrivkonsten…

Projekt Läsa Nobelpristagare – jakten går vidare. Sist var det Beckett, och det funkade ju inte så bra. Den här gången lyckades jag plocka på mig Herta Müllers Hjärtdjur.

Det är berättelsen om livet i en diktatur. Det är läskigt. Det är hemskt. Bilderna som Müller målar upp är kraftfulla, hennes sätt att skriva abstrakt och ofta svårt att förstå, men samtidigt djupt berörande.

Men, trots all den innebörd som orden ges, är det något med hoppigheten, det lättflytande, som gör det svårt för mig att koncentrera mig. Jag tappade ständigt tråden. Jag saknade fokus. Jag vet inte om det var romanen, eller bara jag.

Så, nej, det gick inte så mycket bättre den här gången heller.

Jag lyssnar på P3. Mycket. Ibland på internet. Satirprogrammet Tankesmedjan, till exempel. Det går på en så omöjlig tid som 17-18 måndag-torsdag. Jag har aldrig tillgång till en radio då. Så, jag använder mig flitigt av deras sändningsarkiv. Det passar mig bra. Det får mig att känna mig någorlunda uppdaterad om vad som händer i världen och i Sverige och bara allmänt underhållen, trots att jag aldrig lyckas ta mig tiden att läsa tidningen.

En av Tankesmedjans programledare heter Liv Strömquist. Hon är även serietecknare. Hon är rolig och skarp och lyckas alltid få ihop så smarta poänger, så jag blev nyfiken. Jag läser inte särskilt mycket serier annars, men jag gick till biblioteket och lånade de två av hennes album som fanns inne.

Einsteins fru, den första av albumen som jag läste, handlar i princip om olika kvinnor i historien som det inte skrivits så mycket om i historieböckerna eftersom de var just kvinnor. Den är både rolig och smart och full med källhänvisningar (och jag som universitetsstudent blir ju lite svag i knäna när referenserna ser ut som de ska och argumenten är väl underbyggda av tidigare forskning).

Prins Charles känsla, det andra albumet, handlar om kärleken och hur den tvåsamma, exklusiva förälskelsen skapades parallellt med individualismen och hur den upprätthålls av patriarkatet och vanor. Och jag måste erkänna någonting: Jag har hittat min bibel. Jag tror att jag kan bete mig lite halvgalet nu, sådär nyfrälst och intensivt, och de som tvingats umgås med mig efter att jag läste ut detta album har fått höra både ett och annat om förälskelsen som social konstruktion och andra teorier som Liv Strömquist tar upp i sina otroligt roliga serier. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Jag är till och med så uppspelt över det här, att jag tappar orden. Jag, som annars brukar ha hinkvis av dem att hälla över minsta lilla detalj, kan nu inte avsluta det här inlägget med något annat än att LIV STRÖMQUIST ÄR SÅ JÄVLA COOL.

Häromdagen åt jag middag hos min pappa och vi kom in på ämnet böcker. Jag berättade om vissa personer i min bekantskapskrets och hur de läste författare som Kafka och Dostojevskij på ett sätt som fick mig att misstänka att de åtminstone delvis läste dem som en del av ett prestigeprojekt. Min pappas fru utbrast då: “Varför ska man läsa såna böcker? Då kan man ju lika gärna leva.”

Ja, varför? Jag måste erkänna att jag har lite liknande ambitioner som mina Kafkaläsande bekanta. Att det liksom känns som att det finns en massa böcker som man borde läsa, svåra böcker, deprimerande böcker, bara för att det hör till. För visa att jag är intelligent. Medan jag vet att min pappas fru systematiskt bara läser böcker som hon mår bra av. Böcker som kan ge lycka i en annars oförutsägbar värld. Och lycka är väl det vi alla strävar efter i slutändan, på ett eller annat sätt?

Så i torsdags, med det i åtanke, föll jag för frestelsen och plockade med mig en bok från Stadsbiblioteket. Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal har inget eget. Det är som en blandning av Jane Austens Pride and Prejudice, Sense and Sensibility och Persuasion, och Charlotte Brontës Jane Eyre, samt en nypa trollkonst – men det gör inget. Dels för att jag älskar Austen och Jane Eyre, och dels för att Kowal gjort det med en sån elegans och lätthet att det är ett rent nöje att läsa.

Visst, den saknar Austens intelligenta humor, hennes knivskrapa människoporträtt och delikata språk, och också Brontës nyansrikedom – men denna soliga påskafton önskade jag inget mer än en liten romans. På en kväll och en förmiddag läste jag den, och jag njöt för varje sida. Och det är ändå någonting med hennes framställning av historien, som gör att det inte känns som en tafflig kopia, utan snarare som en hyllning till dessa två artonhundratalsförfattare.

Jag tycker om det. Mycket. Vissa böcker ska bara ge njutning och lycka, och på sätt och vis är de de mest beundransvärda böckerna av dem alla.

Jag har funderat lite på det där med Dickens, eller kanske snarare det intrycket jag fick av honom genom Girl in a Blue Dress. Mitt intryck av honom följer ett mönster som jag kanske lite för ofta tycker mig kunna se hos manliga författare och musiker och konstnärer. Det där gemensamma karaktärsdraget av enorm egocentrering, excentricitet, charm, förmåga att väcka känslor hos andra och på så sätt dra dem till sig, men utan en tanke på vad denna lek med deras känslor skulle kunna leda till. En sorts hänsynslöshet.

Men det stör mig att jag bara får denna känsla från manliga konstnärer. Jag har svårt att förlika mig vid tanken att det skulle vara en del av det manliga könet att vara så egocentrerad och karismatisk och ur detta kunna skapa så stor konst. Ja, för det är en annan sak som dessa män har gemensamt – de har alla skapat fantastisk, odödlig konst.

Så slår det mig. Det handlar inte om att dessa egenskaper och färdigheter skulle vara begränsade till ett av könen. Det handlar, tror jag, snarare om möjlighet att utöva. För vad har dessa män som jag känner sån motvilja emot alla gemensamt? Jo, de har alla haft kvinnor omkring sig – hustrur och beundrarinnor som kunnat ta hand om deras vardag och smörja deras egon så att de i sin tur kunnat koncentrera sig på att skapa. Vad har kvinnorna med samma talanger och hänsynslösa karaktärsdrag kunnat göra? Inte har det funnits några män som kunnat ta hand om deras vardag. Istället har de förpassats till glömskan, eller i vissa fall till galenskapen, som Emily Brontë och artonhundratalets hysterikor.

Det är inte frågan om kön. Det är frågan om sociala strukturer som möjliggjort för vissa och omöjliggjort för andra. Men idag, när det inte längre är så fruktansvärt otänkbart att en man skulle kunna sköta barn och hushåll medan kvinnan skrev eller komponerade eller målade, kanske vi kommer att få se ungefär lika många fullkomligt odrägliga, men ack så begåvade kvinnliga konstnärer som manliga.

Gaynor Arnolds roman Girl in a Blue Dress är inspirerad av Charles och Catherine Dickens äktenskap. Den handlar om Dorothea Gibson och hennes make, den stora författaren, the One and Only, Alfred Gibson (eller en fiktiv Dickens, om man så vill). Boken börjar med att Dorothea sitter ensam i sin lilla lägenhet, medan hela London är ute på stadens gator och tar del i den stora författarens begravningsprocession. Dorothea är inte inbjuden. Dorothea och Alfred har nämligen inte talats vid på tio år. Men innan det hade de varit gifta i tjugo och fått åtta barn tillsammans.

Hela utgångspunkten är som upplagd för ångest. Hundra sidor in, med en växande frustration över livets orättvisa och särskilt egocentrerade (manliga) konstnärers destruktiva makt över sina nära och kära, slog det mig att jag ju inte har någon som helst relation till Gibson (alltså Dickens). Ett par filmatiseringar har jag väl sett, men jag har aldrig läst något och som svensk är han inte heller en del av min kulturella uppväxt. Så varför plågade jag mig själv med att läsa om vilken karismatisk, manisk, känslomässig berg-och-dalbana han var, och hur han utnyttjade sin dragningskraft på sin omgivning till att mjölka känslor att gödsla sina böcker med, utan att inse vilka konsekvenser det skulle få för dem han utnyttjade? Det kunde ju knappast förbättra min syn på en viss sorts (manliga) författare, och kommer jag ärligt talat att kunna läsa någon av hans böcker nu, när jag känner en sån avsmak för honom som person?

Men jag kunde inte sluta, det kan jag sällan. När jag väl börjat, måste jag läsa klart. Och historien fortsätter, Dorothea lever upp under dagarna efter begravningen, hennes barn som hon inte träffat sen Alfred (Dickens) kastade ut henne ur deras gemensamma hem tar upp kontakten igen och det är som att hon plötsligt blir fri från en tio år lång förlamning. Parallellt med tillbakablickar till deras gemensamma liv, får vi följa Dorotheas väg ut i världen igen. Men, likväl, allting kretsar ännu kring Alfred. För hon älskar honom fortfarande.

Och här någonstans tvingas jag att nyansera min bild lite. För, mannen är inte ensam i detta förhållande. Kvinnan, Dorothea, har valt att älska honom, väljer ständigt att fortsätta älska honom, trots alla de små saker med honom som gör henne så ofantligt olycklig. I grund och botten är det här en roman om den otroligt destruktiva kraft som kärleken kan utgöra, om den uppstår på fel plats, vid fel tidpunkt, mellan fel personer. Det får mig att tänka på ett citat ur Andreas Romans bok När änglar dör:

På många sätt så har kärlek visat sig vara en destruktiv kraft. Det finns en viss ironi i det, för en sådan känsla som egentligen bara borde föra med sig glädje och lycka kan också ge liv åt så djupt rotat hat att man dödar för dess skull. Allt måste födas ur något, och ur kärleken föds svartsjukan och åtrån.

Den första associationen till ett sånthär citat är kanske historier som den om kriget i Troja, vars kärna är hur ett älskande par trotsar allt och får ett helt krig att bryta ut som följd. Men den destruktiva kraften kan också vända sig inåt. Den eftermiddagen i sina föräldrars trädgård, då Dorothea förälskade sig i Alfred Gibson, påbörjade hon den långsamma vandringen från att vara flickan i den blå klänningen till att nästan försvinna helt. Det skulle ta tjugo år, och kärleken gjorde att hon inte önskade sig något annat i livet än att göra honom glad och nöjd. Så till den grad att hon nästan utplånade sig själv, rent bokstavligt, i barnsäng. Hans död skulle krävas för att hon skulle kunna bli en person igen. Och ändå, ÄNDÅ, fortsatte hon att älska.

Och jag vet inte vad mer man kan göra. Jag menar, i slutändan kan vi inte bestämma vilka vi älskar. Vi bara gör det ändå.

Så, ja, det blev en riktigt intressant roman till slut ändå. (Om man bortser från de lite väl käcka sista kapitlen.)

Förra helgen var jag på Fotografiska med Jenny. Det var väl inget där som var sådär extremt intressant, men det allmänna intrycket var ändå – – upplyftande. Jag kände mig inspirerad. Det kliade i fingrarna. Jag ville hem och bygga upp en studio i vardagsrummet. Det är något med fotografimediet, speciellt på utställningar där stora format är möjliga. Jag undrar hur mina fotografier skulle te sig i formatet 3 x 2 meter. Ifall de skulle ge ett ens nära på lika överväldigande intryck som Andrew Wilsons eller Sarah Moons fotografier.

Det fanns ju en gång när jag tänkte att jag skulle bli fotograf. Det var en ganska kort period då jag tänkte att det kunde bli min huvudsakliga karriär, men jag har aldrig riktigt släppt det helt. Fotograferandet. Som koncept. Uttrycksform. Men på sista tiden har det inte blivit så mycket faktiskt fotograferande. Det är svårt att få tid. Det är som med skrivandet. Det krävs tid för att det ska vara roligt. Jag har svårt för att göra saker på halvfart.

Men var ska det få plats? Dessa intressen. Utan tid rinner inspirationen ut i sanden och då känns det nästan värre att den fanns där utan att bli utnyttjad, än om den aldrig hade dykt upp över huvud taget. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det lilla jag lyckats fånga hittills i vår. Bark i Nackareservatet. Stympade träd i Gävle.

Röda rummet av August Stridberg ska ju vara en av de stora svenska klassikerna, men jag förstår ärligt talat inte storheten med den. Jag antar att det ska föreställa en utvecklingsroman, ung man söker mening och blir vuxen, men det är bara så fruktansvärt rörigt att jag för det mesta bara plöjde igenom utan att registrera. Och sen har det nog vid det här laget blivit ganska tydligt att jag inte har så mycket till övers för böcker av och om unga män (typ, On the road, Catcher in the rye, Den unge Werthers lidanden och så vidare). Det är en genre som jag har svårt att smälta.

Jag förmodar att Strindberg blev skickligare längre in i sitt författarskap, för annars skulle han inte vara värd sitt rykte. Man kan ju trots allt inte ha hur höga krav som helst på en debutroman.