vårläsning XI.X-XI: Einsteins fru & Prins Charles känsla

Jag lyssnar på P3. Mycket. Ibland på internet. Satirprogrammet Tankesmedjan, till exempel. Det går på en så omöjlig tid som 17-18 måndag-torsdag. Jag har aldrig tillgång till en radio då. Så, jag använder mig flitigt av deras sändningsarkiv. Det passar mig bra. Det får mig att känna mig någorlunda uppdaterad om vad som händer i världen och i Sverige och bara allmänt underhållen, trots att jag aldrig lyckas ta mig tiden att läsa tidningen.

En av Tankesmedjans programledare heter Liv Strömquist. Hon är även serietecknare. Hon är rolig och skarp och lyckas alltid få ihop så smarta poänger, så jag blev nyfiken. Jag läser inte särskilt mycket serier annars, men jag gick till biblioteket och lånade de två av hennes album som fanns inne.

Einsteins fru, den första av albumen som jag läste, handlar i princip om olika kvinnor i historien som det inte skrivits så mycket om i historieböckerna eftersom de var just kvinnor. Den är både rolig och smart och full med källhänvisningar (och jag som universitetsstudent blir ju lite svag i knäna när referenserna ser ut som de ska och argumenten är väl underbyggda av tidigare forskning).

Prins Charles känsla, det andra albumet, handlar om kärleken och hur den tvåsamma, exklusiva förälskelsen skapades parallellt med individualismen och hur den upprätthålls av patriarkatet och vanor. Och jag måste erkänna någonting: Jag har hittat min bibel. Jag tror att jag kan bete mig lite halvgalet nu, sådär nyfrälst och intensivt, och de som tvingats umgås med mig efter att jag läste ut detta album har fått höra både ett och annat om förälskelsen som social konstruktion och andra teorier som Liv Strömquist tar upp i sina otroligt roliga serier. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Jag är till och med så uppspelt över det här, att jag tappar orden. Jag, som annars brukar ha hinkvis av dem att hälla över minsta lilla detalj, kan nu inte avsluta det här inlägget med något annat än att LIV STRÖMQUIST ÄR SÅ JÄVLA COOL.