På tal om grafitti. I La Paz träffade jag en ung dansk man som hyrt en lägenhet på Calle Ecuador och ägnade dagarna åt att måla grafitti på stadens förfallande väggar. Han hette Malik. Han hade en underbar brytning på sin engelska, och när han försökte prata svenska fick han en så rolig min, han liksom vinklade om huvudet. Han var arrogant på det där sättet som unga anarkistiska män tenderar att vara och försvann, det gick inte att kontakta honom. Han hade inte Facebook. Facebook bevakas ju av CIA.

Att Malik hade djupare, politiska intentioner med sina målningar har jag inte svårt att tänka mig. Men av någon anledning är det inte honom jag ser när jag tänker på grafittikonstnären. Då dyker snarare hans marijuanarökande, kokainsnortande medkonstnär och rumskompis Toke upp för min inre syn.

Jag är fruktansvärt fördomsfull, jag vet. Det är något jag jobbar med. Men man träffar ju så många underliga, härliga, obehagliga människor när man är ute och reser. Är det för att det är den kategorin folk som reser, eller är det helt enkelt så att det är först när vi kommit bort från hemmet och vardagen, människor vi känner och miljöer som begränsar som vi verkligen vågar vara oss själva? De galna, impulsiva människor vi verkligen är? Vem blev jag egentligen, där borta på andra sidan Atlanten?

Katja, ocensurerad?

Det är lördag. Det har varit en bra dag. Jag har ridit, Westlife är en häst som bara växer för mig ju bättre jag lär känna henne. Hon är inte enkel. Det går sällan riktigt bra. Men det är något med henne som gör att det känns värt det. Hon behöver bara lite tålamod och omsorg. Kanske är det för att jag känner igen mig.

(Dumma jag, hon är en HÄST, här går jag och förmänskligar och det är något av det värsta jag vet. Nu bryter jag mina egna principer.)

Och vädret var ju så fantastiskt idag. Jag försöker jobba på min B-uppsats, jag läser metod och vetenskapsteori och meningsskapande och teorier om hur man försökt planera in gemenskap i arkitekturen. Bostadsorten får betydelse för identitetsskapandet. Betyder inte det att de lyckats med något här, vi flyttade till Skarpnäck när jag var sex månader gammal och tjugotvå år senare sitter jag här och skriver en uppsats om det. Det röda teglet och de asymmetriska husen är en del av mig. Men det känns som att det är något som håller på att gro i mig. Det här med vetenskaplighet, kunskap, forskning, jag läser och tänker och får ingen ordning på, jag har varit med om det här förr. Det är en förlossning. Det kräver total förvirring innan allting kan falla på plats och bli en aktiv del av min arsenal. Det känns stort. Men det kommer inte att bli färdigt för att bli seminariebehandlat i början av juni. Jag måste låta det ta tid. B-uppsatsen måste jag tillåta bli lite halvdan. Jag har ett mål som är större.

Men så ser jag Agora och bara gråter. Dagen får ett slut som kramar mina lungor och ger mig svårt att andas. Det är farligt att sova då, andningen måste få tillbaka sin rytm, jag måste Tingsek – One Of Those Days.

Kanske kan jag sova nu.

Häromveckan vandrade jag runt i stan, själv, en lördagkväll. Jag hade kompaktkameran med mig. Vi har försökt länge nu. I Bolivia gick det väl an, där kände jag mig inte riktigt trygg med systemkameran mitt bland alla människor, där gick kompaktkameran lätt ner i fickan. Men sen jag kom hem – fotografierna blir så platta! Jag är en sån snobb.

Nej, jag och kompaktkameran måste bli vänner. Jag måste lära mig ta bra fotografier även med begränsade tekniska förutsättningar.

Ett annat sätt att hävda sin rätt till rummet är att måla på väggar. Grafitti, klotter. Grafittikonstnärer och klottrare tar sig rätten att använda staden som duk och förvandlar på så sätt privat ägda, ofta kommersiella utrymmen till något uppseendeväckande och allmänt. De omvandlar stadens utseende, och på så sätt påverkar de även andra som bor där. För människor vill skapa mening, i sina liv och i sin omgivning, och hur vi uppfattar vår omgivning, förhåller oss till den, är en viktig del av vår identitetsutveckling. Åtminstone enligt geografer. Och jag är ju geograf. Snart åtminstone. Konsten på betongen blir som en visuell protest mot något som klottrarna och grafittikonstnärerna inte uppskattar med dagens samhälle. Och därigenom, just i den rumsliga omvandlingen, skapar de förändring.

Det är lite inne nu, tror jag, inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskaperna, att studera dessa populärkulturella företeelser och ge dem en djupare innebörd. Sätta in dem i sammanhang och ge dem mening. Det är progressivt. Och jag älskar dessa teorier. Jag, som sakta men säkert börjat snöa in mig i universitetsvärlden och får fjärilar i magen av ord som fenomenologi och isostasi.

Men jag funderar över det här med mening. Mening och intentioner. När jag för några månader sen kläckte några teorier från läroboken i kulturgeografi om hur skejtare konsumerar staden och på så sätt gör något kommersiellt till allmän egendom för en bekant som är hängiven skejtare, sa han att han ju bara tycker om att skejta. Och jag har svårt att tänka mig att alla som målar på väggar gör det för att omforma stadsmänniskornas rumsliga uppfattning om sin stad och sig själva. En del kanske gör det, på något undermedvetet plan, och de flesta målar nog som någon sorts protest, om det nu är mot etablissemanget eller polisen eller farsan, men jag frågar mig – har det ingen betydelse? Får inte en handlings intentioner några konsekvenser på dess verkan? Kan man verkligen ge så fina och högtravande innebörder åt handlingar som från aktörens sida kanske bara är ett resultat av utagerad tonårsfrustation?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Att teorierna kan hänga över aktörerna sådär utan att vara en del av dem känns för mig en aning motintuitivt, men samtidigt så är det ju så. Målningen blir kvar där på väggen och tvingar oss att förhålla oss till den även om konstnären inte står bredvid och förklarar varför han gjorde den. Klottret står på egna ben efter att klottraren har lämnat platsen. Det kan inte springa efter. Men att det ska göras så stort, denna subkultur, så viktigt, så omfattande. Dessa teorier. Jag älskar dem, samtidigt som jag tycker att de är ohyggligt pretentiösa.

SMS-inkorgen blev full idag. Jag gick igenom, rensade, slängde, slogs av hur meddelandena ändrat karaktär, speciellt den ihärdiga sms-korrespondens jag haft med Elin sen någon gång i mitten av höstterminen. Ett smakprov från i december:

Elin: Robert Pattinson är fulsnygg. Men mest är det hans farlighet som attraherar tror jag. En dödligt farlig man 😉

Förmodligen var detta en del av en konversation om vampyrvågen som gått över världen, i december blev jag sjuk och fastnade med True Blood och vi hade ju båda läst Twilight.

I april var Elin i Österrike. Då fick jag följande meddelanden:

Elin: Hej! Jag vandrar med linne på mig. Är alpernas dalar formade av glaciärer?

Katja: Är dalarna u-formade? Då är de formade av glaciärer.

Elin: De ser u-formade ut 🙂 Definition av Glaciär=is som inte smälter under sommaren o är i rörelse?

Elin: Hej, jag åker förbi vittrade kalkstensberg med tydliga taluskoner under! 😀

Vi försvinner in i en fackvärld med egna regler, vi pratar om nätverk och glokalisering och exogena processer och det känns så underbart att höra till någonstans. Jag får bara inte glömma att det finns en värld utanför skogsavverkningens implikationer för jord, vatten och habitatstorlekar också.

Rummen. I lördags var jag på konsert. I Markuskyrkan, för en gångs skull var jag där utan att själv vara med i kören. Det var kyrkans andra kör, damkören, som hade konsert. Och jag slogs av vilket enormt rum denna kyrka är. Ett enormt utrymme luft instängt i väggar och tak av tegel. Och medan jag satt där och njöt av de vackra latinamerikanska tonerna, så kunde jag inte låta bli att låta den växande geografen i mig flyta iväg rumsliga tankar.

Det här med rummet. Att ta fysisk plats. Att fylla ut ett utrymme, det är något som alla gör, något som vi måste. Och ändå tar inte alla människor lika mycket plats. Vi kan kräva lika stor yta på marken där vi står, men genom andra dimensioner av rummet kan skillnaden göras enorm. I ljudrummet tillexempel. En klassiskt skolad solist kan fylla ut hela stora Markuskyrkan med sin röst, ta sig rätten över ljudrummet och tvinga alla andra som vistas där att stiga åt sidan. Oftast gör man det villigt, de flesta som hamnar i den situationen har förmodligen kommit till kyrkan för att lyssna på sången. Men det finns andra sätt som människor kan ta sig rätten över ljudrummet som inte alltid är lika uppskattade.

Det kan vara människor som pratar i telefon på tunnelbanan. Här är ett utrymme som ska delas av hundratals människor under rusningstid, och ändå anser sig i princip alla ha rätten att prata i telefon. För några år sen gjordes försök att förbjuda mobiltelefoner i vissa delar av vagnarna, men det gick såklart inte. Det var ingen som brydde sig. Och ärligt talat gör det mig inte så mycket. Som infödd stockholmare som pendlat sen jag var sju har jag lärt mig att stänga ute störande ljud som tränger sig på på tunnelbanan.

Bilar kräver också mycket utrymme. Både rent fysiskt, men även ljudmässigt. Det är också något som storstadsbon i mig har lärt sig att stänga ute, det är som ett ständigt bakgrundbrus. Men när jag någon gång hamnar i ett ostört skogsparti kan jag känna att tystnaden är rent ut sagt bedövande. Bakgrundsbruset saknas.

Och jag frågar mig: Vad är det som ger dessa olika aktörer rätten att ta den plats de tar? Solisten i kyrkan har blivit ombedd att ta den platsen, i tunnelbanan är det en sorts underförstådd, aldrig uttalad överenskommelse att om jag har överseende med ditt telefonprat, så har du överseende med mitt. Men bilarna? Jag åker nästan aldrig bil. Det är om vi ska till pappas sommarstuga i Gnesta och ibland när jag åker till mormors gamla hus på landet i södra Finland, båda platser dit det är krångligt att ta sig utan bil, speciellt med packning. Ytterst sällan åker jag bil i stan. Jag promenerar. Cyklar. Åker tunnelbana. Buss ibland. Det har hänt att jag har ridit också. Men inte bil. Jag tycker inte om bilar. Jag vill helst slippa ta körkort. Och när gav jag rätten till bilarna (bilisterna) att ta upp så mycket utrymme i mitt liv?

De flesta jag känner är likadana. Kör inte bil. I slutändan tror jag att det handlar om respekt. Och förståelse för rummet. Vilken betydelse det faktiskt har. Vad vårt utnyttjande av rummet säger om oss, som samhälle, som stad, som människor. Att vi kanske borde omvärdera vår stadsplan och våra bilvanor, för att få ett mindre dysfunktionellt samhälle. Att inte låta ljudrummet i staden, som så många människor vistas i dagligen, bli monopoliserat av ett fåtal människor som tagit sig rätten. Sen att avgaserna förgiftar människor och fyller atmosfärer med alldeles för höga halter av gaser som orsakar förändringar i klimatsystemen, det är en helt annan diskussion som likväl utmynnar i liknande frågeställningar: Vem ska få ha makt över rummet?

Själv går jag runt och sjunger. Ganska ofta, hemma, på stan, när jag är på besök. Det är också att ta sig rätten till ljudrummet. Men jag hoppas att de jag umgås med kan säga åt mig att hålla käft när jag tagit för mycket av deras livsrum. För sången gör mig lycklig. Jag vill inte sluta.

Klockan är över två. På natten. Det är måndag. Jag borde sova. Men i lördags var den en klok människa som sa till mig att om man får en idé, bör man genomföra den eller åtminstone nedteckna den inom tre minuter, annars blir den inte förverkligad. Och jag har väntat så länge på att orden ska komma, att äntligen få låta dem växa fram genom tangentbordet måste vara värt lite förlorad skönhetssömn.

Vägen till Klockrike av Harry Martinson är slut. Det var en vacker bok. Fylld av en stilla insikt. Harry kommer jag nog att återvända till. Nu har jag återgått till den näst sista boken i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm. I en förvandlad stad. Jag lär mig så mycket. Jag tycker så mycket om Stockholm.

Den innehåller också sina bitar av insikt:

Ett ord bet sig särskilt fast, åt inom honom när han gick hemåt: Aldrig äro vi mer oskyddade mot lidandet än då vi älska. Det var något han kunnat se i sin mors ansikte, något han hela tiden vetat men ändå varit omedveten om. Den sanningen gjorde livet skört och oskyddat, det han kanske trott var själva skyddet var i stället en brist på skydd. För första gången tyckte han att han förstod hur dyrt och hur svårt det var att leva. Att leva var att älska, att älska var att stå oskyddad mot lidandet.

Och det är så lätt att hålla sig undan, stå ett steg utanför, som ett sätt att söka skydd. Det är så lätt att låsa in sig i sig själv. Men det går inte heller. Då lever man inte. Det är att låta lungorna andas, hjärtat att slå – utan liv.

Att lära känna en människa är som att lägga pussel.

Man börjar med de lätta bitarna, de färgglada, huset mitt i blomsterhavet, det allra mest karaktäristiska. Det som fick en att fastna. I början går det ofta ganska fort. Av bara farten kan man få med en halv bit himmel, några rabatter och lite grusväg.

Det är när alla de lätta, självklara bitarna är placerade i ett sammanhang som det börjar bli krångligt. Det är lätt att fastna där, med högen av himmelbitar som kan få en att vilja skrika, slänga ner hela pusslet tillbaka i lådan, bara gå. Ge upp. Vad ska man med så många förvirrande bitar himmel till?

Eller så ger man inte upp. Det är något som får en att fortsätta. Bilden kanske har fängslat en alldeles för mycket, eller så är man helt enkelt inte en sån som slutar. Efter ett tag kanske man finner en sorts logik även i de jobbiga bitarna. De bildar en helhet som är, om än inte riktigt förståelig, så åtminstone greppbar.

Och plötsligt sitter man där med en bild. Ett hus mitt i en lummig trädgård under en klarblå himmel. Och man förstår inte hur man någonsin kunde tvivla.

Det som får min metafor på fall är att även ett tusenbitarspussel blir man klar med till slut. Bara man inte ger upp, så lägger man den där sista pusselbiten förr eller senare och då är det slut. Människopusslen blir aldrig klara. Sista biten blir aldrig lagd. Med åren kan de bli allt färre, de där nya bitarna, men de dyker upp, bara man är öppen och beredd att ta emot dem.

Jag är en person som lägger tusenbitarspussel. Jag ger inte upp. Det är något i mig, jag kan inte sluta. Kirke är ett pussel som jag hållit på att lägga i fjorton år. Det började stormigt, men med åren har vi anpassat oss till varandra. Jag har så att säga lärt mig logiken. Eller kanske snarare bristen på logik. Elin är ett pussel som jag precis börjat lägga. Och där har jag inte ens för ett ögonblick behövt snegla åt min envishet. Pusselläggandet har gått helt av sig själv.

Och jag tänker inte sluta. Varken med Elin eller Kirke, det är få pussel jag väljer att lägga ifrån mig. Kalla mig pedant, men jag tycker om att ha hela bilder framför mig. Livet blir så mycket rikare då.

Mitt liv känns, för tillfället, som en transportsträcka. Jag sitter på universietet, det är lugnt och tyst när alla studenter har gått hem. Stilla.

Jag har tid att ta kol på. Det är därför jag sitter här. Med lite garn och en virknål. Och jag förvånas över hur ovant det känns, det här att sitta i ett tyst rum och ha tid att ta kol på. Jag har haft så mycket som snurrat runt i huvudet, jag tror inte att jag har andats ordentligt på flera veckor.

Jag måste komma ikapp mig själv igen. Stå still. Ta kol på lite tid.

Om någon kunde vara snäll och förklara för mig varför jag skapar problem åt mig själv jämt och ständigt, helt utan grund eller underbyggnad, så skulle jag vara otroligt tacksam.

Och, eftersom vissa blev nyfikna, så är det preliminära namnet på min B-uppsats:

Skarpnäck 1983-2010

Vad hände sen?

(Jag är väl medveten om att själva titeln inte är något att hänga i julgranen kanske, men själva ämnet känns faktiskt bra. Jag kommer inte behöva åka hemifrån under hela maj.)