Jag läser Suzanne Brøggers Crème fraîsche. Hon skriver:

Jag fick alltid höra att jag inte var tillräckligt duktig i förhållande till mig själv, men det betyder inte att jag inte var bättre än många andra.

Att jag liksom känner igen mig. Den där känslan av att jag inte gjort nog. Det är inget som kan hjälpas med att jämföra sig med andra.

Eftermiddagarna denna juli månad har varit alldeles för varma för både sommarstädning och receptexperimentering, så jag har för det mesta suttit i en av vilstolarna ute i vårt lusthus och läst. Om fotografi av Susan Sontag bland annat.

Det är en intressant bok. Otroligt teoretiserande, intellektuell, innehåller många referenser till fotografer och författare som om de vore en del av allmänbildningen, men som lilla jag aldrig hört talas om. Ganska mycket går mig över huvudet, faktiskt. Så varför sitter jag här och skriver om den? Jag vet inte riktigt. Jag kanske tycker om att plåga mig själv med böcker som jag inte förstår. Det har hänt förr.

Men, de bitarna jag förstår, dem jag kan ta till mig, suger jag på som riktigt bitter, mörk choklad. Den planterar tankar i mig och formulerar idéer som jag tidigare bara haft på känn. Den innehåller ett antal essäer om fotografi ur ett kulturvetenskapligt perspektiv och behandlar både riktigt tidiga strömningar inom fotografin och nyare, modernare problem och idéer (men eftersom boken är skriven på 1970-talet, behandlas såklart inget som inträffat senare än så).

Fotografi är så otroligt mycket mer än bara en bild på ett papper. Om man inte förstått det tidigare, så är det någonting som Susan Sontag får en att inse. Fotografi har med vår självbild att göra, påverkar vår identitet och har för alltid förändrat det moderna medvetandet. Seendet kommer aldrig att bli detsamma sen fotografin började avslöja skönheten i det fula, detaljerna, bli bevismaterial för liv. Tidens gång. Vi omringas av fotografier från alla håll, av alla olika slag. Vi förhåller vår världsuppfattning och våra liv till dem, vare sig vi vill det eller inte, och Susan Sontag öppnar mina ögon inför detta. Det handlar inte bara om inlägg i kulturdiskussionen, det handlar även om mig.

Sen kanske det blir lite mycket ibland, lite överdrivet intellektualiserat. Men det är sånt man får ta med såna här böcker. Det gäller att läsa och ta till sig efter sin egen förmåga. Att läsa handlar om att lära sig att hitta brytpunkter mellan sitt eget liv och texten.

Det finns saker som kan få mig att tappa perspektiven. Annars är tiden något mycket beständigt, en absolut enhet som delar upp mitt liv i ett förflutet av minnen och en framtid av drömmar. Nuet blir förflutet i samma ögonblick som jag upplevt det och är inget möjligt att vistas i. Uppdelningen är något beständigt. Vad än Einstein sagt om resor i ljusets hastighet, så är detta en sanning i min verklighet. Tiden är.

Förutom ibland. Som genom ett hål i väven kan jag falla, på en given signal, för att landa i en värld som jag trodde mig redan ha lämnat.

En lukt, det torra från papper, självhäftande kuvert, långsamma dagar och kartong – det blir en sommar, bokminnen och sätesmuskler ömma av cykelmornar.

Eller ett ljud, ett par toner, spelade på piano. En sträv mezzosopran – ord om längtan och sorg. Det blir en vitsippsbacke, en vår som var så svår att det kändes som att där stannade mitt liv.

Att det fortfarande försöker lära sig att gå igen.

Dessa hål, dessa inkonsekvenser i tid, suddar ut mina perspektiv och gör det omöjligt att skala bort och bilda om. Drömmarna är aldrig helt självständiga från minnena. Alltid bär jag med mig spår av alla mina tider och de bildar trådar som jag flätar in i väven av mitt liv, dag för dag, timme för timme, minut för minut. I alla år som har varit och alla år som komma skall.

Luften är så varm. Trots att solen har gått ner. Jag skulle kunna gå naken. Temperaturen begränsar mig inte. Vinden har mojnat. Det är bara anständigheten som hindrar mig.

Det ligger ett dagis på bottenvåningen i mitt hus. Jag har semester och går upp klockan åtta på mornarna för att sätta mig ute i vårt lusthus (det som de lekfulla arkitekterna låtit två av lägenheterna på första våningen i mitt hus få istället för en balkong) och läsa körkortsteori och Palimpsest. Men klockan nio går dagisbarnen ut på gården och jag undrar om det verkligen var så olyckligt att gå på dagis? Det är alltid någon som gråter, på det där hjärtskärande sättet som skulle få en person med modersinstinkter att rusa ner och krama, men bara gör mig frustrerad. Nej, jag brukar inte låta gråtande barn gråta, men jag går inte runt och längtar efter bäbisar, så som många av mina vänner. Och dagisfröknarna verkar inte göra något. Barskt säger de bara “Sluta gråta”, och när den första ungen äntligen slutat skrika, tar en annan över. Det är svårt att koncentrera sig på högerregler och vänstersvängar när barn skriker på gården under en. Jag har inga minnen av gråt från mina egna dagisdagar. Jag kanske har förträngt dem.

Min kusin Lari har skaffat sig en treåring. Dagens omständliga familjekonstellationer. Han har inte gjort någonting för att hon ska komma hit till världen, men nu är han hennes pappa och hängivenheten i hennes ögon, jag kan inget annat än fascineras. Att han är hennes pappa, min kusin som jag lekte med när jag var liten, all den kärlek som finns i den lilla flickans stora bruna ögon riktas mot honom och med en rörande ömhet besvarar han den. Med sina breda boxaraxlar och lågmäldheten blir han som en urtyp av den skyddande fadern och så blir det ibland. Hon har haft tur. Ibland är den bästa pappan inte den vars planritning ens kropp kommer att växa in i. Det finns mer än biologi som utgör en människas rötter. När hon gråter, har hon en stark famn som kan trösta henne.

Mörkret

som aldrig faller

Längtan

I början av sommaren, innan mitt SL-kort gick ut, gick jag på både stadsbiblioteket och Medborgarplatsens bibliotek och lånade hem böcker, både från listan över böcker som jag någon gång ska läsa, och lustlån. Lustlån, böckerna som av någon anledning talat till mig från bokhyllan – en tilltalande rygg, ett vackert namn, mina egna kliande fingrar. Fjorton lånade böcker hade jag i en hög på golvet hemma.

Igår cyklade jag till Medborgarplatsen för att lämna tillbaka de böcker som jag läst. Tanken var att jag bara skulle tömma min ryggsäck i återlämningsautomaten och sen gå därifrån, kallt och osentimentalt. Men sen kunde jag inte låta bli att kolla ifall de hade en bok inne som jag jagat sen den kom ut, Svårläst av Åsa Ericsdotter. Hon skriver en fantastisk, abstrakt prosa som känns i hela kroppen. Och där stod den, på tipshyllan i Hce-rummet. Och sen såg jag en av mig oläst bok av Haruki Murakami. Jag kunde bara inte låta bli. När jag till slut lyckades cykla därifrån hade jag elva böcker på pakethållaren. På min biblioteksanvändarsida står det att jag har sjutton böcker hemma.

Det är på gränsen till att det här är ett problem. Människor i min ålder kan vara beroende av så många saker, de dricker alkohol och röker gräs och köper kläder. Min last är bibliotek. Jag är bokbulimiker. Jag dras till bokhyllor som en nattfjäril till ljuset. På besök i ett okänt hem, kan du ge dig fan på att hitta mig framför bokhyllorna, med fingrarna smekande ryggarna, viskande titlarna, leende konspiratoriskt mot dem jag läst, omedvetet omformande min bild av personen jag besöker.

När jag borde börja oroa mig över det här vet jag inte, om det kanske redan gått överstyr. Jag vet bara att känslan av att dra ut en okänd bok ur biblioteksbokhyllan, dra fingrarna över dess omslag, smaka på de första orden. Det där dova pirret i magen. Löftena och de oändliga möjligheterna som jag har i mina händer. Det är en av de bästa känslorna jag vet.

Det är ju det jag gör. På ett nästan sjukligt sätt, slukar jag böcker och gör listor av dem. Kategoriserar, skriver om, mitt liv skulle kunna rekonstrueras kring böckerna jag läste. Första veckorna i ettan av gymnasiet – Mrs. Dalloway av Virginia Woolf. Dagen då min farmor dog – Blonde av Joyce Carol Oates. De sista dagarna innan studenten – Montecore av Jonas Hassen Khemiri. I flygplanet över Atlanten, i bussen uppför de peruanska Andernas sluttningar på väg mot Bolivia – Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén. Första dagen på geografiprogrammet, när jag satt bredvid Elin på introduktionen och hörde Anders Fridfeldt föreläsa för första gången – Oath of gold av Elizabeth Moon.

Och somrarna, de är sol och gräs mellan tårna och doften av solvarm hud. Hela dagar med böcker. Jag tycker inte om att sola, det är böckerna som ger mig min solbränna.

Här börjar en ny följetong. Pärlorna från min sommar 2010. Jag har läst A Short History of Nearly Everything av Bill Bryson. Kanske inte den mest klassiska sommarboken, men jag läser inte deckare. Nästan allting annat, men inte deckare.

A Short History… består av en populärvetenskaplig genomgång av jordens historia, från att världsaltet började expandera från ensam punkt till planeter, solar och galaxer, till att den moderna människan började gå på jorden, för omkring tvåhundra tusen år sen. Parallellt med den omfattande förhistoriska berättelsen, görs avhopp till modern vetenskap om geologi, naturgeografi, fysik, kemi, biologi och medicin och diverse subdicipliner till dessa för att förklara kontinenternas uppkomst, evolutionen och mycket annat som är viktigt för att förstå hur vi hamnade här, på denna planet, idag. Kort sagt, det är en bok som sammanfattar alla naturvetenskaperna. Enligt lekmannen Bill Bryson.

Hans berättarteknik är enkel och humoristisk, full av anekdoter om de egendomligheter och galenskaper som världshistoriens skarpaste vetenskapspersoner (oftast män) ägnade sig åt under jakten för att förstå världen. Han är otroligt skicklig, Bryson, för han lyckas med konststycket att göra denna omfattande genomgång av vetenskapshistorien till ett äventyr. Jag blev sådär trollbunden som en riktigt bra berättelse kan göra mig, under ett par intensiva dagar på landet fanns det inget mer spännande i min värld än att få veta hur de till slut kom på hur jorden skulle kunna vägas, hur alla bergskedjor uppstått och vad liv består av.

Men sen kanske jag är lite av en nörd. Och en hel del var redan lite bekant för mig, som geografistudent tenderar man att bli rätt allmänbildad. Plattektoniken och Milankovic-cyklerna är gammal skåpmat. Men mycket annat var helt nytt för mig, som läste samhällsvetenskapligt hardcoreprogram på gymnasiet. Jag slukade allt. Nu såhär i efterhand undrar jag om jag kommer att minnas någonting över huvud taget. Min hjärna känns så somrigt oformlig. Men det är en förunderlig makapär, minnet. Mitt lyckas alltid förvåna mig, hur det kan komma ihåg de mest underliga saker i de uddaste situationer. Och ALL kunskap är värdefull, det är min stenhårda övertygelse.

Så, om du som jag är en på gränsen till outhärdligt nördig kunskapsnarkoman, är den här boken något jag verkligen rekommenderar.

Jag läser tidningen och letar efter regnet. Men, på baksidan av DN står det fortsatt sol i zon 8 (Stockholms län) under hela den kommande veckan och temperaturer mellan orange och orangeröd.

Jag har inget problem med värmen. Jag tänker bara på träden, blommorna. Svartvinbärsbuskarna.

När jag cyklade hem idag, i solnedgången, luktade det torrt gräs.

Jag städar och fixar om dagarna, det är så många saker som jag skjutit fram under hösten och våren. Och när jag fixar, lyssnar jag på radio. Ikväll hamnade jag på Sommar i P1:s hemsida och började lyssna mig igenom deras arkiv. De har nämligen lagt upp hela sommarpratsarkivet där, från 1959 då det började sändas, till idag. Nåja, kanske inte helt alla, Hasse Alfredsson har till exempel bara två program uppe, trots att han gjort totalt tolv stycken. Det är hur som helst en guldgruva.

Först lyssnade jag på Eva Dahlgrens sommarprat från igår. Det var vackert. Det handlade om gud, och de val man kan bli tvungen att göra. Och till det spelade hon så bra musik. Programmet avslutades med slutet på låten The end med Beatles, där de sjunger

And in the end the love you take is equal to the love you make.

Sen lyssnade jag på Peter Englunds program från förra året. Det handlade om minnen. Det är också ett sånt där ämne som jag inte kan låta bli att tycka om. I detta med minnen, ingick att människan kan bilda aktiva sådana när hennes språk är tillräckligt utvecklat – alltså någon gång i tre-, fyraårsåldern. Det här med språk är viktigt, sa han, inte bara för minnen utan för många andra saker också. Ett språk kan ackumulera minnen för en hel nation. För oss här, i Sverige, bär svenskan på kultur och kunskaper som är centrala för att förstå vilka vi är och hur vi har hamnat där vi är idag.  Han citerade Wittgenstein:

Ditt språks gränser är din världs gränser.

Han är historiker, så att han lägger stor vikt vid historien är kanske inte så konstigt. Men jag håller med. Det är språket som gör oss till människor. Det är genom språket som vi upplever världen. Utan det hade vi aldrig kunnat ackumulera kunskap, lära oss av tidigare generationers misstag, sitta här idag vid en dator en ljum junikväll i en arkitektoniskt postmodernistisk förort till den drygt 750 år gamla lilla storstaden Stockholm. Språket ÄR viktigt. Ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om något annat.