biblioteksnarkoman

I början av sommaren, innan mitt SL-kort gick ut, gick jag på både stadsbiblioteket och Medborgarplatsens bibliotek och lånade hem böcker, både från listan över böcker som jag någon gång ska läsa, och lustlån. Lustlån, böckerna som av någon anledning talat till mig från bokhyllan – en tilltalande rygg, ett vackert namn, mina egna kliande fingrar. Fjorton lånade böcker hade jag i en hög på golvet hemma.

Igår cyklade jag till Medborgarplatsen för att lämna tillbaka de böcker som jag läst. Tanken var att jag bara skulle tömma min ryggsäck i återlämningsautomaten och sen gå därifrån, kallt och osentimentalt. Men sen kunde jag inte låta bli att kolla ifall de hade en bok inne som jag jagat sen den kom ut, Svårläst av Åsa Ericsdotter. Hon skriver en fantastisk, abstrakt prosa som känns i hela kroppen. Och där stod den, på tipshyllan i Hce-rummet. Och sen såg jag en av mig oläst bok av Haruki Murakami. Jag kunde bara inte låta bli. När jag till slut lyckades cykla därifrån hade jag elva böcker på pakethållaren. På min biblioteksanvändarsida står det att jag har sjutton böcker hemma.

Det är på gränsen till att det här är ett problem. Människor i min ålder kan vara beroende av så många saker, de dricker alkohol och röker gräs och köper kläder. Min last är bibliotek. Jag är bokbulimiker. Jag dras till bokhyllor som en nattfjäril till ljuset. På besök i ett okänt hem, kan du ge dig fan på att hitta mig framför bokhyllorna, med fingrarna smekande ryggarna, viskande titlarna, leende konspiratoriskt mot dem jag läst, omedvetet omformande min bild av personen jag besöker.

När jag borde börja oroa mig över det här vet jag inte, om det kanske redan gått överstyr. Jag vet bara att känslan av att dra ut en okänd bok ur biblioteksbokhyllan, dra fingrarna över dess omslag, smaka på de första orden. Det där dova pirret i magen. Löftena och de oändliga möjligheterna som jag har i mina händer. Det är en av de bästa känslorna jag vet.