Jag stötte ihop med Siri på biblioteket häromdagen. Vi gick i samma klass i gymnasiet och jag tyckte mycket om henne. Men sen blev det liksom aldrig av att vi började ses efter studenten. Jag är dålig på att hålla kontakten.
Hon frågade mig om ifall jag fortfarande skriver. Jag svarade att jag i princip har slutat, att det är så svårt att hinna, att det skrämmer mig. Hon sa att det är samma för henne. Men att hon inte tror att man någonsin glömmer hur – bara att det inte alltid finns något att skriva om.
Det kom vi fram till, gemensamt där i biblioteket, jag och Siri. Vi samlar livserfarenheter, för att kanske om någora år ha något som är värt att skriva om.
* * *
Sen stötte jag ihop med Lottie på universitetet. Lottie, en annan gymnasiekamrats bästa vän, som jag inte heller mött sen studenten.
Hon frågade ifall jag var färdig med min resa nu.
Jag svarade med ett nervöst skratt och “näe, jag vet inte…”
Varpå hon sa: “Nej, det blir man väl aldrig.”
Och kanske är det lite det perspektivet som jag har slarvat bort på vägen. Resan. Och det evigt föränderliga målet.
Katja Malmborg 
Bara för att man inte är på resande fot slutar man inte att resa.
men den stillastående åksjukan känns mycket svårare att bota…