Vissa författare bara fascinerar mig. Näst intill övermänskliga ter de sig. Jonathan Safran Foer är en såndan författare. I somras läste jag hans Everything is Illuminated. Jag föll som silt efter ett kraftigt regn. (För er som inte förstår min metafor, kan jag berätta att silt har en kornstorlek på stenen, mitt emellan sand och lera, som är otroligt rasbenägen när den blivit tillräckligt blöt. Särskilt förrädiskt, då den är stenhård när den är torr.) Särskilt hans förmåga att berätta en så otroligt sorglig och hemsk historia som i Everything is Illuminated, med det omöjliga temat Förintelsen, och ändå få in så mycket humor. Jag är helt övertygad om att det är genom riktigt bra framförd humor som de flesta av oss kan ta till oss de mest hemska budskapen. För om allting bara är sorgligt och tungt, har åtminstone jag en tendens att stänga av. Jag tar inte till mig det som skrivs eller sägs, jag läser men förstår inte, på ett intellektuellt plan kan jag konstatera att det där var ju jobbigt, men känslomässigt kan jag inte hantera det. Jag förstår inte.
Men när humorn finns där. När en författare (eller filmskapare eller serietecknare eller…) lyckas få mig att vilja gråta och skratta på samma gång, den där otroligt frigörande känslan när någon lyckats gestalta någon del av livets totala absurditet, samtidigt som det som beskrivs får det att knyta sig i magen. Det är där jag blir berörd. I brytpunkten mellan magmusklerna som är helt slutkörda av skratt och strupen som snört ihop sig. Och det är få författare som kan denna humorns och sorgens konst lika väl som Jonathan Safran Foer.
Extremely Loud & Incredibly Close är också en hjärtskärande sorglig bok. Den handlar om åttaåriga Oskar, uppfinnare, brevskrivare, tamburinist, skattjagare, vars pappa dog när de där flygplanen flög in i World Trade Center den elfte september 2001. Ett år senare hittar Oskar en nyckel i en vas i pappans garderob. Den passar ingen av låsen i deras lägenhet, men Oskar känner på sig att den här nyckeln är viktig, han vet det, det är pappans sista gåva till honom. Oskar måste hitta låset som nyckeln öppnar. Om han så måste söka igenom hela New York.
Där börjar Oskars långa jakt, och under resans gång träffar han många personer, ensamma, olyckliga, hjälpsamma, kloka, gamla, unga. Förmodligen kommer Oskar aldrig att kunna svara på sin psykologs fråga ifall det kan ha kommit något gott ur pappans död med något annat en vrede, men han lär sig att det finns olika sätt att hantera sorg, men även glädje, lycka och kärlek. Att det finns vissa saker som man bara måste göra. Och att det ofta ändå inte alls blir som man tänkt sig.
Jag älskar Foers karaktärer. Oskars otroligt lillgamla excentricitet, mammans tålamod, farmoderns kärlek. Och hans sätt med språket. Hur han genom sitt språkbruk kan framföra budskap utan att ordens betydelse har något som helst med kärnmeningen att göra. Och lekfullheten såklart, överraskningarna i form av fotografier, typografiska egenheter, citaten. Den här boken är en helhet, och jag tror att man, beroende på sinnelag och situation i livet, kan få ut många olika saker ur den.
Jag fascineras. Jag skrattar och jag får ont i magen, jag vill gråta och jag vill skriva. Jonathan Safran Foer är min nya idol.
Katja Malmborg 
ja, håller med. han skriver fantastiskt! och du borde börja skriva bokrecensioner på fler platser än här.
var kan man göra det mer?
jag har funderat på ifall jag ska göra om den här bloggen till enbart en bokblogg – det är ju ändå mest bara böcker som jag lyckas skriva om.