skrivkrampen

Går det att förlora sin förmåga att skriva? Inte bokstäverna och kunskapen om att bygga ihop en fullständig mening med subjekt, objekt och predikat. Sånt liksom etsar sig fast, långt innan man ens vet att ett begrepp som meningsuppbyggnad existerar.

Det jag menar är konsten att skriva. Orden som ett sätt att skapa. Ett verktyg att uttrycka sitt allra innersta med. Det som är själva kärnan i all poesi och prosa. Strävan efter att vidröra någon annan där där det känns som mest med en berättelse. Är det en förmåga som kan glömmas bort?

Eller är det kanske som det där med cyklandet? Det svenska idiomet det är som att cykla. Att det sitter i kroppen.

På något sätt känns det som att det är just där som det sitter. I kroppen. Kroppsminnet är långt. Pålitligt. Cykla och simma och rida. Kroppen minns och gör, utan tankar. Det är när medvetandet ska in som det börjar krångla.

Jag har glömt hur man böjer oublier i passé composé. Jag har glömt hur EU styrs. Jag har glömt hur Kants imperativ riktigt hängde ihop. Jag har till och med glömt hur en cyklon bildas. Det finns så många saker som jag har glömt och förlorat. Kan jag även ha förlorat förmågan att skriva?

För det tar emot så när jag försöker. En gång i tiden skrev jag hela tiden. I trean i gymnasiet skrev jag minst dagligen på bloggen. Under 2007 skrev jag ett romanmanus med början-mitten-och-slut. Jag har kunnat, men nu öppnar jag ett dokument och blir sittande. Fokus finns inte där. Jag går fortfarande runt och formulerar meningar i huvudet. Det har blivit en del av sättet som jag tänker på. Men när det ska ner på pappret tappar jag allt som jag gått och funderat på.

Vilsen är vad jag är.

Så jag undrar. Kan jag ha förlorat förmågan att skriva? Kan jag finna den igen? Ska det bli sommarens projekt?

Sommar 2011: Jakten på skrivkonsten…