Häromdagen åt jag middag hos min pappa och vi kom in på ämnet böcker. Jag berättade om vissa personer i min bekantskapskrets och hur de läste författare som Kafka och Dostojevskij på ett sätt som fick mig att misstänka att de åtminstone delvis läste dem som en del av ett prestigeprojekt. Min pappas fru utbrast då: “Varför ska man läsa såna böcker? Då kan man ju lika gärna leva.”
Ja, varför? Jag måste erkänna att jag har lite liknande ambitioner som mina Kafkaläsande bekanta. Att det liksom känns som att det finns en massa böcker som man borde läsa, svåra böcker, deprimerande böcker, bara för att det hör till. För visa att jag är intelligent. Medan jag vet att min pappas fru systematiskt bara läser böcker som hon mår bra av. Böcker som kan ge lycka i en annars oförutsägbar värld. Och lycka är väl det vi alla strävar efter i slutändan, på ett eller annat sätt?
Så i torsdags, med det i åtanke, föll jag för frestelsen och plockade med mig en bok från Stadsbiblioteket. Shades of Milk and Honey av Mary Robinette Kowal har inget eget. Det är som en blandning av Jane Austens Pride and Prejudice, Sense and Sensibility och Persuasion, och Charlotte Brontës Jane Eyre, samt en nypa trollkonst – men det gör inget. Dels för att jag älskar Austen och Jane Eyre, och dels för att Kowal gjort det med en sån elegans och lätthet att det är ett rent nöje att läsa.
Visst, den saknar Austens intelligenta humor, hennes knivskrapa människoporträtt och delikata språk, och också Brontës nyansrikedom – men denna soliga påskafton önskade jag inget mer än en liten romans. På en kväll och en förmiddag läste jag den, och jag njöt för varje sida. Och det är ändå någonting med hennes framställning av historien, som gör att det inte känns som en tafflig kopia, utan snarare som en hyllning till dessa två artonhundratalsförfattare.
Jag tycker om det. Mycket. Vissa böcker ska bara ge njutning och lycka, och på sätt och vis är de de mest beundransvärda böckerna av dem alla.
Katja Malmborg 