Februari blev mars, då säger traditionen att det är vår. Vinterläsningen har alltså övergått i vårläsning. Och jag besökte biblioteket för första gånger på många månader. Min vana trogen kunde jag inte hålla fingrarna i styr. Bland annat lånade jag en söt liten bok med den korta titeln Kappan. Författaren heter Nikolaj Vasiljevitsch Gogol.
Jag var inte helt obekant med författaren Gogol. Dels har mamma ett par finska översättningar av hans romaner i bokhyllan, dels har jag sett en film. The Namesake. Den handlar om en indisk man som överlever en dramatisk tågolycka tack vare att han hade en av Gogols romaner i kavajfickan. När han ett par år senare, efter att ha flyttat till New York, får sin första son, döper han honom till Gogol. Gogol växer upp mellan två världar, å ena sidan som amerikan, å andra sidan som indier. Hans underliga namn blir som ett förkroppsligande av hans utanförskap, och han hatar det tills han en dag får höra historien om hur det kom sig att han blev döpt efter den gamla ryska författaren. Då börjar långsamt hans perspektiv att växa.
Det är en intressant film. Jag blev nyfiken på vad författaren som var ursprunget till en sådan historia kunde ha skrivit. Så när jag såg den söta lilla boken, kunde jag inte låta bli.
Det är en kort liten berättelse om en mans besatthet av en kappa. Är det en metafor av ett samhälle som tappat förankringen med verkligheten och istället helt bygger upp sin värld av små, materiella detaljer, på gränsen till fullkomlig galenskap? Jag vet inte. Den är skriven under första halvan av artonhundratalet. Det kan ju knappast vara en kritik av vårt tvåtusental. Jag har tolkat in mitt eget budskap i dess sjuttioen sidor. Men är det inte det som är kännetecknet på en riktig klassiker? Tidlösheten. Jag tycker om den. Trots den lite stela översättningen från ryskan.
Katja Malmborg 
rekommenderas den? litar helt på ditt omdöme i litteratur:)
🙂
jo, det tycker jag. det är en intressant liten historia. jag tyckte så fruktansvärt synd om den lilla mannen med kappan. och sen är den ju bara drygt 70 sidor lång, så den går ju snabbt att läsa. inte så mycket tid bortkastad, ifall du inte skulle tycka om den.
har du läst “the secret lives of people in love” än?
jag håller på:) jag är lite långsam då jag inte är helt van att läsa på engelska (även om den här boken är lättläst, skönt!), har en del annan studielitteratur som kommit emellan. men jag tycker om det jag läst hittills, är väldigt inne på noveller just nu så det passar, tycker speciellt mycket om historien med födelsedagstårtan, känns lite som filmen “i huvudet på john malcovich”, man ser det som huvudpersonen ser.