mormorsrutorna

Någon gång i höstas påbörjade Morgonpasset i P3 en insamling av mormorsrutor. Tanken var att insamlingen skulle resultera i ett enormt lapptäcke som sen skulle kunna säljas inom Musikhjälpens insamling till förmån för forskning om malaria. Det inspirerade mig. Jag hann aldrig skicka in någon egen ruta till Morgonpasset, men jag googlade på mormorsruta och lärde mig hur de görs.

Och så började jag virka.

Jag hade enorma mängder restgarn, ärvda från både mormor och farmor, garn i material som jag själv inte skulle vilja bära (själv föredrar jag alpackaull – jag hade med mig drygt två och ett halvt kilo nystan när jag kom hem från Bolivia). Att virka ett överkast kändes som ett mycket mer tilltalande alternativ än att bara kasta garnstumparna. De var ju ändå mitt mormors- och farmorsarv.

Och så är jag ju beroende av handarbete som stresshantering. Det har blivit ganska många rutor under den gångna vintern och våren.

Nu är restgarnet slut. Det blev 432 rutor.

Ja, så nu har jag börjat virka ihop rutorna istället. Jag har försökt mig på en sorts färgkoordinering. Jag har lagt ut alla rutorna på mitt golv och försöker ordna dem färgmässigt i större rutor på 3 x 3. Det är som att lägga pussel. Ett stort, komplicerat pussel utan facit – det finns ingen garanti för att allting kommer att passa. Men jag försöker. Jag sitter och tittar. Byter plats på en ruta här, en ruta där, ändrar ordning i storrutan, hoppar runt på tå för att inte råka stöta till någon av rutorna. Jag har låtit detta lapptäcke ta över hela mitt rum – hela mitt liv. Och jag tycker att det är så spännande.