rummet I: bilarna

Rummen. I lördags var jag på konsert. I Markuskyrkan, för en gångs skull var jag där utan att själv vara med i kören. Det var kyrkans andra kör, damkören, som hade konsert. Och jag slogs av vilket enormt rum denna kyrka är. Ett enormt utrymme luft instängt i väggar och tak av tegel. Och medan jag satt där och njöt av de vackra latinamerikanska tonerna, så kunde jag inte låta bli att låta den växande geografen i mig flyta iväg rumsliga tankar.

Det här med rummet. Att ta fysisk plats. Att fylla ut ett utrymme, det är något som alla gör, något som vi måste. Och ändå tar inte alla människor lika mycket plats. Vi kan kräva lika stor yta på marken där vi står, men genom andra dimensioner av rummet kan skillnaden göras enorm. I ljudrummet tillexempel. En klassiskt skolad solist kan fylla ut hela stora Markuskyrkan med sin röst, ta sig rätten över ljudrummet och tvinga alla andra som vistas där att stiga åt sidan. Oftast gör man det villigt, de flesta som hamnar i den situationen har förmodligen kommit till kyrkan för att lyssna på sången. Men det finns andra sätt som människor kan ta sig rätten över ljudrummet som inte alltid är lika uppskattade.

Det kan vara människor som pratar i telefon på tunnelbanan. Här är ett utrymme som ska delas av hundratals människor under rusningstid, och ändå anser sig i princip alla ha rätten att prata i telefon. För några år sen gjordes försök att förbjuda mobiltelefoner i vissa delar av vagnarna, men det gick såklart inte. Det var ingen som brydde sig. Och ärligt talat gör det mig inte så mycket. Som infödd stockholmare som pendlat sen jag var sju har jag lärt mig att stänga ute störande ljud som tränger sig på på tunnelbanan.

Bilar kräver också mycket utrymme. Både rent fysiskt, men även ljudmässigt. Det är också något som storstadsbon i mig har lärt sig att stänga ute, det är som ett ständigt bakgrundbrus. Men när jag någon gång hamnar i ett ostört skogsparti kan jag känna att tystnaden är rent ut sagt bedövande. Bakgrundsbruset saknas.

Och jag frågar mig: Vad är det som ger dessa olika aktörer rätten att ta den plats de tar? Solisten i kyrkan har blivit ombedd att ta den platsen, i tunnelbanan är det en sorts underförstådd, aldrig uttalad överenskommelse att om jag har överseende med ditt telefonprat, så har du överseende med mitt. Men bilarna? Jag åker nästan aldrig bil. Det är om vi ska till pappas sommarstuga i Gnesta och ibland när jag åker till mormors gamla hus på landet i södra Finland, båda platser dit det är krångligt att ta sig utan bil, speciellt med packning. Ytterst sällan åker jag bil i stan. Jag promenerar. Cyklar. Åker tunnelbana. Buss ibland. Det har hänt att jag har ridit också. Men inte bil. Jag tycker inte om bilar. Jag vill helst slippa ta körkort. Och när gav jag rätten till bilarna (bilisterna) att ta upp så mycket utrymme i mitt liv?

De flesta jag känner är likadana. Kör inte bil. I slutändan tror jag att det handlar om respekt. Och förståelse för rummet. Vilken betydelse det faktiskt har. Vad vårt utnyttjande av rummet säger om oss, som samhälle, som stad, som människor. Att vi kanske borde omvärdera vår stadsplan och våra bilvanor, för att få ett mindre dysfunktionellt samhälle. Att inte låta ljudrummet i staden, som så många människor vistas i dagligen, bli monopoliserat av ett fåtal människor som tagit sig rätten. Sen att avgaserna förgiftar människor och fyller atmosfärer med alldeles för höga halter av gaser som orsakar förändringar i klimatsystemen, det är en helt annan diskussion som likväl utmynnar i liknande frågeställningar: Vem ska få ha makt över rummet?

Själv går jag runt och sjunger. Ganska ofta, hemma, på stan, när jag är på besök. Det är också att ta sig rätten till ljudrummet. Men jag hoppas att de jag umgås med kan säga åt mig att hålla käft när jag tagit för mycket av deras livsrum. För sången gör mig lycklig. Jag vill inte sluta.