pussel

Att lära känna en människa är som att lägga pussel.

Man börjar med de lätta bitarna, de färgglada, huset mitt i blomsterhavet, det allra mest karaktäristiska. Det som fick en att fastna. I början går det ofta ganska fort. Av bara farten kan man få med en halv bit himmel, några rabatter och lite grusväg.

Det är när alla de lätta, självklara bitarna är placerade i ett sammanhang som det börjar bli krångligt. Det är lätt att fastna där, med högen av himmelbitar som kan få en att vilja skrika, slänga ner hela pusslet tillbaka i lådan, bara gå. Ge upp. Vad ska man med så många förvirrande bitar himmel till?

Eller så ger man inte upp. Det är något som får en att fortsätta. Bilden kanske har fängslat en alldeles för mycket, eller så är man helt enkelt inte en sån som slutar. Efter ett tag kanske man finner en sorts logik även i de jobbiga bitarna. De bildar en helhet som är, om än inte riktigt förståelig, så åtminstone greppbar.

Och plötsligt sitter man där med en bild. Ett hus mitt i en lummig trädgård under en klarblå himmel. Och man förstår inte hur man någonsin kunde tvivla.

Det som får min metafor på fall är att även ett tusenbitarspussel blir man klar med till slut. Bara man inte ger upp, så lägger man den där sista pusselbiten förr eller senare och då är det slut. Människopusslen blir aldrig klara. Sista biten blir aldrig lagd. Med åren kan de bli allt färre, de där nya bitarna, men de dyker upp, bara man är öppen och beredd att ta emot dem.

Jag är en person som lägger tusenbitarspussel. Jag ger inte upp. Det är något i mig, jag kan inte sluta. Kirke är ett pussel som jag hållit på att lägga i fjorton år. Det började stormigt, men med åren har vi anpassat oss till varandra. Jag har så att säga lärt mig logiken. Eller kanske snarare bristen på logik. Elin är ett pussel som jag precis börjat lägga. Och där har jag inte ens för ett ögonblick behövt snegla åt min envishet. Pusselläggandet har gått helt av sig själv.

Och jag tänker inte sluta. Varken med Elin eller Kirke, det är få pussel jag väljer att lägga ifrån mig. Kalla mig pedant, men jag tycker om att ha hela bilder framför mig. Livet blir så mycket rikare då.