Idag tillbringade jag den -15 grader kalla dagen i stallet. Det var klubbhoppning. Jag höll på att frysa ihjäl medan jag satt och såg på ponnyklasserna. Själv ställde jag upp i den högsta klassen, 90 cm för hästar. Jag återförenades med min gamla flamma Panther, och min inställning när jag red in på tävlingsbanan var Vinna eller Försvinna.
Jag vet inte hur beridna ni är, men för att alla ska kunna hänga med drar jag reglerna lite snabbt. Det går att göra lite olika, men oftast i banhoppning rider man först en grundomgång där det bara gäller att rida felfritt – alltså att inte riva ner någon bom eller att hästen stannar eller springer förbi ett hinder. Om grundomgången är felfri går man vidare till en omhoppning, där det utöver felfrihet även gäller att vara så snabb som möjligt.
Panther var pigg, hästarna brukar bli det när det är såhär kallt, och han älskar att hoppa så grundomgången var inga problem. I omhoppningen red vi snabbt. Riktigt snabbt. Och snävt. Inför ett hinder blev det till och med så snabbt och snävt att Panther inte hann med, han sprang förbi, jag svor, svängde i en pytteliten cirkel och red mot hindret igen, kom över utan problem och red resten av banan felfritt. Men vi fick alltså felpoäng, för att Panther sprungit förbi. Så där var ju mina chanser att vinna rökta.
Men i slutändan var det bara två som red omhoppningen helt felfritt. Hon som kom etta red på 28 sekunder, hon som kom tvåa på 31. Jag hade ridit på 26, trots förseningen som förbispringningen innebar. Alltså kom jag trea.
Men alltså. Min poäng med den här historien var inte att skryta med mina tävlingsframgångar (även om det inte skadar att få göra det ibland). Den enormt befriande känslan som infann sig efter att jag suttit av fick mig att inse att jag varit inlåst i mitt eget huvud alldeles för länge. Jag anser mig vara en högst rationell människa som nästan alltid tänker igenom vad jag gör och är medveten om vilka konsekvenser mina handlingar kommer att få. Och det stör mig inte, jag trivs i mitt eget huvud.
Men det är möjligt att få för mycket av allt. Med studierna och alla böcker jag läser och de komplicerade körsatser vi sjunger i kören så gör jag nästan aldrig något annat än tänker. Inte ens när jag rider blir jag helt fri från det där tänkandet. På lektionerna är det ju meningen att vi ska träna, analysera och förbättra oss. Det innebär mycket tankeverksamhet, det också.
Men, när jag rider in på tävlingsbanan, då är tänkandet och analyserandet slut. Där ska man vara klar. Där är det min kropp och hästens kropp. Där stängs den rationella hjärnan av och ersätts istället av känslorna, reflexerna, instinkterna. Som i den där snäva svängen som fick Panther att springa förbi hindret, där hade det rationella varit att ta en större sväng när jag skulle rida mot hindret igen. Men istället gjorde jag en ännu mindre sväng och kom över utan problem. Känslan var Fort, instinkten sa Fortsätt. Det fanns inte plats för några tankar. Och det gick. Trots att jag inte har ridit Panther sen han blev sparkad av en annan häst i hagen och bröt benet mitt i vår lilla framgångssaga på hoppbanorna hösten 2006, så satt instinkterna kvar där, våra instinkter, vår samspelthet, min koncentration och hans hoppglädje.
Jag satsade allt, utan att tänka, och även om jag inte vann bokstavligen, så tycker jag ändå att vår med marginaler snabbaste tid var en annan sorts vinst. Jag gav upp mitt medvetande och påmindes om något som jag nästan glömt – att magkänslan, mina instinkter, också är att lita på. Jag är inte bara en hjärna på två ben. Jag behövde det.
Katja Malmborg 
Grattis till segern, även om rosetten bara är gul utan inslag av blått!
Vad sjunger ni för komplicerat? Vi ska ha körupptakt med heldag lördag nästa vecka. Fast jag minns inte vad det var som vi ska göra i vår.
Jo, vi ska sjunga En svensk Markuspassion förstås. I Gävle som sydligast. Men den kräver ingen kördag längre. Så det måste vara något annat …
Häromdagen kom jag i samspråk med en man som inte tror på växhuseffekten men på istider. (Och precis just nu är det väl ganska lägligt …)
Han hade en retorisk fråga: den där 3½km tjocka isen som låg häröver en gång. Hur smälte den?
Ähum. Inte vet jag?
Vet du?
Jag fick inget svar av honom. Det hade varit roligt att vara mer påläst så jag hade kunnat prata mer. (Men sen gick vi åt varsitt håll i ett gathörn så det tog slut efter ett tag.)
Haha, vilket sammanträffande. I vår ska vi också sjunga En svensk Markuspassion. på onsdag sätter vi igång med att öva.
Annars har vi sjungit en del Bach och Mozart och lite svensk folkmusikinspirerat i höst. Kanske inte så hemskt avancerat egentligen, men eftersom jag inte är någon musikalisk naturbegåvning måste jag koncentrera mig djupt likafullt.
Hur isen smälte den senaste istiden är svårt att veta exakt, men vad jag minns så är en av teorierna att isen växte sig så stor att den frös igen hela Nordatlanten och de andra nordhaven och gjorde att havsströmmarna inte kunde strömma igenom där uppe i norr, vilket i sin tur påverkade vädersystemen i atmosfären så mycket att en uppvärmning av klimatet satte igång. Man skulle kunna säga att det blev så kallt att det blev varmt igen.
Guu’ va skoj ni ska få ha!
Se till att det blir klockringning på slutet också, som det ska vara.
Jag minns en gång när vi hade sjungit alltihop och så hade man missat att tala med vaktmästaren och jag blev så besviken. Det kändes som att vi hade sjungit förgäves.
(Så nu har jag fått hedersuppdraget att vara klockstartarsignalist för att jag tog det så hårt. :-))
Det finns en skrift om En Svensk Markuspassion som kom ut vid uruppförandet. Där skriver både Fredrik Sixten och Bengt Pohjanen och Arne Wiig om projektet och teologin bakom.
Vädret slog alltså över? Enligt honom så startade istiden också på en dag. (Vilket ju inte gör en så värst mycket lugnare …)
Haha, en hjärna på 2 ben!