En annan utveckling som jag läst om i An Introduction to Human Geography, är det evinnerliga byggandet av inomhusköpcentrum. Gallerior. I ett kallt land som Sverige, speciellt såhär års när det dessutom blir mörkt innan man ens hunnit vakna ordentligt, är det ganska skönt att få komma in och strosa runt i ljuset och värmen. Antar jag att många tycker. Själv har jag inget emot mörkret och kylan klär jag mig för, jag älskar mössor och halsdukar, så jag blir alltid så varm och svettig när jag tvingas in i Fältöversten eller Ringen.
Men det är bara mina personliga preferenser. Att trivas i inomhusköpcentrum är en smaksak. Men, detta att stadens allmänna utrymmen byggs in i hus, kommersiella rum, får andra konsekvenser. De allmänna utrymmena blir plötsligt privata. Inte för alla, för de flesta av oss fortsätter de att vara allmänna, vi kan vistas i dem och träffa människor, som på en helt vanlig gata. Men för dem som inte passar in eller kanske inte har råd att shoppa, blir detta ett ytterligare rumsligt uttryck för deras utanförskap. Om man inte passar in i galleriamallen, om man beter sig utanför det önskade mönstret, så kan säkerhetspersonalen i köpcentret be en att gå. Gränserna mellan normen och de som är utanför blir större och tydligare. Vi får ett allt mer instängt och uteslutande samhälle.
Tänk på det nästa gång du går runt i ett inomhuscentrum. Som det ser ut idag kanske det inte är så farligt, jag menar, de flesta får ju ändå vara där. Men hur kommer det utvecklas därifrån? Är det en trend som kommer att göra vårt samhälle bara allt stramare? Och faktum kvarstår – galleriorna är kommersiella utrymmen som ytterst är utformade så att vi ska vilja konsumera så mycket som möjligt. Är det verkligen så vi vill ha det?
Katja Malmborg 
Dessutom tar man bort sittplatser i dem för att inte “locka” dit dem.
Vilket får till följd att även andra som behöver sitta inte heller kan sitta. (Gravida, gamla, andra som har mycket att släpa på innanför eller utanför huden, orkesfattiga.)
Jo, på fiket, men där måste man köpa fika för att få sitta.
Jag hörde en diakon som ser ut över ett Ikealandskap tala om detta fenomen en gång och det var rysligt.
Alltså, hon talade så bra så man förstod hur rysligt det var.
Och varför är det ingen som gör något? Har svenskar i allmänhet blivit tröttare, mindre medmänskliga?
Nåt sånt. “Jag är den viktigaste i mitt liv och du är antagligen den viktigaste i ditt.”
En väldigt bra (kursbok) i ämnet är After Virtue av Alasdair MacIntyre. En annan är “The ethics of authenticity” av Charles Taylor.
Eller vad som helst av Stanley Hauerwas.
För att vara ett samhälle så måste vi ha gemensamma berättelser, gemensamma grunder och värderingar. Inte helt nödvändigt kanske, men ha mer än en artig nyfikenhet på den andre. Ha en gedigen nyfikenhet och öppenhet för den andre.