genusgeografi

För ett tag sen skrev jag, inspirerad av Elise Ottesen-Jensen, att jag har bestämt mig för att fylla ut mitt kandidatprogram i geografi med lite genusvetenskap. Nu är jag inte så säker på det längre, jag menar, skulle det inte vara coolt att läsa geografisk ekonomi på Handels? Bara för att kunna säga att jag pluggat på Handels. Men, i alla fall, jag fick frågan hur kombinationen geografi-genusvetenskap skulle kunna se ut. Igår läste jag i den tjocka kursboken om politisk geografi och fick stoff till ett förslag.

Geografi på universitetsnivå är mycket mer än de huvudstäder och floder vi tvingades lära oss i mellanstadiet. En stor del av den kulturella geografin (human geography på engelska) studerar människors beteenden i rummet ur olika infallsvinklar. En infallsvinkel som fått större plats på sista tiden är genus.

Vår vardag, staden, är uppdelad i privata och allmänna platser. Hemmet är en såndär typisk privat plats, arbetsplatser och gator är allmänna. Traditionellt sett har kvinnors plats varit i det privata, medan de allmänna platserna varit männens domäner. Kvinnor som begav sig ut i det allmänna blev sedda som “dåliga”, ibland till och med utfrysta. Detta sätt som rådande maktstrukturer fick rumsliga uttryck bidrog i högsta grad till att befästa nuet och motverka förändring. Det var först när kvinnan begav sig ut i samhället, ut på gatorna, in i industrierna, när hon blev en del av det allmänna, som förändringar i maktstrukturerna kunde ske.

I många länder i världen är kvinnor fortfarande förvisade till det privata. Men även i Sverige går dessa mönster fortfarande att urskilja, hur olika krafter i samhället begränsar kvinnors rumsliga frihet, och därigenom även påverkar den känslomässiga och ekonomiska friheten. Till exempel: Kvinnor lärs att vara rädda för att gå själva på mörka gator, genom massmedia och andra mer subtila kulturella och sociala medium. Genom att få kvinnor att undvika dessa mörka platser, begränsas vår rumsliga frihet, samtidigt som retoriken av det hela tydligt uttrycker att det är platsen som är fel för kvinnan, inte det eventuella våldet som kan ske där. Genom att ge kvinnor en rumslig tillhörighet, eller i detta fall o-tillhörighet, villas de mycket viktigare frågorna om makt och strukturer helt bort i samhällsdebatten. De rådande strukturerna kan konserveras.

Men, om man däremot är medveten om dessa rumsliga uttryck, så kan man medvetet börja förändra dessa normer. Precis som när kvinnor tog sig in på arbetsplatserna, något som tidigare varit nästan uteslutande manliga utrymmen, kan vi idag erövra eller ta tillbaka platser som vi blivit utestängda från. Som det står i min lärobok An Introduction to Human Geography: “Phenomena such as ‘reclaim the night’ marches demonstrate the overt use of a spatial (=rumslig) strategy to make a political point. While particular groups may find themselves excluded from certain spaces, those spaces can also be reclaimed” (David Storey). Exemepl: Reclaim the night-demonstrationen där bara kvinnor får delta som hålls någon timme efter den officiella 8:e mars-demonstrationen i Stockholm. En demonstration som brukar ha ett sånt drag att det känns som en enda stor fest, men som är inte har fått tillstånd från polisen eftersom män inte får vara med. Olagligheten, är den inte lite väl ironisk?

Att studera såna här rumsliga strukturer är ett konkret sätt att tydliggöra maktstrukturer i samhället och ett steg emot att förändra dem. Det är sånt jag tänker hålla på med som genusgeograf (om det nu är det jag blir).