Jag ramlade av en häst i morse. Lyckades sträcka nacken på något vänster och nu går jag runt med halsduk om halsen för att det inte ska göra alltför ont. Jag kan inte titta åt vänster. Hela grejen är faktiskt ganska frustrerande.

Då kan det vara bra att Mumindalen finns. Lilla My har precis vaknat ur sitt vinteride, mitt i vintern:

Lilla My frös och kom ut ur papplådan helt och hållet. Hon stängde locket om sin syster och gick fram och kände på snön.

Jasså, så här ser den ut, sa hon. Allt hittar dom på. Hon kramade genast en snöboll och kastade den träffsäkert på ekorren. Därpå gick Lilla My ut ur grottan för att ta vintern i besittning.

Det första hon gjorde var att halka på det isiga berget och sätta sig mycket hårt.

Jasså, sa Lilla My hotfullt. Står det till på det viset!

Så kom hon att tänka på hur en My ser ut med benen i vädret och skrattade länge för sig själv. Hon tittade på berget och funderade. Därefter sa hon “Aha” och åkte på stjärten nerför hela berget med gupp och allt och fortsatte långt ut på den blanka isen. (“Trollvinter”, Tove Jansson)

Om lite fler människor hade samma självdistans som Lilla My, och samma förmåga att omvända sina motgångar till möjligheter istället för att bli bitter, skulle inte världen bli en mycket lyckligare plats då?

Molnen rodnar.

Jag har fyllt mitt andra block för den här terminen. Jag har blivit en manisk antecknare. Om det gjort någon nytta för min studieprestation vet jag inte. På tisdag ska vi få tillbaka våra tentor från förra kursen.

Jag lagade mat i tisdags, jag hade bjudit hem min seminariegrupp på middag. För att skapa lite god stämning, sådär. Och jag hade glömt hur kul jag tycker att det är att laga mat. Jag hade så roligt, när jag dansade runt i köket med knivar och vispar och sjöng med i Jamie Cullums nya alldeles underbara skiva The Pursuit. Men, när jag rev rödbetor lyckades jag riva med en bit av min egen tumme, bara ett litet hål in under nageln, men nu är den såklart lite infekterad och jag kan inte använda den. Höger tumme! Det är min apelsinskalartumme. Det är navelapelsinsäsong. Jag är riktigt jävla skillad på att skala apelsiner. Med höger tumme. Vänster tumme är helt värdelös. Jag blir bitter.

Ikväll är det hoppkurs igen. Fredagsnöje. Och jag har funderat på om ifall ridning inte är en ganska klimatvänlig sysselsättning ändå. Utöver att det är bra för hälsan och så otroligt roligt. Helt säker är jag dock inte. Det finns koldioxidfällor nästan överallt. Jag ska fortsätta fundera.

För ett tag sen skrev jag, inspirerad av Elise Ottesen-Jensen, att jag har bestämt mig för att fylla ut mitt kandidatprogram i geografi med lite genusvetenskap. Nu är jag inte så säker på det längre, jag menar, skulle det inte vara coolt att läsa geografisk ekonomi på Handels? Bara för att kunna säga att jag pluggat på Handels. Men, i alla fall, jag fick frågan hur kombinationen geografi-genusvetenskap skulle kunna se ut. Igår läste jag i den tjocka kursboken om politisk geografi och fick stoff till ett förslag.

Geografi på universitetsnivå är mycket mer än de huvudstäder och floder vi tvingades lära oss i mellanstadiet. En stor del av den kulturella geografin (human geography på engelska) studerar människors beteenden i rummet ur olika infallsvinklar. En infallsvinkel som fått större plats på sista tiden är genus.

Vår vardag, staden, är uppdelad i privata och allmänna platser. Hemmet är en såndär typisk privat plats, arbetsplatser och gator är allmänna. Traditionellt sett har kvinnors plats varit i det privata, medan de allmänna platserna varit männens domäner. Kvinnor som begav sig ut i det allmänna blev sedda som “dåliga”, ibland till och med utfrysta. Detta sätt som rådande maktstrukturer fick rumsliga uttryck bidrog i högsta grad till att befästa nuet och motverka förändring. Det var först när kvinnan begav sig ut i samhället, ut på gatorna, in i industrierna, när hon blev en del av det allmänna, som förändringar i maktstrukturerna kunde ske.

I många länder i världen är kvinnor fortfarande förvisade till det privata. Men även i Sverige går dessa mönster fortfarande att urskilja, hur olika krafter i samhället begränsar kvinnors rumsliga frihet, och därigenom även påverkar den känslomässiga och ekonomiska friheten. Till exempel: Kvinnor lärs att vara rädda för att gå själva på mörka gator, genom massmedia och andra mer subtila kulturella och sociala medium. Genom att få kvinnor att undvika dessa mörka platser, begränsas vår rumsliga frihet, samtidigt som retoriken av det hela tydligt uttrycker att det är platsen som är fel för kvinnan, inte det eventuella våldet som kan ske där. Genom att ge kvinnor en rumslig tillhörighet, eller i detta fall o-tillhörighet, villas de mycket viktigare frågorna om makt och strukturer helt bort i samhällsdebatten. De rådande strukturerna kan konserveras.

Men, om man däremot är medveten om dessa rumsliga uttryck, så kan man medvetet börja förändra dessa normer. Precis som när kvinnor tog sig in på arbetsplatserna, något som tidigare varit nästan uteslutande manliga utrymmen, kan vi idag erövra eller ta tillbaka platser som vi blivit utestängda från. Som det står i min lärobok An Introduction to Human Geography: “Phenomena such as ‘reclaim the night’ marches demonstrate the overt use of a spatial (=rumslig) strategy to make a political point. While particular groups may find themselves excluded from certain spaces, those spaces can also be reclaimed” (David Storey). Exemepl: Reclaim the night-demonstrationen där bara kvinnor får delta som hålls någon timme efter den officiella 8:e mars-demonstrationen i Stockholm. En demonstration som brukar ha ett sånt drag att det känns som en enda stor fest, men som är inte har fått tillstånd från polisen eftersom män inte får vara med. Olagligheten, är den inte lite väl ironisk?

Att studera såna här rumsliga strukturer är ett konkret sätt att tydliggöra maktstrukturer i samhället och ett steg emot att förändra dem. Det är sånt jag tänker hålla på med som genusgeograf (om det nu är det jag blir).

Jag har precis läst klart ett kapitel i min kursbok An Introduction to Human Geography som heter Social constructions of nature, skrivet av James Evans. (Ja, jag vet att det är sent, vi har alldeles sjukt mycket att läsa och jag ligger efter – nästan så att jag får ont i magen!) Och det var så fantastiskt. Helst skulle jag vilja citera hela kapitlet från början till slut. Men det går ju inte. Så jag får försöka mig på en liten sammanfattning.

Kapitlet handlar alltså om, som titeln antyder, koncept som naturen och vildmarken och jorden som sociala konstruktioner. Vår bild av naturen har varit väldigt olika genom århundradena. Innan industrialiseringen sågs mer vilda delar av naturen som onda och av djävulen, och det ansågs vara en moraliskt god handling, ja, guds uppgift åt människan att tämja denna vildhet. (Ett underbart citat från boken: So if you are one of those people who hate the outdoors and hiking up mountains, simply tell people you have an early Georgian attitude to nature.) Medan man efter industrialiseringen gjorde en helomvändning och ansåg att den orörda, jungfruliga naturen var ren och dygdig, vacker, ett ideal, medan den smutsiga staden var dekadent och ful. Den här romantiseringen av naturen (med rötter i romantiken) har hållit i sig än i våra dagar och kanske speciellt här uppe i Skandinavien har Naturen fått en nästintill helig roll i kulturen.

På detta sätt har vi applicerat värden på naturen som i grund och botten är sociala konstruktioner, samtidigt som vår bild av naturen påverkat vår uppfattning om oss själva och vår roll i världen. Idéen om naturen som något beständigt som människan med sin girighet kommit och förstört har ingen som helst grund i verkligheten. Det finns inga bevis för att något urtillstånd någonsin skulle ha funnits – tvärtom har naturen förmodligen alltid befunnit sig i en förändring, och människan kan anses vara en del av denna process.

På liknande sätt har vi använt oss av djuren för att definiera Människans Natur. Ett annat citat: As James Weinrich says, ‘When animals do something that we like, we say it is natural. When they do something that we don’t like, we call it animalistic’. Genom att ge människan vissa beteenden som är naturliga och andra som är onaturliga, har olika krafter i samhället kunnat styra människor och deras åsikter och uppfattning om sig själva i den önskade riktningen. Samtidigt har dessa uppfattningar och önskemål i stor utsträckning påverkat vilken forskning som fått bidrag och vilka tolkningar som gjorts utifrån forskningens resultat.

Och så, till sist, diskuteras vår nuvarande situation med klimatkris och allt vad det är. Där står: Our original fear of nature’s capricious power to destroy drove us to strive to control and dominate our surroundings, but our technological mastery has now made us the potential authors of our own destruction. Den meningen talar för sig själv. Kapitlet avslutas med meningen: Be critical of how nature is used; the power to refute dominant presentations of the world and our place in it is the power to create a different world.

[Paus för eftertanke…]

Geografi är verkligen min grej!

Idag har jag pluggat. Hela dagen. Och det är otroligt intressant, men det blir utmattande ändå. Huvuddelen av dagens läsning har handlat om demografi och de problem vi står inför när det kommer till befolkningsfrågan. I Afrika söder om Sahara är det HIV som är det största hotet utan motstycke.

Och när jag satt där och läste om epidemin och att många menar att utbildning är det enda långsiktigt hållbara sättet att begränsa spridningstakten, kommer jag automatiskt att tänka på Ottar. Elise Ottesen-Jensen, vars självbiografi Och livet skrev och Livet skrev vidare jag läste härommånaden. Hon var den norska prästdottern som blev journalist som blev pionjären utan motstycke inom svensk sexualupplysning. Hon grundade RFSU, och efter andra världskriget blev hon en världskändis inom familjeplaneringsfrågan. Idag har begreppet familjeplanering en ganska negativ klang, men på den tiden handlade det om, åtminstone för Ottar, att ge människorna möjligheten att få precis så stora familjer som de hade råd att älska. Det handlade om undervisning i preventivmedel och rätt till abort. Det handlade om att ge kvinnorna en chans att välja. Det handlade om att sex är något som inte bara har med fortplantning att göra.

Ottar dog 1973, före HIV-pandemin började ta över världen. Jag undrar hur hon hade handlat om hon varit aktiv en sådär tjugo, trettio år senare. Ottar hade en sån framtidstro och en tillit till människans godhet som jag inte kan annat än beundra. Det var åtminstone det intryck som hennes självbiografi gjorde på mig. Och jag tror att vi verkligen skulle behöva någon med hennes energi idag. Dessa eldsjälar, var finns de?

Å andra sidan, tror jag att det kanske var lite lättare att vara optimistisk om framtiden för fyrtio år sen. Utvecklingen hade gått så snabbt i Sverige, från ett fattigt bondesamhälle till folkhemmet, att det måste ha känts som att inget är omöjligt någon annanstans heller. Och jag säger inte att det är omöjligt, inte alls, men jag tror att det har visat sig vara svårare än vad den tidens eldsjälar trodde. Kulturen sätter käppar i hjulet och det här komplicerade förhållandet mellan gamla kolonialmakter och gamla kolonier, I-länder och U-länder, kristendomen och islam, Europa, USA och resten av världen som bara krånglar till allting. Och som ett lock ovanpå allt det här de växande miljöproblemen.

Snart kokar världen över.

Det är så det känns för mig, en av alla unga människor från den privilegierade delen av världen som står i startgroparna för att ge oss ut i världen och ta tag i alla problem och möjligheter (och problem) som generationerna före oss lämnat efter sig. I allt det här kaoset skulle vi behöva en Ottar, tror jag, någon som kunde ta tag i det här med HIV-epidemin i Afrika söder om Sahara och sen gå vidare till allt annat. Så var är hon, 2000-talets Ottar?

När jag gick i gymnasiet hade jag en religionslärare som var som en vandrande citatmaskin. Vad som helst kunde ploppa ur hans mun och jag hade en liten serie av inlägg på min gamla blogg där jag rakt av bara citerade honom. Gymnasiet var en rolig tid.

 

Nu, sen jag började på universitetet för andra gången, har tillgången till roliga lärare inte varit riktigt lika stor. Inte så att de varit tråkiga, de allra flesta har sagt mycket intressanta och insiktsfulla saker och jag har lärt mig ohyggligt mycket, men bortsett från kursansvarige Anders ständiga återanknytning till begreppet mentalhygien så har jag inte fått höra något riktigt citeringsvärt. Dessutom har det jag lärt mig hittills, under de två långa delkurserna i naturgeografi, inte riktigt haft någon stoffpotential. Naturgeografi är ett ämne som det känns lite svårt att göra något intressant av för någon som inte är insatt. Ska jag sitta här och förklara skillnaden mellan hur torradiabatiska och fuktadiabatiska luftpaket beter sig när de stiger upp för en bergssluttning? Det känns inte såvärst spännande. Och eftersom jag lagt ner i princip all min vakna tid på studierna, så har det inte blivit så mycket skrivet i bloggen. Jag har helt enkelt inte fått några uppslag.

Men nu har den tredje delkursen den här terminen börjat. Det är en grundkurs i kulturgeografi, och redan på introduktionsföreläsningen igår började det ploppa upp idéer i huvudet på mig. Kulturgeografi känns som ett högst angeläget ämne i dagsdebatten och det är ju ändå här jag känner mig som mest bekväm. Det känns nästan som att vara tillbaka på gymnasiet (bortsett från att jag är tjugoett nu, förstås, och inte tonåring längre med allt vad det innebär). Vi såg till och med på en dokumentärfilm av Johan Norberg, underbara man. Det känns lovande. Det känns som att det kommer att bli ett bra avslut på året.

En av de sakerna som Andrew, den delkursansvarige läraren, berättade om var det för kulturgeografen intressanta begreppet sense of place. Sense of place är ett begrepp som handlar om känslan som vi har för en plats, relationerna vi bygger upp kring den och gemenskapen som bildas mellan olika människor som vistas där. Speciellt i småorter brukar invånarna där ha en mycket stark sense of place. Det som håller på att hända nu, med kapitalismens spridning, är att de smarta företagen försöker luckra upp människors sense of place och göra dem till individer vars identitet ligger i vad de äger. Ibland handlar det om att skapa nya platser, med en viss känsla, som människor vill tillhöra. Som exempel sa Andrew Sofo på Söder. Där är det affärerna och caféerna som tjänar på att kvarteren har fått en viss stämpel och människor är beredda att betala upp till kanske tredubbelt så mycket för en kopp kaffe, bara för att få känna sig delaktiga i just den här platsen. Varför går folk inte någon annan stans, där det är mycket billigare? Andrew sa:

“Nä, för att man vill få sitta i det där caféet och känna sig märkvärdig.”

Själv älskar jag Nytorget. Jag har kommit dit på soliga helgförmiddagar och ätit glass ända sen jag föddes, mina föräldrar och mostrar är nytorgsveteraner. Jag inbillar mig att det är därför jag går dit, för min personliga historias skull, men kanske har jag också drabbats av åtrån efter den av kapitalisterna skapade Sofo-identiteten. Jag vet inte.

 

O, kulturgeografi kommer att bli så kul, det känner jag på mig!

I ett annat liv hade jag kunnat bli grafisk designer. Förmodligen arbetslös, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut nu, men ändå. Jag gör blandskivor, och det roligaste är pysslet med att designa omslaget. Och, om jag får säga det själv, så har jag gjort en hel del rätt schyssta omslag faktiskt.

Till Martin, juli 2008



Till Tobias, december 2008

Till Elin, november 2009

Jag och blogg.se har varit osams ett tag nu. Till slut tröttnade jag – man orkar inte bråka hur länge som helst. Så nu påbörjar jag flyttningsprojektet från http://katjaelina.blogg.se till hit. Det kan ta en stund innan jag vet hur jag bäst ska använda alla funktioner i WordPress. Ha överseende.