Idag tillbringade jag den -15 grader kalla dagen i stallet. Det var klubbhoppning. Jag höll på att frysa ihjäl medan jag satt och såg på ponnyklasserna. Själv ställde jag upp i den högsta klassen, 90 cm för hästar. Jag återförenades med min gamla flamma Panther, och min inställning när jag red in på tävlingsbanan var Vinna eller Försvinna.

Jag vet inte hur beridna ni är, men för att alla ska kunna hänga med drar jag reglerna lite snabbt. Det går att göra lite olika, men oftast i banhoppning rider man först en grundomgång där det bara gäller att rida felfritt – alltså att inte riva ner någon bom eller att hästen stannar eller springer förbi ett hinder. Om grundomgången är felfri går man vidare till en omhoppning, där det utöver felfrihet även gäller att vara så snabb som möjligt.

Panther var pigg, hästarna brukar bli det när det är såhär kallt, och han älskar att hoppa så grundomgången var inga problem. I omhoppningen red vi snabbt. Riktigt snabbt. Och snävt. Inför ett hinder blev det till och med så snabbt och snävt att Panther inte hann med, han sprang förbi, jag svor, svängde i en pytteliten cirkel och red mot hindret igen, kom över utan problem och red resten av banan felfritt. Men vi fick alltså felpoäng, för att Panther sprungit förbi. Så där var ju mina chanser att vinna rökta.

Men i slutändan var det bara två som red omhoppningen helt felfritt. Hon som kom etta red på 28 sekunder, hon som kom tvåa på 31. Jag hade ridit på 26, trots förseningen som förbispringningen innebar. Alltså kom jag trea.

Men alltså. Min poäng med den här historien var inte att skryta med mina tävlingsframgångar (även om det inte skadar att få göra det ibland). Den enormt befriande känslan som infann sig efter att jag suttit av fick mig att inse att jag varit inlåst i mitt eget huvud alldeles för länge. Jag anser mig vara en högst rationell människa som nästan alltid tänker igenom vad jag gör och är medveten om vilka konsekvenser mina handlingar kommer att få. Och det stör mig inte, jag trivs i mitt eget huvud.

Men det är möjligt att få för mycket av allt. Med studierna och alla böcker jag läser och de komplicerade körsatser vi sjunger i kören så gör jag nästan aldrig något annat än tänker. Inte ens när jag rider blir jag helt fri från det där tänkandet. På lektionerna är det ju meningen att vi ska träna, analysera och förbättra oss. Det innebär mycket tankeverksamhet, det också.

Men, när jag rider in på tävlingsbanan, då är tänkandet och analyserandet slut. Där ska man vara klar. Där är det min kropp och hästens kropp. Där stängs den rationella hjärnan av och ersätts istället av känslorna, reflexerna, instinkterna. Som i den där snäva svängen som fick Panther att springa förbi hindret, där hade det rationella varit att ta en större sväng när jag skulle rida mot hindret igen. Men istället gjorde jag en ännu mindre sväng och kom över utan problem. Känslan var Fort, instinkten sa Fortsätt. Det fanns inte plats för några tankar. Och det gick. Trots att jag inte har ridit Panther sen han blev sparkad av en annan häst i hagen och bröt benet mitt i vår lilla framgångssaga på hoppbanorna hösten 2006, så satt instinkterna kvar där, våra instinkter, vår samspelthet, min koncentration och hans hoppglädje.

Jag satsade allt, utan att tänka, och även om jag inte vann bokstavligen, så tycker jag ändå att vår med marginaler snabbaste tid var en annan sorts vinst. Jag gav upp mitt medvetande och påmindes om något som jag nästan glömt – att magkänslan, mina instinkter, också är att lita på. Jag är inte bara en hjärna på två ben. Jag behövde det.

Jag har precis sett The Time Traveller’s Wife. Filmen alltså. Den går inte alls, på långa vägar, att jämföra med boken. Jag tror inte ens att det är en speciellt bra film. Men jag bara gråter.

Det känns som om något håller på att gå sönder. Inuti.

I somras, medan jag läste boken, skrev jag 1, 2, 3 & 4 om den. Jag skulle kunna skriva samma saker nu. Det är bara det att den här hösten, som blivit vinter, har slarvat bort orden för mig.

Årets första inlägg. Jag såg Sherlock Holmes på bio med Elin. HÄRLIG film. UNDERBARA Robert Downey Jr. Stora luftiga flingor dansar ute. Nytt decennium. Ny snö. Nya stigar att trampa upp.

Jag har givit upp på plugget för den här dagen (A-uppsats som ska skrivas om konsekvenserna för de östafrikanska kaffebönderna av rättvisemärkning) och på P3 spelar de en av lyssnarna framröstad topp-25-lista över 00-talets bästa låtar. Så höga pretentioner har inte jag, jag menar, jag var tolv under millennieskiftet, jag stod på en parkeringsplats i Dar es Salaam och såg på lyxhotellet Sea Cliffs fjuttiga fyrverkerier. Stora delar av 00-talet har jag varit för ung för att jag idag riktig kan stå för mitt omdöme då. Så en decenniesummering skulle bli missvisande. Jag nöjer mig med en årssummering, enligt min egen traditionella lista.

Bästa låten:

Förra året blev det Blue motorbike med Motoboy. Den är fortfarande en favorit.

I februari satt jag i en buss påväg “hem” till La Paz från Copacabana vid Titicacasjöns strand och hörde för första gången en låt som jag av en slump lyckats få med mig på min mp3-spelare. Jag hade aldrig hört den förut, men jag föll för den direkt. Utanför fönstret gled El Altos låga tegelhus förbi, och i hörlurarna sjöng The Walkabouts Cotton-Eyed Joe. Det blir årets låt.

Bästa boken:

Förra året, för första gången, valde jag en bok på finska. Ranya ElRamlys Auringon asema.

I år har jag läst sextiotre böcker. I somras slukade jag Twilight-serien och blev en del av den världsomspännande rörelsen av drömmande, desillusionerade och verklighetsflyende tonårsflickor. Under hösten blev det många barnböcker, för att slappna av från all tung kurslitteratur. Både böckerna om Mumintrollet och fyra av de sju böckerna i serien om Narnia. Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl gjorde ett starkt intryck på mig och Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén är ett riktigt mästerverk. Men, den mest fascinerande, rörande, fantastiska berättelsen är nog ändå The Time Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Jag blev tipsad om den av Sasha som jag jobbade med i apparken i Bolivias regnskog i våras, jag hittade den i en bokaffär på flygplatsen i New York där jag mellanlandade på vägen hem, och läste den när jag bodde i mormors gamla hus i Finland i somras. Den är helt makalös. Det blir årets bok.

Bästa filmen:

Jag har inte sett så många filmer i år. Eller snarare – jag har inte sett så många filmer som har lämnat spår. Men på bio i La Paz såg jag The Curious Case of Benjamin Button. Jag satt bredvid Jonna, som bitvis grät så att hela bänkraden skakade. Räcker inte det som bevis för att det är en helt otrolig film?

Bästa fotografiet:

Det är svårt. I Bolivia fotograferade jag så otroligt mycket, fick till så många bra, att det nästan känns omöjligt att välja. Men, jag har valt en – och jag gjorde det inte för att den skulle ha den högsta fotografiska kvalitén, utan för att det är det fotografiet som jag kämpat allra hårdast för att kunna ta. Både hittills i mitt liv, och förmodligen under kommande år också, ända fram till den eventuella dagen jag får ta mitt första fotografi på mitt nyfödda barn.

Se solen gå upp över Huayna Potosís topp, 6 088 meter över havet:

Gott Nytt År!

Idag läste jag ut Persuasion av Jane Austen. Det har blivit mycket Austen den här hösten, när jag var i Oxford i september läste jag Mansfiled Park och lite senare även Sense and Sensibility. Förra sommaren läste jag Pride and Prejudice, och sommaren innan det Emma, så nu har jag läst alla Jane Austens romaner förutom Northanger Abbey. Och jag måste säga att, bortsett från Pride and Prejudice, tycker jag bäst om Persuasion. Pride and Prejudice är en klassiker, ojämförlig tack vare sitt underbart delikata språk, den knivskarpa humorn och kanske lite också för att Colin Firth etsat sig fast på näthinnan som Mr. Darcy.

Persuasion känns mer mogen. Tillåtande. Huvudrollen innehas inte av en ung, vacker kvinna som får alla på fall genom sin charm. Anne Elliot känns mer mänsklig. Hon är tjugosju och hennes liv har haft sina motgångar. Hon är ödmjuk men lär sig att uppskatta sitt eget värde under bokens gång.

Och dramatiken! Jag älskar dramatiken. Förmågan Austen har att göra även de minsta detaljer fyllda med mening. De små gesterna. En värld där inte allting bara handlar om sex – där någonting så litet som en blick kan orsaka en inombords jordbävning. När det kommer till romantiken känner jag mig helt fel i min nutid. Själv tycker jag att Jane Austen är mycket mer erotisk än True Blood.

(För er som inte har sett den, så innehåller tv-serien True Blood rikligt med sexscener, befolkad av amoraliska vampyrer som den är.)

Kanske borde jag hålla mig lite mer uppdaterad. För mer än en vecka sen havererade klimatmötet i Köpenhamn och det var väl inte så oväntat. Jag blev åtminstone inte förvånad. Och nu har vi flera decimeter snö i Stockholm, så kanske känns hela klimatgrejen inte speciellt brådskande.

Jag pluggar geografi. Jag vet inte om det finns något ämne som så bra som geografi kan ge en förståelse för klimatförändringarnas omfång och konsekvenser. Jag har läst om paleoklimatologi, Milankovic-cykler och globaliseringen. Jag förstår nu att kritikerna, som menar att uppvärmningen nödvändigtvis inte bara behöver bero på människan, inte är helt ute och cyklar. Det finns andra saker som kan orsaka förändringar i klimatet.

Men är inte det fel fråga? Om människan bär hela ansvaret för uppvärmningen eller inte är inte intressant. Faktum kvarstår: Människan orsakar enorma utsläpp av koldioxid och metangas. Koldioxid och metangas är två viktiga växthusgaser. Människan är åtminstone delvis orsaken bakom klimatförändringarna. Dessutom är det inte hållbart, detta sätt som vi förbrukra vår jord på. Som om tillgångarna var ändlösa.

Så, istället för att försöka finna en syndabock, borde vi ställa oss frågan: Hur mycket kommer vi människor att klara av? Jorden klarar sig alltid, på något sätt, idén om naturen som något orört och ömtåligt är en mänsklig fantasi och inte grundat i verkligheten. Det är de nuvarande ekosystemen, biomen, som vi bör oroa oss över. Dessa ekosystem, som människan i högsta grad är delaktig i. Om klimatet blir varmare, och stora förändringar i ekosystemen sker, kommer människan inte att kunna leva under samma förutsättningar som vi har haft hittills. Kanske kommer vi inte kunna leva alls.

Det är det vi måste fråga oss. Hur stora förändringar kommer människan som art att kunna överleva? Som det ser ut idag – mycket små. Kanske kan det ge en annan motivation till att göra något.

Jag julvikarierar. Samma ställe som i somras. Och det är nästan läskigt hur lätt jag faller tillbaka i de gamla vanorna. Det inte helt enkla systemet för postsorteringen sitter fortfarande kvar där i bakhuvudet, och morgonens sysslor gick på rutin. Och inte bara arbetsuppgifterna. Det var som att hela jag sattes ner i augusti 09 igen. Jag stod och sorterade posten och kände det starka suget mot datorn. För det var det jag gjorde här, på luncherna och andra korta luckor i arbetsdagen, satt vid datorn och läste Twilight-serien i pdf-format. O, det där pirret i magen. Vad jag var trollbunden.

Men nu är det nästan en halvmeter snö ute och för någon vecka sen såg jag sista avsnittet av andra säsongen av True blood. Världen har fått vampyrfeber och inte ens jag är immun. Sättet som jag sväljer böckerna och tv-serierna med hull och hår är inget jag är stolt över, men samtidigt fascinerar det mig. Många kvasivetenskapliga slutsatser kan dras från västvärldens vampyrmani i slutet av 00-talet. Förhoppningsvis får jag lite tid över nu i jul till att skriva ner ett par teorier. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att det är skönt att jobba lite igen. Att plugga, det går helt enkelt inte att göra hela tiden.

En annan utveckling som jag läst om i An Introduction to Human Geography, är det evinnerliga byggandet av inomhusköpcentrum. Gallerior. I ett kallt land som Sverige, speciellt såhär års när det dessutom blir mörkt innan man ens hunnit vakna ordentligt, är det ganska skönt att få komma in och strosa runt i ljuset och värmen. Antar jag att många tycker. Själv har jag inget emot mörkret och kylan klär jag mig för, jag älskar mössor och halsdukar, så jag blir alltid så varm och svettig när jag tvingas in i Fältöversten eller Ringen.

Men det är bara mina personliga preferenser. Att trivas i inomhusköpcentrum är en smaksak. Men, detta att stadens allmänna utrymmen byggs in i hus, kommersiella rum, får andra konsekvenser. De allmänna utrymmena blir plötsligt privata. Inte för alla, för de flesta av oss fortsätter de att vara allmänna, vi kan vistas i dem och träffa människor, som på en helt vanlig gata. Men för dem som inte passar in eller kanske inte har råd att shoppa, blir detta ett ytterligare rumsligt uttryck för deras utanförskap. Om man inte passar in i galleriamallen, om man beter sig utanför det önskade mönstret, så kan säkerhetspersonalen i köpcentret be en att gå. Gränserna mellan normen och de som är utanför blir större och tydligare. Vi får ett allt mer instängt och uteslutande samhälle.

Tänk på det nästa gång du går runt i ett inomhuscentrum. Som det ser ut idag kanske det inte är så farligt, jag menar, de flesta får ju ändå vara där. Men hur kommer det utvecklas därifrån? Är det en trend som kommer att göra vårt samhälle bara allt stramare? Och faktum kvarstår – galleriorna är kommersiella utrymmen som ytterst är utformade så att vi ska vilja konsumera så mycket som möjligt. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag har tenta på torsdag. Jag försökte plugga, men jag har liksom lite svårt med koncentrationen, det snöar! Och jag har ju ändå läst hela kursboken från pärm till pärm, som den duktiga flicka jag är, jag klarar mig nog.

Så jag stekte pannkakor istället. Åt pannkakor med hallon- och rödvinbärssylt, burken jag fick av Martin i augusti förra året. Den har stått i mitt kylskåp och mest har det varit mamma som ätit av den, jag har låtit bli av princip. Men nu åt jag pannkakor med sylt och gjorde slut på burken. Det sista jag hade kvar av Martin. Jag har inte tänkt på Martin på länge, men nu fick han ett par minuter, tillsammans med mig och Regina Spektor.

Det här med att sätta punkt. Ett kapitel som tar slut och ett nytt som börjar. Kanske var det dags nu. För ute snöar det.

Vad jag har längtat. Det snöar. Jag har sett ut genom mitt fönster och tänkt mig hur de små vita snöflingorna faller ner över marken och gör den luddig och mjuk.

Och nu är snöfallet här.