Jag går på stan och blir tilltalad av städade unga män (och ett fåtal kvinnor) med välsmorda munnar.

Jag sitter hemma och blir uppringd av välartikulerade unga män (och ett fåtal kvinnor) med monotona röster.

De vill att jag ska byta mobilabonnemang, de vill att jag ska börja prenumerera på trosor, de vill att jag ska köpa pocketböcker.

Och mitt obehag bara växer. Inte för att jag inte kan säga nej. Jag ler alltid och säger tack, men nej tack. Men för mig talar det här om en utveckling i samhället som skrämmer mig. Här är det inte längre konsumenten som efterfrågar någonting. Nu söker producenterna (genom sina försäljare) aktivt upp konsumenterna och nästan tvingar produkterna i händerna på dem. Där på plats, i det fysiska rummet. Konsumtionen blir inte på konsumenternas villkor längre.

Men det är inte någon kränkning av integriteten jag menar. Det är mer fysiskt. Som geograf hävdar jag vikten av det personliga rummet. Rätten att få röra på sig fritt, rätten att kunna andas. Så vad händer med konsumentmakten, det fria valet, när människorna  inte ens kan välja när de ska axla rollen som konsumenter och när de vill låta bli?

Ett konsumtionens fängelse som långsamt kommer att kväva våra personliga rum, så att det enda vi till slut identifierar oss med är rollen som konsumenter?

Jag har ett projekt på gång. Nej, jag ljuger, jag har många projekt på gång, alldeles för många, tusen bollar upp i luften. Men just nu är det ett som känns mer betungande än de andra. Nämligen, projektet att läsa klassiker.

Nästan hela hösten har jag bara läst för nöjes skull. Det har varit lätt och okomplicerat, lite fantasy och barnklassiker och engelsk samtidslitteratur. Men nu, när det nya året gett mig ny energi, bestämde jag mig för att ta tag i de där tungviktarna igen. Alltså blev det Jean-Paul Sartres Äcklet.

Den har sina höjdpunkter, som:

Jag har velat att mitt livs ögonblick skulle följa på varandra och rada upp sig som ögonblicken i ett liv som man minns. Det skulle vara lika lätt att försöka gripa tiden i flykten.

Men även där tränger den sig på. Ledan. Apatin. Jag kan bara inte se meningsfullheten. Det känns som ett otroligt destruktivt sätt att se på världen, denna allt igenomsurande cynism. Ingenting gör någon skillnad, och de som försöker framställs som hycklare. Och det fick Sartre ett Nobelpris för. Som han sen vägrade ta emot, men ändå. Existentialismens fader. Usch. Nej, tacka vet jag Simone de Beauvoir. Hennes romaner handlar ju åtminstone om någonting.

Förmodligen är det något subtilt mellan raderna som jag missar här, men det orkar jag inte bry mig om. Jag tycker bara inte om det. Ibland är det tillåtet att känna så också. Jag kommer ändå att läsa ut den. Jag kan inte sluta mitt i. För vem vet, kanske gör andra halvan en helomvändning och blir otroligt spännande och intressant…

Termin två har satt igång. Vi börjar med momentet Geografiska metoder II. Alltså statistik. Jag läser kurslitteraturen. Där används begreppet randomisering. Jag trodde först att jag hade läst fel, det ser ut som ett skämt, något som en lat tonåring med begränsat ordförråd skulle kunna hitta på. (I gymnasiet var random ett av min bekantskapskrets favoritmodeord.) Men inte då. Det är ett vedertaget begrepp inom statistiken. Att göra slumpmässigt.

Att vetenskapen lånar in ord från engelskan är inte något nytt för mig, men kan de åtminstone göra det någorlunda snyggt? Randomisering låter inte ens lite som seriös svenska.

Det är söndag och jag har tillbringat dagen med att fixa. Småsaker, såntdär som aldrig blir gjort annars. Fotografier, pärmar, buntar med papper, mitt rum har sett ut som ett bombnedslag.

Och sen skulle jag göra ugnspannkaka. Efter tio minuter i ugnen såg det ut såhär:

En riktig liten bergskedjeveckning i min ugn. Jag har aldrig gjort ugnspannkaka själv, men jag misstänker att det inte riktigt brukar se ut sådär. Fast, vad gör väl utseendet. Jag bjöd mamma på en riktigt god ugnspannkaka med hallonsylt till middag.

Två sista citat ur Emelie Cajsdotters bok Alla kungens hästar. Här berättar ett arabsto:

Essensen av livet, sade Hafeedat Aysha, är så subtil att den genomströmmar allt liv. Utan att någonsin störa, eller lägga sig i sin egen skapelse. Oförstörbar, men i sin styrka så flexibel att den anpassar sig efter varje förändring. Så fullständigt utan identitet att den aldrig kan särskiljas ifrån den allra minsta delen av skapelsen. Ändå råder den över allting.

Unghästen Sherizar sover i hagen, Cornwall

Och hon pratar med träd också, Emelie:

Stillhet är förutsättningen för all rörelse, det hade pepparträdet förklarat. Därför lönar det sig inte att drivas av ett rastlöst sökande.

När ett frö slår rot skapas hela den framtida plantan, även de löv och grenar som inte syns just då. Hela trädets framtid är utstakad, eller möjlig. Men det glömmer plantan bort. Varje händelse upplevs enskilt, varje vind blir den första och sista vinden.

Ek på campus, Stockholms universitet

Igår lämnde jag in min och Elins A-uppsats om Fairtrade och kaffe från Tanzania och Etiopien. Sen i mitten av december har jag levt i en värld av handelsavtal, marknadsliberaliseringar, kaffeodlingar och alternativ fri handel. Konkurrensfördelar. Kolonisationens spöken. Och det vore ju bara dumt av mig om jag inte skrev av mig lite om det här, där jag inte behöver vara vetenskaplig och korrekt. Nu, som en avslappning från studierna. Mitt fyra dagar långa lov innan vårterminen sätter igång på tisdag.

Det pratas ju så mycket om det här med att öppna marknaderna. Fri handel ska rädda världen, genom sin billiga arbetskraft ska de fattigare länderna kunna locka till sig stora företag och på så sätt jobba sig upp ur sin marginalisering. Trickle-down-teorin. Och visst, för en del länder har det funkat utmärkt, se på alla NIC-länder i Asien. (NIC = Newly Industrialized Countries) Men det finns länder som inte klarat sig lika bra. Två av de länderna är Etiopien och Tanzania. Under 1800- och första hälften av 1900-talet, då största delarna av Afrika bestod av europeiska kolonier, tvingades dessa länder att bli monokulturer (producenter av bara en råvara) av sina kolonisatörer och dem som hade makten i handeln. Dessa strukturer blev sen kvar även efter att de afrikanska länderna blev självständiga och idag grundar sig betydande delar av både Etiopiens och Tanzanias ekonomier på kaffeexport.

Till en början förde många länder i Afrika en protektionistisk politik med höga importtullar och så vidare, för att gynna den inhemska industriutvecklingen. Men när råvarupriserna började sjunka under 1970- och 80-talen fick många afrikanska länder stora ekonomiska problem och de tog lån från IMF och Världsbanken.

Ett av de krav som dessa två organisationer satte på staterna för att ge dem lån, var att de skulle liberalisera sina marknader, allt i en nyliberal anda. Och här började en ond spiral för Tanzania och Etiopien. För att exemplifiera med kaffet, som Elin och jag skrev vår uppsats om, så krävdes det plötsligt av den dåligt utvecklade och resursfattiga kaffeindustrin att konkurrera på världsmarknaden, trots att de inte alls var redo för det. Samtidigt fortsatte kaffepriserna att sjunka, precis som med många andra råvaror. Fattigdomen bredde ut sig.

Som min svensklärare i högstadiet, Magdalena, så kraftfullt uttryckte det: “Först högg vi av Afrikas ben, och nu kräver vi av dem att de ska lära sig gå”.

Men, självklart finns det motrörelser. Ljus i mörkret. Det marknadsinitiativ som vi undersökte var Fairtrade, som är en del av Rättvis handel-rörelsen. Hela tanken bakom Rättvis handel är att det ska skapas en efterfrågan inte bara på produkter, utan även på värderingar. Konsumenter ska inte bara vilja ha gott kaffe, utan de ska även vilja betala för att de som producerar kaffet kan leva ett drägligt liv. Det handlar om solidaritet. Och det är det som jag tycker är det finaste med Rättvis handel. Det handlar inte om välgörenhet, vi i rikare delar av världen skänker inte bara pengar till fattigare människor som vi tycker synd om. Jag säger inte att det är något fel med välgörenhet, jag tror att det också är nödvändigt, men det skapar en maktstruktur som är problematisk. Genom att köpa till exempel Fairtrade-märkt utför du en handelstransaktion och visar solidaritet med människor i andra delar av världen, men du placerar dig inte över dem på något sätt. Och just därför är det så mycket mer effektivt än välgörenhet.

Bönderna i Tanzania och Etiopien har fått lära sig att producera ett mer högkvalitativt kaffe genom Fairtrade och får därigenom högre inkomster. Det är genom sina egna ansträngningar som de har lyckats förbättra sin livssituation. Ur det växer självförtroende och öppenhet. Kombinerat med det samhällsengagemang som Fairtrade uppmuntrar genom de demokratiska kooperativen som de hjälpt till med att bilda, skapas förutsättningarna för att tanzanierna och etiopierna själva ska kunna ta sig ur sin fattigdom.

Jag tror att det mest hållbara och effektiva sättet att åstadkomma ökad välfärd i en utsatt region är om invånarna där själva kan ta sig ur sin utsatthet. Genom att köpa Fairtrade kan vi visa solidaritet med deras strävanden.

Nu är A-uppsatsen inlämnad. En stor lättnad. Jag känner mig vit som världen utanför mitt fönster, lätt på jorden.

Och Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter har jag läst ut. Den förespråkar en sorts gränslöshet som skrämmer mig, kanske delvis för vad den gjort med Jonatan (som försvann), men samtidigt kan jag inte ljuga för mig själv så att jag inte ser den visdom som finns i där. Budskapet är vackert. En av de arabiska fullbloden i stuteriet i Jordanien som Emelie besöker ibland sätter ord på det.

Malakia talade om skillnaden mellan en inre och en yttre förändring. Hon beskrev känslan av att gå på ett gungfly. Plöstligt inser man att marken kanske inte bär. Men utan att man tänkt på det, har man nästan satt ner foten. Tyngdpunkten har redan förflyttats. Rörelsen går inte längre att förhindra, och för ett ögonblick blir man medveten om vad som är på väg att ske. Häri ligger den egentliga förändringen, förklarade hon, i den stund medvetandet väcks.

Utan medvetenhet skulle händelsen endast vara erfarenhet, ingen egentlig förändring.

Just nu, sade hon, befinner sig människan i det tillståndet. Man är medveten om att vissa steg redan har tagits. Resultatet av tidigare, omedvetna handlingar är oundvikliga. Det är som att inse att man befinner sig på mitten av ett gungfly och på något sätt måste man ta sig över gränsen, till fast mark. Man står inför en situation där man måste agera, men utkomsten är oförutsägbar.

Den omedelbara reaktionen är att försöka förstå och analysera situationen. Istället för att anpassa sig efter den nya omständigheterna, söker man återta kontrollen. Detta skapar ett fruset tillstånd. En rädsla som tenderar att förstärka det tidigare beteendet. De tankar och handlingar, som skapat den nuvarande situationen.

Ingenting av detta är till någon hjälp. Men människorna beter som om de redan gett upp, och klamrar sig fast vid sina invanda rutiner. Om tiden ändå har ett slut, om man ofrånkomligen kommer att sjunka i dyn, varför inte göra det mesta av den tid som är kvar?

Utan förtröstan måste världen gå under, sade Malakia. Det enda sättet att överleva och ta sig över till andra sidan, är att förändra sitt medvetande.

Och jag kan inte låta bli att tro att det handlar om människan och hennes förhållande till miljöförstöringen. Och vilken ömhet jag känner gentemot världen när jag umgås med en häst.

Texas och Willow tar hand om varandra i hagen

Jag läser en bok nu. Den heter Alla kungens hästar och är skriven av Emelie Cajsdotter. Emelie kan kommunicera med djur. En del bitar i boken tar jag med en rejäl nypa salt, jag är ju ändå inte någon mystiker. Men samtidigt, jag har känt många hästar. Jag vet vilken inverkan de har på mig. Vilken vishet som verkar rymmas i deras ögon.

Om man inte tillåter sig själv att växa, förklarade Theo [en av Emelies hästar], kommer man att bli avundsjuk. Man ser världen utanför förändras och försöker förhindra dess framfart. Om man lyckas erfar man en känsla av maktberusning, men det enda man har skapat är stagnation. Omvärlden förändras i alla fall. Den enda makt du besitter är din egen kreativitet.

Jag somnade halv fyra på morgonen igår. Så att jag inte kände mig såvärst fräsch när jag vaknade vid tio imorse är kanske inte så förvånande. Men ute sken solen, så jag bestämde mig för att promenera mig vaken i kylan, med kameran över axeln.

Och igår pratade jag med Elin, jag sa: “Jag älskar när det är frost. När träden får som skuggningar i vitt. Nu har det varit så kallt så länge att man tycker att det borde vara jättemycket frost. Men det är det som är problemet. Det har varit kallt så länge. Det är temperaturskillnaderna mellan dag och natt som gör att fukten i den varmare dagsluften kondenserar när nattkylan kommer. Frost är minusgradernas motsvarighet till dagg. Nu har det varit svinkallt dygnet runt och inte funnits någon fukt att kondensera. – – – Men idag är det lite varmare. Om det blir kallt inatt, så kommer det att vara fint med frost imorgon.”

Och idag:

(vad jag blir nöjd när mina små meteorologikunskaper gör att jag kan se in i framtiden)

Världens skelett

Minnen

Det är som att jag plötsligt vaknat till liv.

Som om jag varit i dvala hela hösten, och först nu, mitt i årets djupaste mörker, väckts.

(Tänka sig vad mycket skada en liten urdjursparasit kan göra. Precis före jul fick jag provresultaten som konstaterade att jag gått och burit på en giardia-infektion sen i maj. En liten souvenir från Bolivia. Jag åt antibiotika över jul, ett massmord, ingen julfrid i min mage.)

Jag har energi, bollarna kryllar i luften, min uppmärksamhet far åt alla håll och kanter. Jag har suttit uppe till nu, tio i tre på morgonen, och skrivit på min och Elins A-uppsats, inte för att det egentligen är någon stress med den, utan för att jag tycker att det är så otroligt engagerande. Intressant. ROLIGT. När gjorde jag det senast? Jag har intresserats av saker, men jag har inte haft kraft att brinna.

Men det är inte bara geografin som jag väckts till liv inför. Jag hittade även tillbaka till Maries blogg. Där stod det, från september:

tittar vi på torv där
ofullständigt ruttnade växtdelar,
tusentals års gamla rötter, sticker fram.
torven är blöt, mjuk, lämnar innersidan av handen svagt brunfärgad
(tusenårsfärgad)

Och jag bara faller. Igen. Marie pluggar också i Geohuset på Stockholms universitet. Åka på exkursioner för att titta på torv, det är sånt vi studenter på Geohuset får göra. Men få kan skriva om det som Marie.