När jag var strandsatt i Cusco på grund av strejk, lärde jag känna en ung man från San Fransisco. Han hette Rickey och var en irakveteran. Han var enorm, lång och rödhårig och med en röst som hördes över allt annat oväsen. Han sa att han var Irish/Scandinavian viking. Han kallade tjejer för darling och honey och tyckte att jag med mitt nyrakade huvud var något av det vackraste han sett. Påstod han. Människorna samlades runt omkring honom.

En kväll satt vi ett gäng runt ett bord i hostelets samlingsrum och Rickey var såklart samtalets kärna. Vi kom in på kriget och tjejerna satt där beundrande och lyssnade på hans livsvisdomar. Jag frågade: “What do you think of the war?”.

Han svarade: “I don’t answer such idiotic questions.”

Vad jag nojade mig över det där efteråt. Jag kände mig dum och taktlös, utan att riktigt förstå varför. Nu trodde han säkert att jag var en idiot. Han fick mig att känna mig som en idiot. Men nu, när nästan ett år gått och jag har glömt hur otroligt karismatisk och amerikanskt charmig han var, förstår jag inte hur han kunde få mig att känna mig så liten. Han hade kunnat svara att han helst inte svarar på såna frågor – men att säga att min fråga var idiotisk visar bara att han ville undvika något. Jag vet att krig gör saker med människor, att det är omöjligt att förstå hur det är att stå mitt i det om man inte varit där själv. Hela min mammas släkt lider av posttraumatisk stress som de ärvt av min morfar, soldat i finska vinter- och fortsättningskriget.

Men att avfärda en fråga om ett krig som helhet med att säga att det är idiotiskt, det är att kasta av sig ansvar. Att blunda för vilka spår man lämnar på jorden. Som att åka till Thailand varje jul utan att tänka på utsläppen som håller på att dränka hela Bangladesh. Våra val och våra handlingar har konsekvenser och vi måste vara medvetna om det och ta på oss ansvaret för dem. Ingen kan ta på sig hela världens problem, men vi måste vara medvetna om vår del i världen. Inte blunda och fortsätta som om inget hänt.

För en vecka sen, den åttonde mars, var det internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Min vana trogen begav jag mig in till Slussen tillsammans med Kirke och Hanna för att ta del i anarkafeministernas demonstration Ta natten tillbaka. Det är en demonstration som bara kvinnor får vara med i, och som därför inte fått tillstånd från polisen. Det är den demonstrationen på åttonde mars som det brukar vara mest drag i, mest skrik och dans och musik.

Men i år var det nästan pinsamt lite folk. Kanske var det för att det var ovanligt kallt för att vara mars, eller så är det början på en trend – hur som helst kändes det nästan larvigt att gå där och skrika sig hes medan människorna på trottoarerna bredvid glodde på oss som om vi vore ett cirkusspektakel som gick genom stan. Det gjorde mig sorgsen.

Vi hade en stor ljudanläggning fastsurrad på en pirra som rullades fram mitt i tåget, och någonstans framför slottet började Mel B sjunga I’ll tell you what I want, what I really really want i Spice Girls Wannabe. Och alla började sjunga med. Verkligen alla. Det kändes nästan bisarrt, med alla dessa snaggade anarkafeminister och butchflator (ursäkta mig de stereotypa klassificeringarna) som gick och sjöng med i 1990-talets kanske största sexobjekt. Men sen sa Hanna något som fick mig att tänka till: “Spice Girls var faktiskt min första kontakt med feminismen. Girl power, ni vet”.

Och det stämmer faktiskt. Jag minns hur vi stod på skolgården i lågstadiet, jag och Hanna och Kirke och de andra tjejerna i klassen, och bytte Spice Girls-kort. Och man kan säga mycket om deras utmanande kläder och konsumtionskulten som skapades runt dem. Men de var också fem färgstarka, högljudda kvinnor som tog för sig. De var stolta över att vara kvinnor och sin kvinnlighet. Även om en del låtar kanske handlade om olycklig kärlek, så var intrycket aldrig lika mycket på nåder av männen som många andra kvinnliga popidoler. Det var Girl Power. Oräkneliga är de gånger som vi ställde oss inför publik och mimade till deras hits. Pojkarna hade inte längre ensamrätt på scenen. När de fem tjejerna i Spice Girls rusade in på överklasskalaset och skapade kaos i sin första musikvideo, rusade de även in i våra liv och visade att vi inte behövde sitta fint bredvid och vara de snälla flickor som lät pojkarna ta all plats.

Förmodligen var det likadant för många andra som gick där i demonstrationståget. Det var därför vi sjöng med för full hals, If you wanna be my lover, you gotta get with my friends. Make it last forever, friendship never ends. If you wanna be my lover, you have got to give. Taking is too easy, but that’s the way it is. Vi var alla feminister och Spice Girls var vår första kontakt med feminismen. Vi är Generation Girl Power.

I Internationella kvinnodagens hundraåriga historia har många generationer kvinnor kommit och gått, och alla har satt sin speciella prägel på feminismen. 80-talisterna, som är dagens unga, tillhör en generation som står för en delvis ny feminism, där jämställdhet inte innebär likriktning mot en gemensam, manlig identitet. Att det var så få på demonstrationen i måndags skulle kunna ses som ett misslyckande. Men, det skulle även kunna tolkas som att åttonde mars-demonstrationer och liknande aktioner har spelat ut sin roll i dagens samhälle. Numera förs jämställdhetskampen på andra arenor, med samma mål men något ändrade ideal, av Generation Girl Power.

Och idag läste jag ut en annan bok. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Titeln syftar till den temperatur då bokpapper fattar eld och den handlar om en annan sorts framtid än den som beskrivs i Kallocain och Nineteen Eighty-Four. I denna framtid är människorna inte statsälskande arbetsmyror intill döden som i Kallocain, utan istället är de hedonister, och staten finns till för att tillgodose deras enorma nöjesbehov. TV-skärmarna täcker hela väggar, det finns nöjesparker där attraktionerna är att krascha bilar och slå sönder fönsterrutor. Människorna får till synes göra precis vad de har lust med. Med betoning på lust. Men däri ligger en annan sorts makt som staten har – makten över människornas tankar. Det finns ingen tid över till reflektion, livet är här och nu, ingen orkar tänka när det finns så mycket roligt att göra. Människornas minnen är korta. Husen är brandsäkra. Istället för att släcka bränder, bränner brandmännen böcker.

Men trots sina skillnader, uttrycker den här boken en rädsla för samma sak som både Boye och Orwell skrev om under ungefär samma tidsperiod. Skräcken för den totalitära staten. Makten över den fria viljan, den fria tanken, det fria ordet. Men när Orwell var mer politiskt inriktad, och Boye psykologiskt, blir Bradburys bok en samhällskritik. En dystopi om människans egen rädsla för sorg, svårmod, mångfald och konflikt. Genom att sluta läsa, behöver människorna inte påminnas om att något annat än det egna universumet finns. Sen blir det lätt för staten att förbjuda böcker och börja bränna dem, för att göra det omöjligt för kommande generationer att upptäcka det som föräldrarna aktivt förträngt.

Och jag tycker, att den här utvecklingen känns mer relevant idag, än tillexempel Orwells dystopiska världsstat. Hos oss, här, idag, kommer inte makten uppifrån. Åtminstone inte på något så uppenbart sätt som en totalitär stat. Nej, utvecklingen kommer nerifrån, ut människors rädsla att se verkligheten. Att ta del av den värld vi lever i. Inte alla, men många blundar istället för att se konsekvenserna av sina handlingar, urskilja möjligheterna som vår enorma valfrihet rymmer. Istället dansar de efter den nyliberala kapitalismens, den nya världsstatens, pipa.

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Bortsett från det engagerande temat, har Bradbury även ett spännande, levande språk. Läs den.

Konstverk (tomma bokyllor) under torget i Berlin där Hitler brände böcker under 1930-talet.

Igår läste jag ut Kallocain av Karin Boye. Det är omöjligt att inte jämföra den med Nineteen Eighty-Four av George Orwell. Men Kallocain är utgiven åtta år innan Nineteen Eighty-Four och bortsett från det rent ytliga i handlingen att både Boye och Orwell skrev om en eventuell framtid där staten har en totalitär makt och människorna tvingas vara trogna staten till hundra procent, annars blir de dömda för statsförräderi, så är de inte alls lika varandra. Nineteen Eighty-Four är en politisk bok om kritiserade kommunismens och nazismens behov av total makt.

Kallocain handlar om människans rädsla för sig själv. Skräcken för att vi ska öppna upp och märka att vi är ensamma. Och den handlar om ett uppvaknande och slutar med insikten om att det kan räcka, det där uppvaknandet, att en gång ha släppt in någon.

En del kanske skulle vilja kalla det för en science fiction – men jag skulle säga att den snarare är en metafor. Några politiska budskap finns det inte i den. Karin Boye gör snarare en djupdykning in i det mänskliga psyket. Och det är bland det bästa jag läst.

Ja visst ja. Jag har läst om hela Harry Potter-serien också. Sju böcker, tretusenfyrahundrasju sidor, på drygt tre veckor. Det tycker jag visar övertygelse och beslutsamhet. Jag kan när jag vill.

Det var ett återkommande tema under min Bolivia-resa. Med varje människa vi träffade, kom vi alltid på något sätt att styra samtalen till att få prisa Harry Potter till skyarna. Jag sa inte så mycket, men Cecilia, Natalia och Jonna kunde bara inte sluta. Där och då bestämde jag mig för att jag måste läsa om den, hela serien, mina minnen är så fantastiska av den men för att kunna rekommendera den så helhjärtat som vi höll på med känner jag att borde ha något sorts vuxet förhållande till den också. Jag menar, jag var ju ändå tolv när jag läste första boken, på South Beach, Dar es Salaam, Tanzania. Harry Potter and the Philosopher’s Stone tog andan ur mig. Men skulle den fortfarande göra det nu, nio år av litterär allmänbildning senare?

Statistikkursen var så oinspirerande att jag bara kände mig tvungen att läsa något BRA, något SPÄNNANDE. Jag började läsa Harry Potter, från början till slut.

Är jag klyschig om jag skriver att jag helt tappade bort mig själv? Ettan var som en liten barnsaga, i tvåan ökade allvaret, trean var inte så läskig nu andra gången eftersom skurken inte alls är någon skurk egentligen, i fyran tätnar farorna, femman gjorde mig så ohyggligt irriterad på Harry och hans fårskallighet, i sexan djupnade karaktärerna och efter sjuan kändes det inte som att jag skulle kunna gå vidare med livet. Harrys berättelse var ju slut. Så uppslukad blev jag att jag inte alls lyckades tänka på böckernas litterära kvalitéer, ifall karaktärerna var mer än schabloner. Den vittra tjugotvååringen i mig försvann och ersattes av den hängivna, entusiastiska, brinnande tonåringen som gav upp sitt hjärta till första bästa som berörde det.

Så. Jag vet fortfarande inte. Med en vuxens bedömning, jag kan helt ärligt fortfarande inte säga om jag rekommenderar Harry Potter. Men är inte en kvalité i sig? En bokserie som får en att tappa bort den vuxna för en stund. Ibland är det bra att inte behöva bedöma och ha på sig de kritiska glasögonen. Ibland är att rycka på axlarna och bara låta strömmen ta en dit den tar en precis vad man behöver.

Nu är det plusgrader i Stockholm. Snön ligger fortfarande nästan meterdjup på sina ställen, men den har börjat smälta och när det fryser till inatt kommer alla gator att bli hala som curlingbanor. Det kommer att vara ett helvete för mig att springa till tunnelbanan imorgonbitti i mina stallskor som helt saknar räffling på sulorna, och alltså något som helst sorts grepp om marken.

Annars pluggar jag som en idiot och det är regionalgeografi nu, vi har en så fascinerande bok. “Realms, Regions and Concepts” av de Blij och Muller, för att beskriva den mycket kort kan man säga att den ger åtminstone en ytlig överblick över alla länder i hela världen. Till kursen ska jag inte läsa om alla realm, utan bara tre – Europa, Afrika söder om Sahara och Sydamerika – men jag tror att jag kommer att fortsätta läsa den själv, på egen hand, när jag får lite tid. För fatta vilken otrolig mängd information som tränger sig däri. Den är enorm, boken, men efter att ha läst den skulle jag med gott samvete kunna säga att jag kan litegrann om hela världen. Det skulle jag inte kunna nu. Jag har stora luckor i min mentala världskarta. Centralasien, Oceanien, Centralamerika, bara för att nämna några. Det är egentligen ganska pinsamt. Vad är jag för en geograf, egentligen, som inte ens kan säga något halvvägs informativt om Uzbekistan?

När jag får tid, alltså…

Här har det varit tyst ett tag. Jag har gått igenom en högst oinspirerad period. Jag tror inte att den är slut än. Så, vad har hänt sen sist?

Jag har varit hårmodell. Mitt hår visade sig vara ovanligt svårfärgat, de tvingades bleka mitt hår tre gånger och sen gick den första färgningen fel, så att de fick upprepa även den. Under sista färgningen gjorde det så ont i hårbotten att jag trodde att jag skulle spy. På riktigt. Jag har spytt av smärta en gång förut, jag känner igen känslan. Jag var på gränsen. Självklart blev det problem. Min hårbotten blev full med blåsor, det rann klibbigt sekret från den och jag kunde inte tvätta håret på flera dagar för att det sved så mycket att ens få vatten på den. Just nu är jag så irriterad att jag inte riktigt kan uppskatta den snygga frisyren jag fick, men, ja, andra kanske kan.

Jag har också hunnit fylla tjugotvå år och igår tillbringade jag fyra timmar åt att vänta på lokaltrafik i snökaoset och när jag kom hem hade vi inget varmvatten, trots att vi bor i lägenhet, så jag fick tvätta håret i iskallt vatten. Jag stod i duschen och skrek. Idag har lärt mig att huttringarna som uppstår när man fryser är en lika effektiv träningsmetod som någon. När jag vaknade imorse hade jag så ont i kroppen att jag knappt orkade gå upp ur sängen. Träningsvärk.

I väntan på inspirationen pluggar jag.

Jag satt och lyssnade mig runt på Spotify såhär på kvällskvisten, och råkade hamna i Alicia Keys senaste skiva The Element of Freedom. Den börjar med ett intro där Alicia reciterar texten:

And the day came when the risk it took to remain tightly closed in a bud was more painful than the risk it took to bloom. This is the element of freedom.

Är inte det nästan brottsligt likt Karin Boyes klassiska Ja visst gör det ont?

ÄNTLIGEN har jag läst klart Äcklet av Jean-Paul Sartre. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv. Det har krävt självdisciplin och det känns som att jag vunnit över min egen lättja.

Äcklet handlar om en fransk man, en sorts historieforskare, som sakta fylls upp av ett äckel gentemot sitt arbete och sakerna omkring sig. Plötsligt överfalls han av EXISTENSEN. Dess orimlighet. Olidlighet. Det motbjudande sätt på vilket saker bara existerar. Och hur alla andra människor ljuger för sig själva, blundar för existensen för att stå ut.

När allt kommer omkring måste man ju slå ihjäl tiden. De är unga och välväxta, de har väl ännu en trettio år kvar. Därför gör de sig ingen brådska, de dröjer och det gör de inte orätt i. När de legat tillsammans, måste de hitta på någonting annat för att dölja det fruktansvärt absurda i att de existerar. Men ändå… är det absolut nödvändigt att ljuga för sig själv?

Själv ger mannen upp allting, sin forskning, han alienerar de få människor som han haft någon sorts kontakt med och flyttar från den lilla staden där han forskat in till det anonyma Paris. Hela tiden uppfylld av detta äckel mot existensen. För mig ter det sig som en ohyggligt utdragen snedtändning. Sensmoral? Ingen aning. Vad har jag lärt mig? Om det här är konsekvenserna av att bli medveten, detta förakt för världen, denna apati, ja, då fortsätter jag hellre ljuga för mig själv.

Och jag kan inte bli klar över ifall Sartre verkligen tycker såhär, eller om boken är skriven som en kritik av strömningar i samhället då. Jag menar, det finns böcker som rakt igenom är outhärdligt osmakliga (The Picture of Dorian Gray), men någonstans känns det som att även författaren håller med i det. I min tolkning är Oscar Wildes roman en samhällskritik. Men Sartre? Jag vet inte. Det finns säkert saker jag missat i boken, jag har inte analyserat och nystat upp, sådär som vi höll på i gymnasiet. Dessa klassiker tenderar att behöva så mycket ansträngningar för att bli förstådda. Men just nu orkar jag inte. Jag vill att boken ska vara bra när jag läser den. Det var inte den här. Punkt.