Det var påskdagen. Solen sken. Jag fick låna en cykel av Emil och så cyklade vi runt halva stan. Lyssnade på fågelsången och lapade i oss ljus vid vattnet.

Nära Tanto, alldeles vid vattenlinjen, hittade jag årets första tussilago.

Imorse när jag vaknade snöade det.

Men maskrosen blommar inte än. Förutom på det här elskåpet i Tanto.

Och på Västerbron hängde denna röda ros.

I tisdags var jag och Elin på upptäcktsfärd i Rinkeby. Läs om det här!

I Skarpnäck blommar krokusen! Det är första våren med den nyrenoverade Brandparken mittemot tunnelbanan, och de verkar ha satt krokusen i rutor på de anlagda kullarna i den kala 2000-talsinspirerade arkitekturen. Lite skojigt, tycker jag.

Nu har jag läst klart kursboken Geographies of Globalization av Warwick E. Murray. Otroligt intressant. Jag läser om så många aktuella saker nu, sånt som jag på ett ganska amatörmässigt sätt skrev och tyckte saker om i gymnasiet och som jag nu skulle kunna resonera kring med mycket mer kött på benen. Vetenskap, helt enkelt. Men parallellt med denna kunskap, fylls jag även av vetenskaplighetens undflyende sätt. Allting är så komplext, allting har flera sidor, man kan inte med säkerhet säga, det är bara en teori. Jag märker själv när jag pratar med folk, om klimat och globalisering och utvecklingsfrågor och sånt som jag faktiskt ägnar hela dagarna åt, att jag kan säga saker bara för att tydliggöra att det inte är så enkelt. Saker som jag egentligen inte menar, men som jag känner att jag borde uttrycka, för människor i allmänhet tenderar att vara ganska onyanserade. Jag rusar in och bankar mitt vetenskapliga problematiserande i huvudet på dem och efteråt slår det mig att nu sa jag något som jag alls inte menar, jag måste ha framstått som fullkomligt schizofren.

Det är en balansgång, att kunna hålla kvar sin åsiktsintegritet för livet ute i vardagen samtidigt som man ägnar sig åt vetenskap på universitetet. För är inte det ett av de stora problemen idag? Ta globaliseringen till exempel. Det finns knappt någon vetenskap förutom ekonomin som anser att oreglerad nyliberalisering och öppnandet av marknader kan skapa en rättvis värld. En överväldigande empiri pekar tvärtemot mot att spridningen av kapitalismen över världen har gjort klyftorna större och orsakat både mänskliga katastrofer och enorma miljöproblem. Och ändå får nyliberalismens lov en enorm plats i media, för att det är en ideologi som gynnar dem som redan har pengar. Geografer och andra vetenskapspersoner gömmer sig på sina universitet med sin forskning som de publiceras i vetenskapliga tidsskrifter som bara läses av kollegor och det skapas två parallella kunskapsvärldar – en vetenskaplig grundad på forskning och kritiskt tänkande, och en annan för resten av alla människor som helt enkelt får nöja sig med den begränsade syn på världen som de stora medieföretagen väljer att visa dem. Och jag håller också på att fastna där.

Nej, jag lovar att jag ska bli bättre. Jag ska se till att ha energi att skriva om det jag lär mig, fortsätta tycka saker utanför universitetet, ta del av. För även om det inte är så många som läser just den här bloggen, så kommer jag att kunna hålla liv i mitt populärvetenskapliga jag för att sen, någon gång i framtiden, kanske kunna göra det som jag bestämde mig för under kaktusen där på den bolivianska altiplanon påväg till saltöknen. Skriva reportageböcker om geografi med mina egna fotografier. För att på det sättet kanske få ett lite större genomslag.

Förövrigt har jag kommit på vad jag vill göra när jag blir stor. Eller snarare, vilken inriktning jag vill ha på min utbildning: resurs- och konflikthantering ur ett genusperspektiv. Jag och Elin var och intervjuade en kvinna på organisationen Kvinna till kvinna i måndags till vår globaliseringsuppsats och jag blev så inspirerad. Och, det kan vara en vild gissning, men jag tror att det är något som det kan behövas mer av i framtiden, med tanke på miljöproblemen och påverkan de har på naturresurser som vatten, brukbara jordar och skog. Och, som Elisabeth på Kvinna till kvinna sa, man kan inte lösa en konflikt om hälften av dem som påverkas av konflikten inte får vara med under förhandlingsprocessen. Jag har funnit mitt kall.

Igår satt jag på tunnelbanan på väg hem från den spontana solpromenaden med Elin och läste ut Slas Ni har inget liv att försäkra. Och där läste jag:

Jag tror vi beställer mer öl, sa jag. Sitter hon fast i tunnelbanan så kan hon bli sittande länge. Så fort det blir lite snö i den här stan så klappar trafiken ihop. Och ändå har det snöat i detta land sen tidernas morron. Det är högst besynnerligt.

Pendeltåget stannar omedelbart om det blir några grader kallt.

Det finns ju datamaskiner. Det vore väl ingen konst för en datamaskin att räkna ut hur man bygger pendeltåg som fungerar i kyla.

Din generation kommer naturligtvis att med datamaskinens hjälp räkna ut hur allt som gått snett skall ställas tillrätta igen, sa jag.

Det fick mig att skratta. Boken är skriven 1978. Generationen han pratar om kan väl tänkas vara femtio, sextio nu. Inte lyckades de lösa pendelproblematiken med datamaskinerna. Inte heller verkar det som att generationen efter är påväg att göra det.

Vissa saker förändras, Slas skriver om frätande regn och giftanrikning i fisk, omoderna miljöproblem som nu har ersatts av klimathysteri. Medan andra saker består. Tunnelbanan stannar fortfarande så fort det börjar snöa.

Det sitter en fluga på lusthuset. Jag sitter här med utsikt över gården där snön håller på att smälta och ser på den lilla krabaten som landade för ett ögonblick på den vitmålade väggen i solen. Sen flyger den vidare och landar på trädet precis framför mitt fönster, det som brukar blomma så sagolikt rosa i maj.

Nu är det inte bara en känsla. Nu är det verkligen vår.

Jag pluggar. Jag har svårt att fokusera. Jag börjar vandra runt i lägenheten. Jag hittar ett gammalt fotoalbum. Jag slår upp en sida på måfå och möts av min morfars mörka ögon. Det är foton från hans tid i militären, andra världskriget, på en bild sitter han i full vintermundering, till häst.

Jag fick aldrig träffa min morfar, han dog när min mamma var nitton, men hans skugga ligger fortfarande lång över släkten, på både gott och ont. Och att se honom där till häst fick mig att känna mig lite mer … jag vet inte, sammankopplad till honom.

Tiden går, men vissa saker går vidare från generation till generation. Min mormor var kock och en av mina största intressen är att experimentera med nya recept. Min farmor var bibliotekarie och jag är besatt av böcker. Både mormor och farmor stickade enorma mängder sockor och koftor. Min bästa metod för att hantera stress är att sticka eller virka. Och i militären red min morfar. Få saker gör mig så lycklig som hästar.

Konserten gick bra igår. Efteråt hamnade jag inne i stan och under kvällens gång gick jag nog runt halva stan. Medborgarplatsen – Mariatorget – Norra Bantorget – Centralen (på en pakethållare) – Slussen. Och det var något i luften. Framemot småtimmarna började det dugga och det var inte kallt. Det var lätt och trevligt att promenera genom. Inatt kom våren.

Idag red jag en liten runda i Lill-Janskogen med Ludde. Fåglarna sjöng, det luktade vår. Där solen inte kommer åt ligger den smältande snön kvar och gör ridstigarna snorhala. Ludde är ett tjugoårigt engelskt fullblod. Det är en imponerande ålder. Men det märks inte. Han beter sig oftare om fem än inte. Idag blev han rädd för rännilarna av smältvatten som korsade ridstigen och på hemvägen fick han för sig att det var dags för mig att sitta av. Huvudstupa ner i leran. Det lyckades han dock inte med, trots några riktigt vackra bocksprång. Mig kastar man inte av i första taget. Jag har varit med förr.

I april ska jag testa på att vara vegan.

Det är snösmältningstider. Klockan ställs fram en timme och snöhögarna blir svarta berg där fimpar och godispapper som människorna försökt gömma töar fram. Jag läser Slas, Stig Claesson, en gammal klassiker. Håkan Hellström sjunger ju Det gör inte ont att jag kom på andra plats, och det rör mig inte alls om det är dag eller natt. Det gör inte ont att inte leva i Slas… Jag tänkte att då måste jag läsa något av honom. Pappa rekommenderade Ni har inget liv att försäkra.

Den är fragmenterad. Omväxlande frustrerande och alldeles fantastisk. Fyndig, ironisk, ärlig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det. Men mest fascineras jag av upplägget – den följer ingen tydlig dramaturgisk kurva, berättarjaget Willy berättar om till synes helt osammanhängande saker och det är först efter ett tag som de börjar flätas ihop med korta antydningar, upprepningar. Som läsare gäller det att ha bra minne. Och från författarens sida kräver det riktig rå skicklighet och talang.

För att anknyta till mina två senaste inlägg, tänkte jag citera lite ur boken:

Jag tycker mig ha förstått att det finns många som inte anser sig ha skuld till nånting.

Det borde ju i rättvisans namn då också finnas lika många som gick omkring och tyckte att allting var deras fel.

Men förmågan att skämmas, förmågan att slå ned ögonen i skam över våra dagliga illdåd och ogärningar är mycket lite utbredd och är en föga populär förmåga. Det finns till och med syntetiskt framställa motmedel mot en alltför stor känsla av tillhörighet med vad som sker vilket självklart resulterar i en känsla av skuld. Den kan man bota.

Inte för att jag tycker att alla ska gå och skämmas hela tiden, men den där ansvarskänslan. Den är viktig. Fast kanske är jag en del av den där gruppen som går omkring och tycker att allting är mitt fel. Och det kan ju inte vara bra, det heller.

Och som ett smakprov på bokens råa ironi:

Gud, denna värld har du misslyckats med.

Jag läste Brave New World av Aldous Huxley. Som ännu en bok i mitt marstema framtidsvisioner. Nineteen Eighty-Four, Kallocain och Fahrenheit 451 är alla dystopier av olika slag, men jag tror ändå att Brave New World är den läskigaste. Det är även den bok som är skriven först, redan 1932. Den civiliserade världens människor avlas i laboratorier och betingas till att vara fullkomligt nöjda med sin lott – i den här världen har kastsystemet nått sin biologiska-psykologiska spets.

Till den här världen kommer the Savage, en man som vuxit upp i ett av de få kvarvarande ursprungsreservaten där människorna fortfarande lever som på artonhundratalet, tror på Jesus, gifter sig, föder barn, lever i smuts, svälter och super. The Savage lärde sig läsa i en av de få kvarvarande exemplaren av Shakespeares samlade verk, han drömmer om hjältemod och innerlighet. Han förfäras över denna nya civilisation, där det enda människorna strävar efter är tillfredsställande av sin lust och där personlig tillgivenhet, ja, känslor över huvud taget rent ut av är brottsligt. De tillber Ford, skaparen av på-rullande-band-produktion, masskonsumtionens fader. Allt för att åstadkomma ett fullkomligt stabilt samhälle.

En av de få människor som har tillgång till de gamla böckerna, som vet hur världen såg ut före Civilisationen, är the Resident World Controller for Western Europe, Mustapha Mond. Till slut blir the Savage förd till honom, och de samtalar om gud:

‘But if you know about God, why don’t you tell them?’ asked the Savage indignantly. ‘Why don’t you give them these books about God?’

‘For the same reason as we don’t give them Othello: they’re old; they’re about God hundreds of years ago. Not about God now.’

‘But God doesn’t change.’

‘Men do, though.’

‘What difference does that make?’

‘All the difference in the world,’ said Mustapha Mond.

Och jag tänker att kanske är det likadant idag. Även om det aldrig gick så långt som i Brave New World, idag är vi inne i post-fordismen och vi har inte börjat tillverka våra barn i laboratorier, åtminstone inte än så länge, men något har hänt med människorna. Vi talar ett annat språk. Gud finns inte. När jag sjunger på högmässor brukar vi vara fler i kören än i församlingen.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. I eftermiddag ska jag sjunga om Jesus sista dagar i Fredrik Sixtens En svensk markuspassion, och när körsången fyller ut hela Markuskyrkan kan jag inte undkomma känslan av…