Mitt i årets första åskoväder (självklart var jag tvungen gå ut på gården och smaka på de enorma regndropparna, men sen blev det för kallt för att stå kvar – det är inte riktigt sommar än), med en mazarinkaka i ugnen och en löksoppa sjudande på spisen (ett nytt experiment som visade sig vara mycket gott), när kroppen fortfarande var sådär mjuk och följsam efter ett medelpass på Friskis&Svettis, slog det mig att livet nog är ganska bra ändå.

Trots hemtentan. Trots pluggångesten och koncentrationssvårigheterna. Trots den råttgrå utväxten på mitt isblondfärgade hår.

Mitt B-uppsatsförslag blev godkänt idag. Elin skickar sms från Österrike om glaciärer, vittrade kalkstensberg och taluskoner och jag tycker att det är häftigt, det gör jag faktiskt. Det är bara inbillningarna om prestationskrav som trycker ner mig och gör att jag inte kan andas ibland.

Jag läser Vägen till Klockrike (1948) av Harry Martinson. Jag hade förutfattade meningar. Jag har läst Moa Martinson, jag har läst om Moa, sett en film om hennes liv. I min omvända kulturella uppfostran var Moa den första Martinson som jag hörde talas om, på samma sätt som Simone de Beauvoirs teorier blev en del av min världsuppfattning långt innan Jean-Paul Sartre var något mer än ett namn för mig. Harry Martinson var en Man. Med negativ betoning. I högstadiet var det min och mina vänners standardfras när vi tyckte att någon var en idiot – män. Som om det förklarade allt.

Numera vill jag inbilla mig själv att jag har en mindre svartvit bild av världen. Men trots det begav jag mig in i Harry Martinsons bok med förväntningen att det här kommer att vara ännu en solipsistisk ung man på jakt efter sig själv. Tji fick jag.

Det är vackert. Och mänskligt. Realismen gör inte köttfärs av prosan. Och han knyter an till människor på ett så sympatiskt sätt. Smått, stort, huvudpersonen Bolle vandrar igenom Sverige och ser världen. Den utspelar sig i den omvälvande tiden kring förra sekelskiftet och Bolle, som i början arbetar som cigarrmakare och blir utkonkurrerad av de nya maskinerna, bestämmer sig för att gå på luffen.

Om det förklarar Bolle:

Att emigrera har han tänkt på som en av utvägarna. Från Amerika kommer många maskiner. De nya cigarettmaskinerna har kommit därifrån.

Men det finns också stora områden. Stora väldiga provinser att försvinna i.

Hans egen mor som inte levde så värst lycklig med hans far kom visserligen aldrig dit. Hon var på väg. Men det var ett omöjligt kärleksäventyr med i spelet. Och hon återvände hem till Bolles far igen. Redan i Köpenhamn vände hon. Och sedan dog hon året därpå. I lunginflammation.

Bolle, hennes egen son, var den ende som visste, att hon hade suttit vid öppna fönstret tunnklädd en hel dag, fastän det var vinter ute, och trots att hon hade svår förkylning före.

Det låg någon lidelse hos släkten på morssidan. Han hade den själv. Två saker gjorde han alltid. Spjärnade emot övermakt i ett. Och flydde för den i ett annat.

Och så tog han kärleken på allvar, och för djupt, liksom hon.

Och jag undrar om såna saker kan gå i arv. Och vad jag i så fall har som ligger och pyr i mig.

Jag sitter hemma och försöker prestera. Jag har insett att den värsta examinationsform som universitetet hittat på är hemtentan. Det är fruktansvärt. Jag har ångest.

Så jag bakar istället för att skriva. Och lyssnar på Frédéric Chopin.

Vilka sjuka föräldrar väljer att klä sina tvillingar i identiska kläder? Är inte det lite perverst? Eller åtminstone utvecklingshämmande för barnen. Jag har två brunögda treåringar i rosa mössor och rutiga jackor som springer runt på min gård. Om jag var dem skulle jag hata mina föräldrar. Inte för att jag skulle ha vett att göra det när jag är tre, men sen, senare, när jag är femton eller så.

Jag formaterade om min mp3-spelare och nu funkar den igen. Den gick ju sönder under fältveckan. Jag tror jag ska bege mig ut och springa lite. Kanske kan lite ökad blodcirkulation nysta upp min låsning med formuleringarna. Så att jag skulle kunna skriva något smart om skogsbrukets påverkan på habitatfragmentering, täktverksamhetens historiska, ekonomiska, tekniska och politiska förutsättningar och problematisera jordförstöring.

– – –

Har ni tänkt på att Antonio Vivaldis sommar är så melankolisk? Jag tror nog att jag håller med Vivaldi. Sommaren är årets mest melankoliska årstid. Just för att den inte ska vara det. Allt är fullbordat, solen skiner och blommorna blommar och alla ska vara glada. Sommaren är melankolisk.

Och jag kan inte koncentrera mig.

Vårsolen skiner, människorna går på gatorna och suger i sig som törstiga tulpaner. Jag köper klänningar och lyssnar på Melissa Horn. Kvinnan med den mjuka rösten. Hon sjunger:

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler och samlat damm på min gitarr. För allting jag skriver det blir ändå för kort. Och allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort.

Det skulle kunna vara jag. Mitt rum är ett ständigt renoveringsprojekt. Dammet lägger sig på mitt piano. Och orden har jag tappat bort.

Hur vet man att man hamnat mitt i en exkursion med geografistudenter?

Alla börjar bete sig som barn i en godisaffär över ett par högar sprängt sten.

Nyanländ hemma från en veckas fältexkursion i Närke. Tre dagar av fem föll det snö. I onsdags vaknade vi till och med till en helt snötäckt värld. Snön smalt under dagen, men ändå. Det har blåst och varit kallt och vi börjar misstänka, i min geografklass, att det är någon som testar oss. Ferrell-cellens lågtryckssystem, eller något liknande. För vi har haft högst otrevligt väder på varje fältövning vi haft. Från det outtröttliga regnet under karteringsövningen på första terminens andra dag, Mälardalsresans kyla, Utö-exkursionens underkylda regn och snålblåst till den gångna veckans aprilväder. Vi ska lära oss. Livet som geograf är tufft. Ingenting för mesar och kallblodiga. Det gäller att härda oss tidigt.

Men trots snön, de trasiga gummistövlarna, de tidiga morgnarna och faktumet att min mp3-spelare gick sönder någonstans mitt i veckan, så hade jag roligt. Vi gick förmodligen i snitt en och en halv mil om dagen, fick se bergtäkter, rullstensåsar, våtmarker, dumpningshögar, meandrande floder och gruvor. Vi använde begrepp som globala processer och landskapsutveckling i helt vanliga konversationer vid middagsbordet och jag känner hur jag håller på att präglas. Snart är det försent. Snart är jag oåterkalleligt geograf.

Jag tog drygt sexhundra fotografier under veckan. Mest på geografinördigheter, men något ska där väl finnas som kan intressera en helt vanlig lekman också. Kanske det dyker upp ett par här imorgon. Nu ska jag sova.

Färltkurs i Närke. Idag har Elin, Alexandra och jag sprungit runt i en våtmark och tittat på fåglar och ormar. Cykeldäckslagningsgrejorna funkade inte på mina gula gummistövlar. De läckte ändå. Sorgligt, jag har tyckt mycket om de där gula stövlarna.

Nu snöar det.

Och tiden bara flyter iväg. Jag tappar bort orden. Jag är nog inte riktigt vän med dem just nu, jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska skriva min B-uppsats om och när jag får såna låsningar går det ut över allting annat också. I helgen har jag sprungit runt halva stan på jakt efter gummistövlar, men har inte funnit några i rätt storlek. Jag har känt mig bara helt fel. Lillebror Aron fyller åtta idag och han fick Philip Pullmans serie Den mörka materian av mig. Födelsedagskalas kan vara lite påfrestande. Men sen hängde jag med kusin Jonatan medan mamma och Luis argumenterade i köket om demokratins vara eller inte vara i Venezuela (moster Sinikka fyllde år). Jonatan har alltid en förmåga att få mig att slappna av. Sen ringde Hannes, han har kommit hem från Ecuador, jag tycker om när människor kommer hem och speciellt när Hannes gör det (för han gör det ju så ofta, kommer hem – eftersom han reser iväg lika ofta). Och Emil inspirerade mig till att lösa gummistövelproblemet – jag ska laga hålet i mina gula stövlar med cykeldäckslagningsprylar!

Allting på samma dag. Nu har jag packat men känner mig alldeles för uppspelt för att sova. Imorgon ska jag upp i ottan och åka iväg på fältkurs i en vecka – jag, Elin och Alexandra ska traska runt i våtmarkerna runt Kvismaren och sen hålla en redovisning i fält om sänkningen av Hjälmaren som genomfördes på 1880-talet. Det känns nästan som att vi är påväg på läger. Vi får se om jag tycker lika mycket om min klass när jag kommer tillbaka till Hufvudstaden på fredag. På återseende!

Jag läser Barn av sin stad av Per Anders Fogelström. Bitvis är det så ärligt och enkelt att det gör ont.

Ibland talade Skräcken med Olof om fadern, de hade ju varit arbetskamrater i många år. Pappa hade rest långt bort och kom aldrig tillbaka, visste Olof. Han hade rest för så länge sedan att Olof inte kom ihåg honom länge. Mormor hade också rest till samma ställe. Dit kom man när man var död. Olof hade hittat en död gråsparv under en buske och burit den till Skräcken, kunde inte förstå varför inte den också åkte bort. Den skulle nog göra det så snart den vaknade, hade Skräcken sagt.

Men den gången hade säkert den gamle fel. För när Olof berättade för Gullpippi om den sovande fågeln så följde hon med honom ner på gården och tittade på den.

Den är död, sa hon. Vi måste begrava den.

Och hon grävde ett hål, en mörk lite jordgrop i backens ljusgröna ogräs.

Undrande såg Olof på henne. Inte skulle de väl stoppa in fåglen där, då blev den ju inlåst och kunde inte flyga när den vaknade. Men Gullpippi förklarade för honom att fågeln skulle aldrig vakna mer, aldrig flyga mer. Det som flög var något som fanns inne i fågeln och inte syntes, om det inte varit en gråsparv som sjöng så dåligt kunde man säga att det var drillen, kvittret. Eller andedräkten. När fågeln var sjuk och sov så flög det där som var själva livet ut ur den och så vaknade fågeln aldrig mer utan var död.

Var det så med människor också? undrade han.

Ja, svarade Gullpippi.

Han vågade inte fråga mer, såg tårarna i hennes ögon. Men på kvällarna när han skulle somna knep han ihop munnen hårt, rädd för att livet skulle flyga ut ur hans mun under sömnen.

Ja, vad säger man till ett barn när han först blir medveten om döden?

Idag jobbar jag i en reception i centrala Stockholm. Livet som konsult på bemanningsföretag kan vara mycket spännande och omväxlande. Man vet aldrig riktigt var man kan hamna.

Jag läser Barn av sin stad, andra boken i Per Anders Fogelströms serie Stad som utspelar sig i Stockholm från 1860 fram till 1968. Just nu är jag mitt inne i 1800-talets slutskede, med arbetarrörelser och protester. Arbetsförhållandena är fruktansvärda, dagarna ofta längre än tolv timmar, lönen urusel, arbetslösheten hög, människorna bor ovanpå varandra och svälter och husen är fallfärdiga. Samtidigt som den lilla minoriteten, som tillhör den välbärde medel- och överklassen lever i överflöd. Klyftorna är enorma. En första maj tågar tiotusentals arbetare tillsammans med de nyligen bildade socialdemokraterna för åtta timmars arbetsdag. Det gäller att lägga ribban högt, så att man har något att förhandla ner sen. Vissa yrkesgruppers förbund har valt att inte gå med i tåget, de ser åtta timmars arbetsdag som ett alldeles för högt krav, ouppnåeligt, larvigt att ens försöka ge sig på.

Och där satt jag. På min timmes lunch med min tofu och mina wokade groddar (vegandieten still going strong … två dagar in i experimentet – jag kunde inte låta bli påskmaten). Min dag började kvart över åtta imorse och slutar fem. Jag är timanställd och får semersterersättning. Mina arbetsgivare betalar in pengar för att jag ska få pension när jag är för gammal för att jobba. Och det här är inget nytt. Det har varit en del av vårt samhälle i flera generationer.

På hundra år har det ouppnåeliga blivit en självklarhet. Och så säger folk att det inte är någon idé att försöka förändra. Det kommer ändå inte att hända något.