Nu har jag slängt mina gula gummistövlar i återvinningsstationens container för ej brännbart avfall. De har varit med på många underbara äventyr, och alltid lyckats få mig på gott humör när jag burit dem. De har figurerat i fotoberättelser och noveller. Men som de billiga stövlar de är, har gummit torkat till sprickor och läckte mina fötter blöta under exkursionerna i Närkes våtmarker. Jag försökte fixa dem med lagningsprylar för cykeldäck, men det fungerade inte. Gummistövlar som läcker är ganska värdelösa, så hur mycket det än tar emot, kan jag inte låta dem stå och samla damm i mitt rum. Jag var tvungen att låta dem gå vidare. Älskade gula gummistövlar.

Nu har jag skrivit klart min B-uppsats. Visst, den ska korrekturläsas, kartor, figurer och fotografier ska sättas in på bra ställen och innehålls- och källförteckning måste skrivas, men det har jag tid till på onsdag morgon att göra. Sen kanske kvalitén på uppsatsen kan vara lite bristande, jag vet inte, det är omöjligt för mig att få distans. Men just nu struntar jag i det.

För det känns som att jag kan röra på mig igen. Jag kan andas. Kanske kan jag få en sommar i år också.

Igår läste jag ut Stad i världen, sista boken i Per Anders Fogelströms serie Stad, en fem böcker lång berättelse om Stockholm från 1860 till 1968. Det känns inte tungt, inte som efter att ha läst ut Harry Potter eller någon annan såndär uppslukande evighetslång serie där jag hinner tappa bort mig själv helt och efteråt inte vet vad jag ska ta mig till. Men lite tråkigt ändå. Jag hade gärna läst om vad som hände efter -68, dessa böcker känns som så många gånger bättre än alla läroböcker i historia jag tvingats läsa i skolan genom åren. Det känns som att jag har koll på Stockholms historia nu. Eller åtminstone ett hum.

Han skriver på ett distanserat och ganska avståndstagande sätt, Fogelström. I början irriterade jag mig på det, men allt eftersom berättelsen bar med mig, insåg jag att det kan fungera som ett grepp. Fogelström tar inte ställning. Han beskriver ett antal människoöden, vitt skilda, fattiga och rika, hederliga och moraliskt tvivelaktiga, hela spektrat, alla får plats och sättet som Fogelström skriver på gör att ingen döms. Annars brukar det vara ganska lätt att urskilja vilken av sina karaktärer som en författare älskar och vilken som är skapad bara för att tyckas illa om. Så har Fogelström inte gjort. I hans böcker, i hans Stockholm får alla finnas, oavsett hur de lever, och han tar inte ställning. Han har tagit på sig uppgiften att beskriva Stockholm, så som det är, genom människorna som bor här. Det tycker jag verkligen att han har lyckats med.

Och mitt i allt dyker den lilla geografen upp, läser, myser:

Staden var invandrarnas, om de inte funnits skulle den väl ha tynat bort. De hade kommit i alla tider, fortfor att komma. Från landsorten, från andra städer, andra länder. De och deras efterkommande var med och byggde staden, var en del av den.

Tillsammans hade de skapat staden, inflyttade och infödda. Gemensamt hade de format den en gång i det förflutna och därmed också dess nu och dess framtid. De flesta hade ändå knappast lämnat några egna spår efter sig. Deras namn kunde kanske återfinnas i kyrkböcker och mantalslängder med det fanns ingen som mindes dem, deras gravar var utplånade, deras ben multnade.

Dagens stad är resultatet av föregående generationers drömmar och arbete men också ett barn av nuet, ett uttryck för oss som lever och verkar här nu. Staden blir aldrig färdig, fullbordad. Den förvandlas oavbrutet, förnyas och förändras. Samtidigt är den evig, på något sätt finns allt det förgångna kvar, lagrat.

Det är en mycket bra, lång serie. Jag vet att jag kommer att minnas den länge. Förmodligen alltid.

Vad ska jag göra med alla mina Backstreet Boys-skivor?

Idag flög en svala över min gård.

Idag red jag Ludde i skogen. Det hade åskat och han var redan lite på spänn, så när en terrängcykel med tillhörande cyklist kom farande ut ur skogen, tvärvände han och började springa åt motsatt håll. Jag åkte av. Landade på fötterna. Lyckades ha tillräcklig sinnesnärvaro att hålla kvar i tyglarna. Men sen var det omöjligt att komma upp i sadeln igen, Ludde kunde inte stå still tillräckligt länge för att jag skulle få upp foten i stigbygeln. Jag trodde att jag skulle få leda honom hela vägen tillbaka till stallet, medan han taktade och bockade fram bredvid. Jag var så arg, så irriterad, men så kom vi fram till en liten äng. Jag lät honom beta lite och testade att sitta upp igen. Då var det inga problem. Resten av ridturen var han lugn som en filbunke. De är roliga, de där hästarna.

Det är det närmaste dramatik jag har kommit under den senaste veckan.

Och plötsligt blommar häggen på universitetet. Gräsmattorna är uppspräckta av klungor med maskrosor. Det är varmt och jag går runt i sommarklänningar. Och i slänten ner mot tunnelbanespåren vid Björkhagens perrong har liljekonvaljen precis slagit ut.

Det är som att sommaren exploderat över oss. Och jag försöker falla med in i ruset.

Vi har ett hus i södra Finland. Det är huset som min mamma och alla mina mostrar och morbröder växte upp i och min mormor bodde där ända tills hon dog 2007. Det mest logiska efter det skulle kanske ha varit att sälja huset, det var ju ingen av dem som blev kvar som ville bo där. Men för oss exilfinnar, de fyra systrarna och deras avkommor, har mormors hus alltid varit vår fasta punkt i Finland. Men ett hus där ingen bor är inte bra, varken för huset eller för dem som äger det. Så i somras hittade vi ett lite äldre par från Helsingfors som var intresserade av att hyra det medan deras lägenhet i stan renoverades. De kom på besök en solig eftermiddag i juli för att titta på huset.

Efter att de åkt igen sa min moster Sinikka: “Jag har en bra känsla om dem. De var båda snygga i håret, speciellt han. Jag tittar alltid på hur människor ser ut i håret.” Hon är frisör, så det kanske inte är så konstigt. Och, jag vet inte, det kanske ligger något i det där? Någon som sköter sitt hår och ser till att se städad och fin ut, kanske även kan ta väl hand om ett hus?

En gång frågade min mamma om en kille som jag umgåtts med ett tag. När jag berättade att han cyklar (det verkar vara en återkommande grej för mig, det där med cyklarna), sa hon: “Ja men då så. Då är han en bra människa. Alla som cyklar är bra människor.” Självklart var det halvt på skämt, men bara halvt. Mamma är en hängiven cyklist själv, och, jag vet inte, kanske ligger det något i det där? Någon som cyklar visar omtanke för miljön samtidigt som han tar hand om sin kropp. Och det finns något ursprungligt, något handgripligt över cyklandet. Hur nu det kan komma sig, cykeln är ju inte en speciellt gammal uppfinning.

Jag tror att de flesta har olika mått som vi bedömer människor vi inte känner efter. Inte så att alla stenhårt sen följer sina första bedömningar och krampaktigt håller fast i sina fördomar, men det är ett sätt att organisera. Kategorisera. Något som vi geografer tidigt får lära oss vikten av. Det gör världen greppbar. Så kan det finnas något som är mer talande om en person, än vilka måttstockar hon mäter sina nya bekantskaper mot?

Själv vet jag inte om jag har något så definitivt som jag dömer människor efter. Det skulle kunna vara böcker, men samtidigt – jag känner ingen som på långa vägar läser lika mycket som jag. Om jag ska vara ärlig så är det ingen i min närmare bekantskap som har läsning speciellt högt på sina intresselistor.

Nej, i så fall är det nog språkkunskaper som är min måttstock. Oavsett om det är svenska, finska, engelska eller spanska vi kommunicerar på, en person som inte har respekt nog för det skrivna språket för att hantera det korrekt, har jag svårt att respektera. Och då handlar det inte om någon gammeldags språkfascism, snarare – SMS kan skrivas med fullkomliga meningar, mejl behöver inte vara fulla av förkortningar bara för att det är på internet, svenskan använder sig sällan av särskrivningar och själva formulerandet av ord till meningar och stycken kan och ska vara en njutning och ett äventyr. Utnyttja det!

Min mamma skriker när hon pratar i telefon. Hon jobbar hemifrån idag och jag får svårt att koncentrera mig, hon pratar om maktanalyser och genus i telefon och det är intressanta saker hon håller på med, jag kommer på mig själv med att sitta och lyssna istället för att skriva själv.

Och så säger hon, ”Nobody is an island, like my daughter says, everyone comes from a group perspective”. Jag vet inte vad samtalet handlar om, jag tror det kan vara något med demokratiseringsprocesser och forskning i Rwanda eller dylikt. Maktpyramider och missförstånd inom biståndsarbetet. Multiculturalism.

Like my daughter says. Jag sa det en gång, det är sant, på ett seminarium på universitetet. Samtalsämnet var regionalgeografin och motståndarna tog upp det omöjliga kravet på regionalgeografen att förstå ALLTING som kan vara relevant i en region. Då svarade jag att det är ju därför man ska ta de systematiska vetenskaperna till hjälp, det är ju centralt att vi kommunicerar med varandra, inte bara inom regionalgeografin. För, ”Ingen forskare är en ö”. Efter seminariet, när de två lärarna skulle sammanfatta, sa båda att det de skulle ta med sig därifrån var just att ”Ingen forskare är en ö”.

Jag vet inte, jag kanske berättade det för mamma. Det var hur som helst flera månader sen och nu sitter hon och pratar med någon viktig person i England. Like my daughter says. Nu finns jag där också.

Ibland är det bara svårt att andas. Det kan vara pressen. Ibland tänker jag så mycket att jag får ont i huvudet. Och ju mörkare det blir utanför fönstret, desto mindre strukturerat uppför sig tankarna.