Det finns inte så mycket att berätta såhär års. Jag gör få saker om dagarna – läser, skriver lite prosa, ligger i solen, fixar med mina album, testar recept och virkar. I torsdags hoppade jag in en dag i internservicen på stället där jag jobbade förra sommaren, jag gick in det kombinerade postsorteringskontoret och verkstaden för hela kontorsbyggnadens internservice, lukten slog emot mig och jag landade i Twilight. I känslan av Twiligt. Det var nämligen där, under de fyra veckor som jag jobbade som vaktmästare förra sommaren, som jag i luckorna mellan postsortering, postrundor och allmänt småfixande läste den fyra böcker långa serien som då hunnit bli ett världsfenomen. Det var sommar, jag jobbade, jag ville ha något lättsmält att läsa, första boken i serien råkade stå på en hylla i Medborgarplatsens bibliotek. Och jag blev ju helt uppslukad, det måste jag erkänna, jag gick runt i en parallell verklighet tillsammans med Bella, Edward och clearringnummer (det var dem jag skulle sortera posten efter). Och nu stod jag där igen. Nästan ett helt år senare. Den där lukten, som jag inte kan placera, som jag bara känt där, i denna lokal bredvid lastkajen, fyllde mitt huvud återigen med djupa skogar och helt vettlös kärlek. Det här med lukter, det är fascinerande vad de kan göra med en.

Så i fredags var det midsommar. Jag var på knytkalas hemma hos Elin (den från gymnasiet) vid Telefonplan, där det åts alldeles för mycket och sjöngs snappsvisor och spelades kubb (jag förlorade alla matcherna, trots att vi blandade om lagen mellan omgångarna). Sen gick vi vidare till en fest i en stor villa i Mälarhöjden, där ett antal killar har ett kollektiv och tydligen fest varje midsommar. Det var ganska mycket folk där, men stämningen var snarare avslappnad än vild och vi umgicks mest, i olika konstellationer. Det mest spännande som hände var väl att Klas i ett ögonblick av iver lyckades spilla ett glas rödvin på min fina midsommarklänning, mina vita tajts och nya kofta. (Det gick bort i tvätten sen, som tur var. Annars hade jag väl behövt vara sur på Klas i ett rätt bra tag, jag älskar den där klänningen. Tacka vet jag fläckborttagningsmedel.) Men när det började ljusna, tyckte vi att det var dags att utnyttja läget, och hela gänget från knytkalaset gick vidare ner till Mälaren för att bada. I riktig midsommarstil hoppade vi i näck och såg solen gå upp bakom Stora Essingen. Det var otroligt vackert.

Vi blev skilda åt och jag började gå tillbaka mot vad vi trodde var Elins hus tillsammans med Jonna, Cecilia och Isak. Vi hamnade alldeles för långt åt väster och kanske två timmar senare, efter långa slingor i söderorts villa- och lamellhusområden, kom vi äntligen fram. Då var vi så hungriga att vi vräkte i oss resterna från midsommarmiddagen. Sen åkte jag hem, med sällskap av Cecilia och Isak halva vägen. När jag låste upp dörren hemma hade mamma precis gått upp. Jag kom i säng någon gång efter åtta. Jag hade blåsor på fotsulorna efter allt promenerande i mina högklackade sandaler. Det var en lång midsommar.

I helgen var jag i Hundby. Jag läste, simmade i Sillen, lekte vattenkrig med Aron, Jonatan, Anna och pappa, spelade Canasta och skrev. Det var skönt.

Och i fredags var jag med om den värsta hagelskuren jag upplevt. Det gjorde ont att stå ute i skyfallet. Och det är som att väder berör mig på ett nytt sätt nu, sen jag lärt mig lite om hur det hänger ihop, där uppe bland molnen. Jonatan bara skrattade åt mig när jag frågade om han ville veta hur hagel blir till. Jag har blivit alldeles för nördig.

Det är svårt. Det här med att komma igång. Att få orden ur sig. Det är inte en spärr som ska släppa, det är inte som en fördämd flod som när den väl börjar rinna, forsar med en ohygglig kraft. Så är det inte. Varje ord är som ett barn.

Men med det är det inte som Jonatan säger, att ploppa ut en unge bara, det är inte så det funkar. Barn föds genom smärta och mitt inne i den smärtan finns inget annat. Men det är en smärta som min kropp är utformad för att klara. Min kropp är till för att bära smärtan och det är det jag gör.

Bär. Ord. För. Ord.

Nu när jag har skrivit så mycket om Skarpnäck, kan det ju tyckas att jag även borde illustrera mina texter med lite fotografier. Jag som har tagit så många under mina fältstudier denna vår. Nu har jag haft tid att gå igenom alla. Så, för er som aldrig varit här: Såhär ser det ut i Skarpnäck!

Den nyrenoverade Brandparken, mitt emot tunnelbanan.

Gången in till min gård.

Trätrappen upp till vår loftgång och vårt lusthus.

Skarpnäcks Allé.

En av de nya elektroniska gallergrindarna in till min pappas gamla gård.

Affärer längsmed Skarpnäcks Allé.

Mitt hus. Min gård.

Det regnar och jag städar. Det är fascinerande hur mycket prylar jag och min mor lyckats samla på oss, speciellt som lägenheten i princip var helt tom när vi kom hem från Tanzania 2001. Bortsett från lite böcker, kläder och porslin, så är allt i lägenheten införskaffat under de nio år som gått sen dess. Jag skyller på mormor. Hon växte upp under andra världskriget i Finland, där fanns det ingenting, ända till sin död samlade hon på ALLT.

Jag brukar tycka om att städa, såhär när jag har gott om tid och det inte finns så mycket annat som jag måste göra. Men inte idag. Idag är inget kul. Jag har en fruktansvärd mensvärk. Det är inte fint att skriva om, det är något som ska genomlidas i tysthet, eller viskas om med medkännande väninnor. Ordet ‘mensvärk’ finns inte ens med i Firefox’ stavningsprogram. När jag var yngre, trodde jag inte på ämnen som fick kroppen att ljuga för mig. Jag drack inte alkohol, tog stenhårt avstånd från knark och jag knaprade inte heller värktabletter. Inte för något.

Nu har den där övertygelsen luckrats upp lite. Jag super inte, men jag kan ta ett glas vin ibland. Knarkar gör jag fortfarande absolut inte, men värktabletterna. Det är som att min mensvärk har blivit värre med åren. Och det blir så svårt, med motivationen att gå upp på morgonen, de där dagarna i månaden. När kramperna sprider sig från underlivet upp längsmed ryggraden och illamåendet gör att jag inte har någon aptit över huvud taget. Men att ligga i fosterställning med en lammskinnsfäll om ryggen är inte acceptabelt, jag kan inte ta ledigt från livet tre dagar i månaden bara för att jag är kvinna och min kropp säger åt mig att ‘nu fan är det dags för dig att skaffa barn’. För att inte tala om hormonerna.

Så det blir Ibumetin istället. Jag sviker mina gamla ideal. Illamåendet går inte över, men kramperna lugnar sig åtminstone och jag kan fortsätta städa. Snart är det en hel månad kvar till nästa gång.

Nu är terminen slut. Både officiellt och inofficiellt. Allting är inlämnat. Jag har sommarlov. Om det nu kan kallas det, jag pluggar på universitetet, jag har väl varken sommarlov eller semester. Jag är arbetslös. Fram till juli. Jag känner mig tom.

Men då är det kanske dags att jag berättade lite om min B-uppsats. Nu när slutsatsen är dragen och nedtecknad och inskickad till kursansvariga för bedömning. Min frågeställning var ifall det går att åstadkomma gemenskap i ett bostadsområde genom arkitekturen och stadsplaneringen. Min fallstudie var Skarpnäck.

Jag flyttade till Skarpnäck när jag var ett halvår gammal och bortsett från året i Tanzania och halvåret i Bolivia så har jag bott här i hela mitt liv. Jag har alltid älskat Skarpnäck, på ett ganska ogenomtänkt sätt, jag har aldrig analyserat känslorna, jag har bara tagit dem för givet. Skarpnäck är ett underbart ställe att växa upp och bo på. Punkt.

Men under de senaste åren, speciellt sen jag började plugga geografi, har jag börjat inse att Skarpnäck inte är riktigt som alla andra Stockholmsförorter. Det röda teglet. Gårdarna som lummiga trädgårdar. Som en blandning mellan en tät medeltidsstad och 1800-talets stenstad, med en stadsmur som gör den lätt urskiljbar från sin omgivning. Nästan alla ytor genomtänkta, skrymslen och vrår för barn att upptäcka, bersåer att känna sig trygg i – privata, halvprivata och offentliga rum inplanerade bredvid varandra. Tanken var att detta skulle underlätta umgänge invånarna emellan och skapa en sorts gemenskapskänsla som de moderna förorterna från 1950-, 60- och 70-talen gått miste om. Skarpnäck var en motreaktion, byggt under 1980-talet.

Genom intervjuer och fältobservationer har jag försökt reda ut ifall den där gemenskapen uppstått. Ju mer jag läst, ju mer jag lyssnat och sett, ju mer övertygad har jag blivit om att vår boendemiljö påverkar oss människor. Att vår omgivning är en viktig del av vårt identitetsskapande. Och att Skarpnäck åtminstone för mig har haft en positiv inverkan på min självuppfattning. Lekfullheten i arkitekturen, detaljrikedomen och de överraskande lösningarna. Enhetligheten i det röda teglet gör det lätt att identifiera sig med Skarpnäck, att göra en rumslig avgränsning är inte alls svårt. Här hör jag hemma. Jag känner igen mig. Här är jag trygg. Många av dem jag intervjuade kände likadant.

Men självklart krävs det mer än hus för att skapa gemenskap. Det hade jag nästan kunnat räkna ut utan att sitta tio timmar i intervjuer. När Skarpnäck var nytt, när jag var liten, hände det mycket här, Skarpnäcksfestival en gång om året, teater och musik i Kulturhuset, aktivitet. Sen gjordes det nedskärningar i den kommunala budgeten. Alla ungar som var små i slutet av 80-talet och början av 90-talet blev tonåringar och hade ingenstans att ta vägen. Globaliseringen, marknadsanpassningen och individualiseringen började slå rot på allvar i Sverige. Det fanns inget intresse för gemenskap längre. Skarpnäck läts förfalla.

Nu har många delar av Skarpnäck börjat rustas upp igen. Vissa gårdar låses in med gallergrindar och förvuxna trädgårdar avverkas och planteras om. Parker renoveras. Skarpnäck håller på att få ett ansiktslyft. Det är fortfarande en arkitektoniskt spännande plats som ger goda förutsättningar för social kontakt invånarna emellan. Det är fortfarande en bra plats för barn att växa upp på. Men utan ekonomiska och kulturella incitament kommer förmodligen den där tidiga gemenskapskänslan inte att komma tillbaka. Samhället som Skarpnäck byggdes i har förändrats alldeles för mycket till det vi lever i idag. Men det betyder inte att rummet har slutat ha betydelse. Jag tror att var och hur vi väljer att verka i rummet bara blir allt viktigare, just för att vi inbillar oss att rummets betydelse minskar i vår allt mer globaliserade och virtuella värld. Men så är jag ju geograf också.

Och Skarpnäck. Nu är det inte bara kärlek jag känner. Efter denna B-uppsats kan jag inte annat än att känna vördnad också.

Någon gång i höstas påbörjade Morgonpasset i P3 en insamling av mormorsrutor. Tanken var att insamlingen skulle resultera i ett enormt lapptäcke som sen skulle kunna säljas inom Musikhjälpens insamling till förmån för forskning om malaria. Det inspirerade mig. Jag hann aldrig skicka in någon egen ruta till Morgonpasset, men jag googlade på mormorsruta och lärde mig hur de görs.

Och så började jag virka.

Jag hade enorma mängder restgarn, ärvda från både mormor och farmor, garn i material som jag själv inte skulle vilja bära (själv föredrar jag alpackaull – jag hade med mig drygt två och ett halvt kilo nystan när jag kom hem från Bolivia). Att virka ett överkast kändes som ett mycket mer tilltalande alternativ än att bara kasta garnstumparna. De var ju ändå mitt mormors- och farmorsarv.

Och så är jag ju beroende av handarbete som stresshantering. Det har blivit ganska många rutor under den gångna vintern och våren.

Nu är restgarnet slut. Det blev 432 rutor.

Ja, så nu har jag börjat virka ihop rutorna istället. Jag har försökt mig på en sorts färgkoordinering. Jag har lagt ut alla rutorna på mitt golv och försöker ordna dem färgmässigt i större rutor på 3 x 3. Det är som att lägga pussel. Ett stort, komplicerat pussel utan facit – det finns ingen garanti för att allting kommer att passa. Men jag försöker. Jag sitter och tittar. Byter plats på en ruta här, en ruta där, ändrar ordning i storrutan, hoppar runt på tå för att inte råka stöta till någon av rutorna. Jag har låtit detta lapptäcke ta över hela mitt rum – hela mitt liv. Och jag tycker att det är så spännande.

Jag läser en väldigt speciell bok just nu. Encyclopædia of Snow av Sarah Emily Miano. Det är klipp och brottstycken och mycket snö, is och snöstormar. Och mitt i allt en brevväxling:

Dear B-

I have thought some more about this concept of polarity that’s been troubling you. It seems to relate to string theory, which gets its name from the assertion that the basic building block of the universe, the portion that cannot be further subdivided into another smaller particle, is an incredibly tiny vibrating string. And if string theory really is the TOE, “theory of everything” – then it has to be able to address issues physics never touches on, like love and art.

Consider yourself and the cello: As you play the music moves out to the listener, and also enters the core of your own being, for somehoe you are tuned to the cello. Well, I am persuaded that this is because you ARE a chord. I AM a chord. Our DNA dictates our physicality – made up of billions of little notes – on a basic level. Add to that our geography, background, etc., and you have your original score. Then, everything we do, think and choose causes physiological differences in our minds and hearts or alters our score. Life is the layering of chords, but the underlying one that we are will never change. This brings us to string theory and love. Our personal chord resonates with the personal ones of others, and sometimes we encounter another person who is completely harmonious with us. It is a dominant, overwhelming attraction on the DNA level. However, such a person can appear to be our opposite – and that’s where this ‘opposites attract’ notion comes from – because they have tuned their chord in a different way. In reality, we are attracted to the person we have chosen not to become, an alternative adjustmen to a chord that is nearly the same as our own. The clashing portions of the chords sounding together advance the richness of it. So when you make love you aren’t expressing emotions or showing affection, you are merging melodies. You are players in the same symphony.

Moth

Det får mig att tänka på Hello Saferides I wonder who is like this one. Det är en av mina favoritsånger. Och fysiken – något bättre för inspirationen finns inte. Jag har aldrig haft ett mer spännande, galet bildspråk som när vi hade fysik i högstadiet. Det var elektroner och gravitation och slutna kretsar. Jag är nog en naturarnörd halvvägs ut ur garderoben.

Det får mig också att tänka på ett av mina infall, dem som jag får med jämna mellanrum och varav hälften jag inte har tid att genomföra. Just denna specifika idé handlade om att jag skulle skriva kärleksbrev. Jag tror att det skulle vara ett uttryckssätt som passar mig. Jag är tillräckligt corny för att göra det till kärleksbrev, men inte sentimental nog att göra dem så söta att de stockar sig i halsen. Det finns potential, jag skulle kunna jobba på mina svävande metaforer, samtidigt som själva formen kräver en hög grad av personligt. Nej, jag tror att det skulle passa mig perfekt.

Men idén rann ut i sanden för att jag inte hade någon att skriva kärleksbreven till just då. Det känns lite meningslöst om man inte har någon att hänga upp sin poetiska lössläppthet på. Jag har ingen att skriva till nu heller. Men jag kanske skulle hitta på någon?

Den första poesin jag älskade var en japansk dikt från Naraperioden (710-781 e.Kr.):

Hata mig gärna –

kärlek begär jag icke!

Men kom en enda

gång till min trädgård och se

mitt mandarinträd blomma!

Jag kan ha varit tretton första gången jag läste den, jag minns inte exakt. Då tolkade jag inte in någon speciell djupare innebörd i den. Jag tyckte bara att det var en fin bild som målades upp. Mandarinträd. Vackert.

Nu vet jag vad den handlar om. Den handlar om att vilja bli sedd som den man är. Att våga visa. Att bli accepterad för det. Att det finns något som är så mycket större i den ärligheten, än att ständigt gå runt och vilja bli älskad. Att det kanske är så att den där kärleken som man begär inte är något värd innan mandarinträdet fått blomma.

Det har jag fått lära mig den hårda vägen.

Det doftar så fantastiskt i Skarpnäck såhär års. Speciellt på kvällarna. Alla nylövade träd, körsbären blommar, syrenerna håller på att slå ut. Det där överflödet av växter som landskapsarkitekten planerade in som en del av de postmodernisktiska influenser som stod till grund för min uppväxtförort.

Hur mycket jag än läst om Skarpnäck under denna månad, hur trött jag än är på stadsplanering för tillfället, så har min kärlek till Skarpnäck inte falnat. Kärleken, som i grund och botten kommer ur alla de år som jag tillbringat här, har fått sällskap av en vördnad riktad mot människorna bakom denna stadsdel. Jag vill aldrig flytta härifrån.

Någonting med denna årstid får mig att tänka på Ebba och Didrik. Jag tror att det är för att jag förknippar våren i Skarpnäck med när jag var liten, och när jag var liten fanns det ingen serie som jag tyckte bättre om än den där gamla SVT-produktionen från 1990. Fortfarande är det få TV-serier som för mig kan slå den.

I denna serie figurerar en viss Kaj Husell, en halvgalen aspirerande operasångare som dyker upp på de underligaste ställen och serverar livsvisdomar hejvilt blandat med sina tokiga idéer och operaarior. En av sakerna han säger till Didrik, i en sönderslagen stuga i skogen om jag inte minns fel, är:

Inte alltid kan man veta varför människor man älskar måste ge sig av. Ibland måste människor skiljas åt, för att sedan upptäcka att dom behöver varandra, kanske rentav älskar varandra. Kärleken är inte en självklarhet utan som en blomma som kräver ständig passning. Den behöver vatten, ljus och näringstillskott under den mörka årstiden. Ibland måste man byta jord och varje dag ska man helst inspektera den och duscha av den på bladens undersidor. Kärleken, Didrik, är livets högsta konst och största utmaning!

Det är inget jag har några konkreta planer på, men om jag får en son någon gång, är risken stor att han får heta Didrik. (Och kanske, om det blir en dotter, får hon heta Yrla. Yrla virvla virvelflicka.)