Den svarta bomullskavajen från Filippa K som jag köpte i våras, bland annat för att jag fått sommarjobb i en reception med klädkod, är skuren på ett sätt så att jag ser ut att vara mycket storbystad.

Jag undrar om det är något som pojkarna från posten lagt märke till.

Jag tror att posten anställer sina sommarvikarierande brevbärare med skönhet som ett utslagsgivande kriterium.

Eller så är det bara jag som är uttråkad.

Fara vill av Elin Ruuth är en bok som jag hittade på NYA BÖCKER-hyllan på Medborgarplatsens bibliotek den där ödesdigra dagen då jag inte kunde behärska mig – och hade elva böcker fastspända på pakethållaren på vägen hem. Det är en liten bok, gul, och den är som en fruktsallad, brottstycken – roligt, smakrikt, kvickt.

I begynnelsen ropade Gud: “Varg!” och sedan dess har vi haft svårt att ta honom på allvar.

Men den innehåller även stråk av allvar, sorg, ensamhet, vilsegånget. Det finns alltid där, mörkret som en underton. Sältan som ger orden skärpa.

Jag får lära mig att man kan höra var lungorna börjar och slutar genom att klappar sig lätt utefter ryggen. Jag får inte lära mig hur man klappa sin egen rygg. En tes är att man är beroende av andra människor för att till fullo kunna begripa sin egen anatomi. I alla möjliga sammanhang tycks beroende vara en alldeles legitim företeelse.

Ja, det här är en underbar liten bok.

Jag har redan citerat Crème fraîche av Suzanne Brøgger här. Men jag tänkte, som sammanfattning, ta en sista snutt:

Kvällen innan jag ska flyga ringer Miller för att säga adjö:

– När du skriver den där boken, så skriv om dig själv. Oss själva är det enda vi vet någonting om. Och skriv den i en enda ström, det är den bästa politiken.

– Ja, och så ska jag ha med ALLT, jag ska skriva om ALLT, för att få ALLT röjt ur vägen!

– Tror du verkligen att du kan få med ALLT?

Och det tycker jag stämmer in ganska bra här. Med en grov övervikt mot ALLT i bemärkelsen sex och annan erotisk aktivitet. Boken är ett flöde av händelser (minnen?) som blandas ihop och hakas i varandra och kronologin är inte alltid lätt, inte heller röran av alla namn. Men det är något i just det, virrvarret, strömmen, den ständiga rörelsen, som gör den så befriande. Ämnesvalen, ärligheten, Brøggers generositet med sig själv, inställningen som en ångvält som inte väjer för någon.

Det är en bok som förmedlar en känsla, en livsinställning, snarare än en berättelse. Jag brukar inte tycka om självbiografiska böcker, just för att dramaturgin i dem ofta vacklar under författarens behov av att få med allt, inte bara det väsentliga. Och den här boken är just precis sån, högt och lågt, vitt och brett, urskiljningslöst – allting ska vara med. Jag borde inte tycka om den, enligt mina egna argument. Men det gör jag. Jag tycker om den. Jag känner mig upplyft.

Men, jag kan inte låta bli att undra, varför böcker om kvinnors frigörelse alltid ska resultera i sån sexuell gränslöshet – runka av den främmande mannen i stolen bredvid på flyget mellan Bankok och Köpenhamn, fist fucking i New York. Inte för att jag skulle ha något emot det, jag bara frågar mig ifall det inte finns några andra sätt för kvinnor att göra sig självständiga på. Jag menar, själv har jag ingen lust att få en knytnäve uppkörd i anus…

Jag gjorde ett framtidstest – ett såntdär där man svarar på lite olika frågor om sina intressen och framtidsdrömmar och så voilà: Ditt Framtidsjobb. Inte för att jag känner mig speciellt osäker, men det kan ju vara kul att veta vad man egentlien borde bli.

Mitt resultat blev GEOGRAF. Eller snarare, Naturnära Nora, inom vilken kategori geografistudier ingick som förslag. Och det känns ju tryggt, att till och med ett standardiserat test på internet tycker att jag valt rätt.

Det regnar.

Nästan hela dagen har det gjort det.

Regn.

Det känns som att jag kan andas igen.

Och Suzanne Brøgger skriver:

Vid vilken tidpunkt upptäcker man den farliga blinda fläcken, lakunen inom sig, som gör att man tydligen är disponerad för att få tre motbjudande blinda, stumma och döva apor i abortpresent, och inte nog med det, men att man dessutom är disponerad för att smälta i extas över dem?

Kirk ska dyka upp i många olika upplagor, innan jag inser var det bär hän. Det börjar med att man frågar sig själv: hur kan det komma sig att det pirrar i kroppen av glädje över att vara tillsammans med världens tråkigaste människa? Man börjar anteckna i sin lilla hjärna: Vad har han egentligen sagt som är roligt eller begåvat? Vad har man lärt sig idag? Var har den här mannen gett dig? Om man kommer fram till noll och intet, och det fortfarande pirrar i kroppen, ska det helst lysa en lite röd lampa: achtung. För om det nu hade varit en kvinna, säger man till sig själv, skulle jag då ha tillbringat så mycket som två minuter med henne? Jamen vad är det då hos den här tråkiga karlen som är så förtrollande? Vad är det som gör att jag darrar och blir torr i munnen och som samtidigt reducerar mig till ett förmörkat spädbarn, som bara vill skötas och suga och slicka? Vad är det egentligen? I brist på bättre beteckning, kallar jag det för GROPEN I HAGAN, den maskulina mystiken. Inför denna mystik, som naturligtvis “bara” är en föreställning inne i mitt eget huvud, men som framkallas och blir verklighet vid vissa kroppsliga uttryck, maskulina lukter och rörelser, klappar alla mina försvarsmekanismer ihop med ett brak, och kvar är en liten klick smält smör precis som lilla svarta Sambo under palmen. Denna hopklappning är i sig själv utomordentligt upphetsande för män med grop i hakan. Och då jag av naturen är både stolt och dominerande, utlöser mina signaler mycket speciella mekanismer hos gropar i hakor – som alla är av sadistisk art. Rätt snart är det inte längre jag själv som är upphetsande, utan helt enkelt själva nedbrytningsprocessen, som jag fanatiskt deltar i av alla krafter.

Ja, lealösheten. Det är inte bra för hälsan. Men det inträffar, likväl.

Jag fortsätter att läsa Crème fraîche av Suzanne Brøgger. Den är så befriande ibland, så ärlig. Som med det är om smärta:

Jag har aldrig räknat fysisk smärta för att vara något, jämfört med olycklig kärlek. Därför ordnar jag alltid så att jag går till tanddoktorn när jag lider på grund av en man, för då känns rotbehandlingen som ren euforiserande balsam.

I helgen var jag i Hundby tillsammans med Elin. Det var en sån underbar helg, Sillen var 25 grader varm (jag tror att vi hann simma fem gånger) och pappa lagade så mycket mat och Aron visade oss forntidsgravarna uppe på berget och Eva, min faster, var också där på fredag/lördag, och hon väckte oss halv åtta på lördagsmorgonen och fick med oss på en långpromenad mellan skog, åkrar och kohagar. Ni kan ju bara tänka er, en eldsjäl till NO-lärare med en biogeoexamen, på promenad med två geografistudenter. Det blev i stort sett som en interaktiv geografiexkursion där diskussionerna om landformer och biotoper och växeljordbruk aldrig tog slut. Och precis när vi kom tillbaka till stugan, efter två timmar ute, kom molnen och regnet och jag kunde riktigt känna hur jorden njöt av vattnet. Doften av nyfuktad jord i luften, det är få saker som slår det.

Mellan alla måltider och promenader och simturer, passade Elin och jag på att läsa – för det är ju det som helger på landet är till för. Jag hade med mig Svårläst av Åsa Ericsdotter. Hon är allmänt ganska svårläst, hennes prosa är lyrisk och mycket abstrakt, det är upphackat och kräver en aktiv läsare. Det är många hål som måste fyllas i. Hennes bok Tillbaks är alldeles fantastisk.

Svårläst är inte lika vacker. Språket är mer motsträvigt, den handlar om en kvinna som kämpar mellan behovet av självständighet och längtan efter tvåsamhet. Men just där, i temat, finns brytpunkten mellan mig och texten. Det skulle kunna vara jag. Och det är ju ändå Åsa Ericsdotter. Hon skriver:

Hon skickar sms, han svarar inte, hon ångrar sig genast. Å andra sidan är hans mobil förmodligen avstängd vid det här laget men det hör inte hit, hon gör bäst i att hålla munnen stängd, det har alltid varit så. Tangentbord men utan internetanslutning, telefoner utan textmeddelandefunktion. Folk gillar inte text, folk gillar handling, saker som sker när de sker. Säger man kom vågar ingen komma, det blir för uppenbart.

Det är därför det bara fungerar med män på andra språk, hon blir banal, man gillar det. Hon blir lättare att hantera, manövrera, man kan säga vad som helst, vinna över henne på sin sida. Själv blir hon fåordig, kropp.

Och när hon skriver:

Det finns en längtan,

ska vi döda den, dra in den i verkligheten.

Det blir så uppenbart, så huvudet på spiken slår sig blodig. Hål i skallbenet, så:

Regler

Man får inte göra en plan, då dör det. Man får inte ringa henne, då slutar hon svara. Man får ligga alldeles intill, man får viska, man får säga kom men man måste stänga av ljudet där, det måsta sluta innan det börjar. Eller man får ta tag i henne, man får ta över, man får bara inte vänta sig i så fall att telefonnumren ska fungera nästa dag.

För:

Jag sa ju det,

ingen skriver böcker om stadga.

Det är en tunn bok. Men den är också tung. Varje ord fyllt till bristningsgränsen.

Palimpsest av Catherynne M. Valente är en bok som sträcker sig som en mätt tiger i skuggan under mangoträdet en riktigt varm dag i monsunmånaden. Det är en bok som ska läsas med jordgubbar och choklad. Det är en bok som är perfekt under varma, loja julidagar när solen ligger på och värmen förvränger hjärnan så att verklighetens konturer tappar sin skärpa.

Catherynne M. Valente har ett språk som aldrig riktigt stagnerar, det kryper in i hål och spränger berg, tänjer på gränser och förvånar. Jag älskar det. Hon skriver om en sagolik stad där allting är mer än vad det verkar. Ohyran är små små maskiner och tågen är stora vandrande djur som gör pendlarna till våghalsiga äventyrare. Genom sina drömmar kan personer från vår värld ta sig in i deras, men inträdet är ohyggligt högt och många kämpar sig fördärvade för att komma dit. Tappar bort sig själva på vägen.

Det är en underbar, brutal, både cynisk, lekfull och naivt sagolik berättelse full med blod, begär, sorg och hjärtskärande längtan. Åh! Jag kan inte säga något mer.