Det finns böcker som är söta. Det finns böcker som är roliga. Allt måste inte vara tungt av stora sanningar. Det finns små sanningar också, små klokheter och roligheter som kan göra dagarna för en receptionistvikarie i semestertider lite skojigare att ta sig igenom. Mark Levengood är en person som skriver såna böcker.

Jag har läst Hjärtat får inga rynkor. Jag tror att han är en vacker människa, Mark. Inuti, alltså. Bildligt talat. Hans små betraktelser, anekdoter, livsvisdomar – de gör mig glad. Och jag tycker att det är tillåtet att bli glad.

Det finns så mycket i livet som är sött, så mycket som är magiskt, men även roligt, absurt och helt galet. Om man inte kommer ihåg det, blir man definitivt påmind om det i de två andra Mark-böckerna jag också har läst här – Gamla tanter lägger inte ägg och Gud som haver barnen kär har du någon ull. De är fulla med citat från olika barn i åldrarna fem till tio – och det kändes så befriande. Jag satt och skrattade rakt ut här i min reception, om jag följt mina impulser hade nog vartenda ett av citaten blivit citerade här. Nu fick det inte bli någon istället, jag kunde inte välja.

Han lämnar en varm känsla i magen, Mark. Det tycker jag om honom för.

Efter en hel sommar av cykling, har jag börjat åka tunnelbana igen. Det känns skönt, jag trivs i tunnelbanan, jag har pendlat sen jag började skolan, för mig är det en plats där jag kan läsa och slappna av.

Men reklamen. KappAhls enorma affischer om 50 % rea på barnjeans. Dessa barn, som poserar på bilderna, de är otroligt snygga, de ser arrangerade ut, jag känner ett så starkt obehag. Ska det verkligen redan börja där, denna eviga jakt efter skönhet? Hur kan en förälder låta sitt barn bli fotomodell?

Jag har ingen relation till Florence Nightingale. Jag minns att det fanns en informationsruta om henne i min engelskabok någon gång i högstadiet, att det där stod att hon var sjuksköterska under något krig och att hon reformerade sjukvården i England på något vänster. Men jag minns inte hur. Hon har inte varit någon aktiv del i min allmänbildning, bara legat där och skvalpat någonstans i bakhuvudet bland andra lösryckta namn.

Eller kanske hade, snarare. En relation alltså. Innan jag läste Den du söker finns inte här av Mia Öström. Nu är hon min bundsförvant.

Mia Öström har skrivit en fiktiv biografi om Florence Nightingale. Den utspelar sig under en sommar, inuti Florence’ huvud, den handlar om instängdhet, konflikten mellan yttre förväntningar och inre längtan. Om att vilja utanför sin egen mall, att finna sina egna gränser, inte dem som satts upp åt en av familj och konvention. Den handlar om kärlek, vad en annan människa kan förväntas kunna bära, vilka anpassningar som krävs. Det är en högst allmängiltig historia, att det är Florence Nightingales märks bara som antydningar.

Jag läser på Wikipedia att Florence Nightingale la grunden för det moderna sjuksköterskeyrket i och med att hon grundade den första sekulära sjuksköterskeskolan i världen, i London 1860. Men det är inte det Den du söker finns inte här handlar om. Med ett lyriskt, fragmenterat språk beskriver Mia Öström istället något högst allmänmänskligt. Jag kan verkligen rekommendera den.

Jag läser Den du söker finns inte här av Mia Öström, en fiktiv berättelse om Florence Nightingale. Det är en mycket egensinnig biografi, om den nu ens kan kallas det. Jaget, Florence, är en kvinna född in i en kropp med ett tillhörande liv som inte är hennes. Hon växte upp och hon tänkte:

Jag började falla och jag fortsatte. Min kropp var en egen värld. Jag undrade hur min geografi såg ut, om jag liksom jordgloben i biblioteket innehöll världsdelar, kontinenter och öar. Bergskedjor, oerhörda havsdjup. Om jag anlände till nya platser eller om destinationen alltid var densamma. Jag visste inte var jag landade. Jag blundade alltid.

Och jag vet inte om det bara är geografen i mig som tjusas, men jag fångas i bilden. Kroppen som en värld. En upptäcktsfärd in på okända kontinenter att lära känna sig själv.

När man sitter i en reception är man inte riktigt sin egen. Man finns där för andras skull, människorna som går förbi har alltid valet att inte se men receptionisten måste alltid le. När medarbetare kommer och klagar över regler eller omständigheter som någon helt annan har på sitt ansvar, kan receptionisten bara stå där och nicka och le beklagande. Man är ett ansikte, en mellanhand. Sällan förväntar sig någon något mer av en.

Jag har blivit kallad för Carolina Klüft, och frågad ifall jag inte borde börja hoppa längd snart (förmodligen på grund av mitt uppsatta blonda hår). Jag har blivit kallad flicksnärta – jag är ju så sprallig, det är bara råttsvansarna som saknas och så skulle jag vara rena rama flickbokshjältinnan.

Man har inte makt över sin egen framtoning. Det är en roll som man ska passa in sig i. Agerandet kan göras mer eller mindre framgångsrikt, men det är likväl ett skådespel. Jag är inte jag. Jag är någon annan. Jag är en funktion.

Det är ingenting dåligt. Jag tycker att det tvärt om kan vara ganska roligt. Att inte vara jag. Skådespelaren i mig får leva ut. Men det tär. På kvällarna är jag trött och om nätterna drömmer jag underliga drömmar.

Det handlar inte om lust

längre

Det handlar om självdiciplin

Som tigern

som lärde sig att jama.

Det är mycket tyngre att cykla när asfalten är blöt. Det har jag märkt. Eller så är det för att det helt enkelt tar emot mer, rent psykiskt, att cykla genom de evinnerliga vattenpölarna. (Jag tycker om regn, och jag tycker om vattenpölar, och jag tycker om att cykla, men slå ihop alla dessa och du får en obehaglig morgonsysselsättning.) Det kan ju även hända att min cykel långsamt håller på att gå sönder. Bromsarna beter sig konstigt ibland. Min cykelpump har försvunnit, och bakdäcket håller inte helt tätt, så det är kanske inte riktigt så hårt som det borde. Jag borde helt enkelt lämna in den på lagning. Jag har bara inte kommit mig för än.

Det är dresscode på det här stället, vilket för mig innebär svart kjol, strumpbyxor, svarta skor, vit t-tröja och svart väst/svart kavaj, beroende på hur kallt det är. För mig, som brukar klä mig i de skrikigaste turkosa, gröna, gula och lila färgerna, känns det här ganska oinspirerande. Så jag skapar lite omväxling i min utstyrsel genom att försöka hitta på så många frisyrer jag kan med det begränsade hår jag har. Jag tycker faktiskt att jag har varit riktigt innovativ. Man kan göra en hel del med en sönderblekt, förväxt kortklippt frisyr med lång lugg. Bara man anstränger sig lite.

Suckulenten jag fick av växtkillen på jobbet.

Igår gifte sig min kusin. Eller ja, en av dem. Jag har många. Kusiner, alltså. Ellen gifte sig.

Löftet. Hur gör man dem?

Nuförtiden hyr företag in andra företag för att ta hand om växterna som står på deras kontor. Den här veckan har blomkillen tagit lite extra hand om växterna här, de är ju så många, det är ett stort kontorskomplex, och han har alltid stannat i receptionen en stund mellan sina rundor och pratat om lite allt möjligt – utbildningsreformer, ekologisk märkning av mat, teknikutveckling, konflikthantering, att finna sig själv. Det har varit mycket trevliga inslag i mina annars ganska händelselösa dagar.

Så idag, innan han gick för dagen, fick jag en liten krukaväxt av honom. Den är låg, med tjocka runda glänsande blad, en succulent utmärkt anpassad för att överleva i områden med ett underskott av nederbörd. Jag vet inte vad den heter, men den är söt.

Det är såna saker som kan göra en så gränslöst glad.

Jag läser Spitnikälskling av Haruki Murakami. I den pratar de om Beethovens pianosonat nr. 32. Jag blev nyfiken.

Och när jag satt och lyssnade på detta ohyggligt komplicerade, men o så vackra pianostycke på Youtube, slog det mig plötsligt att det här är skapat av människor. Pianot är ett instrument uppfunnet av en människa. Sonaten är komponerad av en människa. Konsertpianisten, Richter, är en människa. De har alla ägnat sina liv åt musiken. Att kunna behärska ett instrument på det sätt som den här pianisten gör kräver en livslång övertygelse. Att kunna skriva sådan musik likaså. Och ändå, från början, är instrumentet de levt genom också något som fått sitt ursprung ur en människas händer.

Därpå följde tanken: Det är människan som skapar livets mening. Eller snarare, livet i sig, evolutionen och naturen, eller vad du nu vill kalla det, har ingen mening, det liv som överlevt har överlevt för att det andra dött och det handlar inte om någon plan eller linjär utveckling. Det är uteslutningsmetoden på global skala.

Nej, det är i medvetandet som meningen skapas. Att saker, som kan kännas som ursprungliga behov, en livsuppgift, är psykiskt stoff som får fysiska manifestationer. Att kunna spela Beethovens 32:a pianosonat är inte evolution. Det är en övertygelse som varje människa måste skapa åt sig själv. För vissa kanske det faller sig lättare än för andra, men att gå och vänta på att skapelsen ska uppenbara sig för en är ingen meningsfull strategi. Det finns ingenting att avslöja.

Så sök, människa. Sök!