Om jag säger såhär, att skulle jag ha tid skulle jag kunna skriva något snyggt om hur löven på träden utanför Geobibliotekets fönster har börjat få gula kanter, att jag kan följa utvecklingen från dag till dag eftersom jag sitter där och pluggar mest hela tiden. Jag skulle kunna skriva något smart om de olika vetenskapsfilosofiska teorierna som vi håller på att läsa om nu och som på ett sätt får mig att längta tillbaka till filosofin, samtidigt som det får mig att längta bort, till det praktiska, fältarbetet, det som fick mig att välja geografi till slut och inte humaniora. Jag skulle kunna kommentera alla möten jag går på nu, jag är numera ordförande i geosektionens studentråd och med det följer ansvar och åtaganden.

Jag skulle berätta om Ludde, som jag red idag i morgonsolen och hur jag på hemvägen sjöng både Hallelujah, Visa i midsommartid och Somliga går med trasiga skor i takt med hans steg. Att jag bakar, för att få lite mellanrum, skulle jag berätta och om den helt galna boken Fear and loathing in Las Vegas som jag håller på att läsa nu.

Men, som sagt, det har jag inte tid med. Adrenalinet pumpar i kroppen och jag kan knappt ens slå mig till ro när jag sover. – – – Men på söndag är jag helt ledig.

Vi har fått artiklar att läsa, tunga saker om förekomsten av spår från tidigare istider än den senaste och hur de i så fall har kunnat preserveras under den senaste nedisningen. För det är ju något som alla geografer vet – att glaciärer tar inte hänsyn till något!

Det är inte materialet i artiklarna i sig som är det intressanta, utan vi ska göra en analys av den vetenskapsfilosofiska utgångspunkten och idéhistoriska bakgrunden för de olika studierna. Mycket upphetsande, kan jag lova. Men lärorikt.

Och mitt när jag sitter där och tragglar igenom den omständiga engelskan, slår uttrycket palimpsest lineation landscapes emot mig. Jag hajar till. En av de häftigaste böckerna jag läste i somras var fantasyromanen Palimpsest. Där syftar det alldeles underbara ordet palimpsest till innebörden ett pergament som först skrivits på och sen skrapats ren för att kunna återanvändas. Att se ordet i denna naturgeografiska artikel gör mig först mycket förvånad. Men självklart, här används det i betydelsen ett landskap där spår av flera istider är synliga. På pergamentpalimpsestet fanns det alltid kvar små spår av den ursprungliga teckningen. På samma sätt finns det områden där den senaste istiden inte helt lyckats omintetgöra spåren av tidigare inlandsisar.

Att ord kan användas i så olika sammanhang. Att jag på ett såhär oväntat sätt kan knyta samman dessa olika delar av mig själv. Det bara spritter i mig av spänning och förväntan. Livet som överraskar.

Det trettonde lästipset den här sommaren blir även det sista. Idag började universitetet och jag får redan yrsel över hur mycket jag har att göra. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas kasta upp så många bollar i luften. Att jag aldrig lär mig!

Så, vad var det då för sista bok jag läste den här sommaren. Jo, The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Det är en bok helt uppbyggd på brev, främst på korrespondensen mellan författaren Juliet Ashton och hennes redaktör, vänner och beundrare. Det första brevet i boken är daterat åttonde januari 1946, andra världskriget är precis slut och England försöker samla ihop sig efter sina enorma förluster. Juliet får ett brev från en man från Guernsey, ett av de små öarna i kanalen mellan England och Frankrike, som har förälskat sig i en bok av Charles Lamb. Boken hade tillhört Juliet, hennes adress stod på försättsbladet. Där börjar en intensiv korrespondens mellan Juliet och mannen, och senare även hela hans bokcirkel, the Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.

Genom denna korrespondens avslöjas på ett mycket finurligt sätt dessa människors livsöden, allt det lilla och stora, saker som håller ihop dem. Litteraturen som fick dem att hålla hoppet uppe genom hela kriget. Kärleken till varandra som fick dem att orka. Det är en mycket söt bok, en glad bok full av hopp. Men under allt ligger smärtan och puttrar, den skvätter över ibland och då satt jag där och grät igen. Jag vet inte vad det är med mig, men andra världskriget, det är som en knapp på mig. Jag tänker på morfar och mormor, och börjar storböla. Men den här boken är inte hemsk. Den har tagit sig igenom, trots den enorma sorgen så finns det ett liv på andra sidan. Och det är jag den mycket tacksam för.

Det är en bok att sluka lata sommardagar, eller varför inte som en paus i höstmörkret, en tillåtelse att glömma allt som tynger och stressar. Finurligt och smart och roligt och sött. Ett helt litet glädjepiller i bokform.

Det var sommaren 2008 som jag läste Pride and Prejudice av Jane Austen. Då kunde jag redan BBC:s miniserie från 1995 utantill, de två slitna VHS-kassetterna som jag ärvt av Anna var standard varje gång jag eller mamma var sjuka. Vi kunde inte sluta fascineras av den omständigt propra brittiskan, aristokratins alla regler och seder, de vackra kläderna, den hysteriska mamman. Mr. Darcys stenansikte (så träffsäkerts gestaltat av Colin Firth).

Och när jag läste boken, insåg jag att i princip varenda replik i filmatiseringen är ordagrant tagna ur Jane Austens roman, och att denna omständigt propra brittiska som fascinerat mig så blev ännu mer njutningsbar i skriven form. Delikata, är vad Austens formuleringar är. Och i alla diverse filmatiseringar läggs ofta fokus på själva kärleksdramat, men boken är så mycket mer. Den är smart och rolig – witty är vad de skulle säga i England. Och dessa personporträtt som Austen målar upp, hennes karaktärer. Nej, jag kan bara säga att det var ett rent nöje att sitta där nere i mitt semesterslöa vaktmästeri i juli 2008 och läsa Pride and Prejudice.

Och nu har klassikern, med Seth Grahame-Smiths hjälp, piffats upp till att tillfredsställa dagens törst efter skräckromantik. På baksidan av boken står det att han transformerat ”a masterpiece of world literature into something you’d actually want to read”. Det påståendet fick mig nästan att lägga ifrån mig boken med en gång, jag blev så frustrerad på påståendet att originalet inte skulle vara läsbar. Men sen kom jag på lite försonligare tankar och började läsa ändå. Och det ångrar jag inte.

I zombieversionens Hertfordshire har England blivit överfallet av zombies och systrarna Bennet är skoningslösa zombiemördare, samtidigt som de går på sina baler och middagar i muslinklänningar och håruppsättningar. Blandningen är alldeles gruvlig, men samtidigt så fantastisk och sömlös. Elizabeth Bennet med ett katanasvärd, skolad av mästarna i Kina, känns helt naturlig, hennes blodtörstighet bara som en förlängning av hennes välbekanta personlighet. Jag tror inte att Jane Austen skulle ta illa vid sig av denna modifiering ifall hon levde idag. Elizabeth Bennet är inte i någon av versionerna en kvinna som nöjer sig med att falla in i någon norm. Och som zombiemördare är hon alldeles oslagbar.

När tankarna går i cirklar, snävare, snävare, klaustrofobiskt. Det är då jag blir uppringd och med glädje går med på att arbeta de två sista dagarna under min totalt fyra veckor långa semester. På måndag sätter universitetet igång igen och jag hoppas att det kan ge mig något annat att tänka på, något utanför mig själv, jag är så utled på mina egna mönster just nu. Om personligheter var något man kunde transplantera, skulle jag skriva in mig själv på sjukhuset imorgon och hoppas på en personlighet mer i stil med – – – Lilla My.

Men det går över. Det gör det alltid. Eller, Det löser sig, som Hannes skulle säga.

Hur kan det göra så ont, när jag inte vet var?

– – –

Jag började dagen med att läsa ut Pride and Prejudice and Zombies – en underbar zombiepastisch på Jane Austens klassiker, varefter jag fortsatte i samma skräckromantiska tema med att se The Twilight Saga: Eclipse. Det var ju ändå nästan exakt ett år sen som jag slukade böckerna. (Inget jag kanske är så stolt över, men, vad gör man som uttråkad sommarvikarie?) Historien är lagom komplicerad för en söndagseftermiddag.

Ja, alltså, vampyrer och varulvar i all ära, men zombiemördaren Elizabeth Bennet i Austens delikata språkgestalt är helt enkelt omöjlig att slå.

Jonathan Safran Foers debutroman Everything is illuminated är en bok om den judiske collagestudenten Jonathan från USA som söker sig tillbaka till Ukraina och byn där hans farfar föddes och levde fram tills nazisterna kom och utplånade hela byn och näst intill alla dess invånare. Som guide får han den galet komiske ukrainiern Alex och hans buttre farfar. Syftet är att söka efter Augustine, kvinnan som räddade och gömde Jonathans farfar från nazisterna – men vad de i slutändan finner hade ingen av dem någonsin kunnat tänka sig.

Det är en fruktansvärd bok. Men samtidigt är den fruktansvärt bra och jag vet inte riktigt vad mer jag skulle kunna skriva. Den är så otroligt rolig, speciellt Alex experimentella engelska, jag skrattade rakt ut flera gånger, ofta, när jag läste. Men samtidigt är den sorglig och hemsk och hjärtekrossande och kanske just därför, för att den lyckas blanda humorn och hemskheten på ett så sömlöst sätt, tar den ett sånt struptag om mig.

Det här är en stor bok. Att kriget inte tar slut bara för att fredsavtal skrivs under – såren finns till och med kvar hos oss tredje generationens överlevare. Finska vinterkriget kanske inte går att mäta med samma skalor som Förintelsen, men det var likväl ett krig och bara en generation tidigare under inbördeskriget (samtidigt som första världskriget pågick nere i Europa) arkebuserade finnarna varandra och låste in i koncentrationsläger. När allt var över hade en tiondel av den finska befolkningen dött. Finland är ett land med posttraumatisk stress, och jag känner samma förvirring och behov av att förstå som Jonathan Safran Foer i sin roman i Everything is illuminated. Det blir aldrig entydigt. Såren går djupt i alla läger. Han har åstadkommit ett mästerverk.

Nu är lapptäcket klart. Slutligen. Sen i november någon gång har jag virkat under lediga stunder. 432 rutor och jag vet inte hur många timmar. Men nu är det klart. Passar perfekt på min 120 cm breda säng. Till exempel.

Vad ska jag göra nu?

Jag gav blod igår. Det är också något man kan göra på semestern. Jag hade mycket bra hemoglobinvärden. Bra att veta. Sen bara blev det så att jag blev kvar på stan hela dagen och inte kom hem förrän någon gång runt midnatt, vilket kanske inte var så smart för andra halvan av dagen gick jag runt i ständig yrsel. Men ibland måste man vara spontan, och det var ju inte som att jag hade något annat bättre för mig. Jag hamnade på Oskar Linnros konsert på Mosebacke. Han gör schysst musik, men nej, jag fann honom inte speciellt sympatisk. Divalater har jag inte mycket till övers för.

På radion idag sa de att, enligt någon internationell undersökning, är Stockholms universitet ett av världens hundra bästa universitet. Det känns bra att veta. Att jag valde skolan mest av bekvämlighet, behöver inte nödvändigtvis betyda att utbildningen blir sämre för det.

Som jag har längtat efter att få vara ledig igen. Men nu när jag är det, vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag tvättade håret imorse. Det var länge sen jag gjorde det sist. Mitt hår är så sönderfärgat att inget skit fastnar på det, och dessutom har jag märkt att det är lättare att forma till nya frisyrer om jag inte tvättat det på ett tag. Men nu är det alltså nytvättat, nyinpackat och helt utan volym. Jag måste färga utväxten snart också.

Till frukost läste jag tidningen, artiklar om översvämningarna i Pakistan, barn som dör och jag började gråta. Jag förstår inte varför jag envisas. Jag måste ha något självplågardrag i mig, någonstans gömt bakom all pragmatism och snusförnuft.