Vi ska åka på fältkurs. Inte Mälardalen den här gången, inte ens Örebro. Vi ska till Namibia.

Förberedelserna är helt hysteriska. Vi har inlämningar och seminarier och mitt huvud är så fullt att saker att det känns som att jag inte vet vad som är upp och vad som är ner. Ibland är det som att jag till och med förlorat förmågan att tänka koherenta tankar.

Men mitt i allt det här teoretiska, måste jag även ta ställning till själva resan. Välja kläder. Köpa pannlampa och yoghurtpiller. En långklänning skulle det vara praktiskt att ha. Vilken av mina två gamla, fallfärdiga MP3-spelare ska jag ta med mig? Hur ska jag hitta säga hej då till alla?

Det är kombinationen av pluggstressen, den klassiska kniven-mot-halsen-känslan mot slutet av varje kurs, och resfebern som börjat bubbla i mig, som gör att jag inte kan sova. Inte tänka. Bara noja.

Om en vecka åker vi.

Jag blev väckt av att pappa ringde från Shanghai. Han är på reportageresa.

Och nu sitter jag vid mitt skrivbord med en kopp glögg och ser på snön som singlar ner. Gården har blivit helt vit. De flesta träden har fortfarande blad kvar.

Snart ska jag börja läsa. Actor-network theory. Alldeles strax.

Varifrån kommer detta plötsliga begär att krypa in i små, trånga skrymslen?

Behovet av att vara omsluten. Jag är motsatsen till klaustrofobisk.

2000 journalister samlades i Chile för att vara med när 33 gruvarbetare äntligen kom ut efter drygt två månaders tid instängda i en igenrasad gruva på 700 meters djup. Det är en sensationshistoria, det har pratats om dessa gruvarbetare ända sen i mitten av augusti i radion, skrivits om dem i tidningar – Hur ska det gå? Kommer de att överleva? Kan det sluta lyckligt?

Och, tro det eller ej, nu är de uppe. Vid liv, alla 33. Vilken fantastisk solskenshistoria!

Men vad har det blivit av alla andra gruvarbetarna? Jag har aldrig varit i Chile, men jag har varit nere i den gamla silvergruvan i Potosí i Bolivia. Tunnlarna var så trånga att vi var tvungna att gå dubbelböjda och vissa var till hälften fyllda med vatten. Och det här var ändå bara de ytligare tunnlarna som de visade för turister! Luften i tunnlarna är så fylld av giftiga gaser som frigjorts från mineralerna att gruvarbetarnas lungor lägger av efter tjugo års arbete nere i berget. Gruvarbetarna lever på att tugga cocablad och dricka 93-procentig alkohol, så frågan är ifall inte deras hjärta och lever lägger av av utmattning innan lungorna slutar fungera. Och ändå finns det ingen garanti för att gruvarbetarna får något betalt. Det beror helt och hållet på ifall de lyckas bryta några värdefulla mineraler eller inte. I gruvan i Potosí säljer gruvarbetarna det de brutit till gruvföretaget. All ansträngning är på egen risk.

Hur det ligger till i San José-gruvan i norra Chile vet jag inte, men bra kan det inte vara. Då hade inte 33 gruvarbetare fastnat på 700 meteters djup. Så var fanns alla artiklar om detta? Var fanns ambitionen att skapa oponion för att förbättra arbetsförutsättningarna för gruvarbetare i Sydamerika? Jag vet att man inte kan skriva om allt elände som finns i världen, men denna händelse om någon borde väl vara motivation nog för att ge gruvdriften i Sydamerika lite mer uppmärksamhet?

Jag kan inte påstå att jag ansträngt mig till mitt yttersta, men jag har inte hittat en enda mer politisk artikel. Det är bara sensationshistorien. “Nu har gruvarbetarna fått en liten TV att titta på! De får prata med sina familjer via en webbkamera!” Journalistiken går in på det personliga, det blir en human interest-story, politiken faller helt bort. För att vi som mediakonsumenter inte efterfrågar mer? Jag vet inte. Jag blev bara så frustrerad varje gång de började prata om det här på radion, att jag stängde av.

Är det bara det jag har att se fram emot i framtiden? Denna ständiga, vinstdrivna sensationsmedia? Så otroligt förrädiskt! Vi får höra så många olika saker från olika delar av världen, vi tror att vi vet en massa om den. Men egentligen vet vi så otroligt lite. Denna ignorans kan bli livsfarlig. Mycket värre än om vi är medvetna om att vi inte vet någonting. Risken är att vår globala media på detta sätt gör mer skada än nytta.

Mario Vargas Llosa vann Nobelpriset i litteratur. Han sa i en intervju som visades i Babel på TV att:

“Mitt sätt att leva är att skriva.”

Och det slår an någonstans. Det här med att ha ett kall, om man nu vågar sätta en sådan klischéartad stämpel på sitt liv. Jag kan nog säga att mitt sätt att leva var att skriva. Mellan elva och, säg, tjugo visste jag att jag skulle bli författare. Jag tänkte i snygga formuleringar. Målade upp händelseförlopp, nyckelhändelser, intriger sådär rent spontant till vardags. På tunnelbanan, under mattelektionerna, medan jag sadlade en häst.

Hur det ser ut nu vet jag inte. Jag har inte skrivit, sådär på riktigt, på länge. Jag försvann in i geografin och det finns ingen energi kvar. Har jag givit upp något viktigt? Har jag lämnat något bakom mig – för att aldrig återvända? Jag vet inte.

Men Mario Vargas Llosas ord gör mig lite melankolisk.

Igår kom jag till universitetet, hade sovit dåligt och var kanske lite ovanligt vresig. Elin och jag skulle rita en karta, men vi insåg tidigt att den databas vi hade fått var så ogenomtänkt digitaliserad att man inte kunde bearbeta den i ArcGIS, datorprogrammet som vi ritar våra kartor i. Jag var frustrerad. Då berättade Elin något som hennes mamma Renate hade berättat för henne.

Renate är dagmamma, och häromdagen när de var ute och ett av hennes dagbarn märkte att hon glömt sin vattenflaska hemma, blev hon först frustrerad på sig själv, men sen sa hon:

“Men Renate, vilken tur att du i alla fall kom ihåg muggarna!”

Elin berättar ofta om den här lilla flickans och hennes tvillingsysters förehavanden. De verkar vara sånadär riktigt kloka barn. För visst är det så. Allt handlar om inställning. Att vara glad för att muggarna blev medtagna, även om vattnet man skulle använda dem till råkade bli kvarglömt. Är det inte det som gör skillnaden mellan ett tungt och ett lätt liv?

Ibland kan jag få för mig att om jag tar på mig den vackra klänningen med tyget som känns så svalt och mjukt mot huden, ska tankarna komma lättare. Jag gick på ett jumpapass och svettade mig trött, jag duschade tills hjärtat hunnit ikapp andningen och satte mig vid datorn. Jag känner mig så närvarande i min kropp, överallt, i varenda muskel och klänningen faller ner över höfterna på ett sätt som både är avslöjande och frigörande.

Att det skulle vara lättare att tänka smarta tankar när man känner sig vacker.

Jag värmer glögg, kvarblivet sen förra julen, och väntar på att blixten ska slå ner i mitt huvud. I övermorgon bitti ska slutuppgiften lämnas in. Än har jag inte nått upplysning.

Jag blev klar med PM:et om vetenskapsteorierna. Inte för att det skulle ha blivit bra, men jag lyckades banta ner det till exakt 1300 ord, uppgiftens maxgräns. Det kan jag åtminstone vara nöjd över.

Annars är idag väldigt mycket dagens efter. Alliansen vann valet. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Minoritetsregeringar är aldrig bra. Och det är relationerna och C-uppsatsen och mina stickningar som inte tycks vilja få rätt form. Förvirrade ordflöden och sporadisk sömn. Världen känns som ett gungfly.

Jag har ätit choklad. Inte för att det löser något, men det är åtminstone gott.

Nu har jag röstat. För andra gången i mitt liv, lagt tre små lappar i tre lådor och tagit mitt demokratiska ansvar. Men idag känns allting lite hopplöst, jag har en inlämning  imorgon som jag inte ens börjat skriva på och opinionsundersökningarna bara stockar sig i halsen på mig. Egentligen tycker jag inte att de borde vara tillåtna, de påverkar valresultatet, smyger sig in under våra dörrar och invaderar våra drömmar. I torsdags såg jag Inception. Att genom drömmar plantera idéer i någon annans medvetande. Görs inte det hela tiden, reda nu, utan Leonardo DiCaprio och specialeffekter? I detta mediasamhälle vi lever i. När har medvetandet någonsin varit helt fritt?

Idag har jag legat i sängen hela dagen. Jag hade kunnat plugga lite, det hade varit bra. Mitt golv borde dammsugas. Jag måste få rätsida på min symaskin. Lite frisk luft kunde jag åtminstone ha sett till att få i mig.

Men jag och söndagar. Med flera streamade filmer i datorn och morötter har jag bara legat och varit medveten om min egen kropp. Ibland kan det också vara viktigt. Jag är ju ändå geograf, mitt viktigaste studieobjekt är rummet. Utsträckning. Att ta plats. Jag har så lätt att gå vilse i mitt eget huvud.