Jag har precis läst ut Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou. Det är en morbid liten fabel om ett piggsvin som är dubbelgångare till en mager typ i Kongo. Ja, det låter skruvat, och det kan jag lova er, det är skruvat. Det bygger på en gammal kongolesisk tro att vissa människor har djur som dubbelgångare, som kan utföra olika sorters tjänster å människans vägnar. Det det här piggsvinet tvingas göra är bara fullkomligt vidrigt – men ändå, intressant läsning. Insiktsfullt, bitvis roligt. Som

men kanske har jag avlägsnat mig en smula från mina egna bekännelser när jag pratat om dig va, det är ännu en gång den mänskliga delen inom mig som kommit till uttryck, av människorna har jag verkligen lärt mig betydelsen av utvikningar, de går aldrig rakt på sak, de öppnar parenteser som de glömmer att stänga

Boken igenom sitter piggsvinet och pratar med ett baobabträd, dessa fascinerande skapelser. Och hela boken är skriven utan varken punkt eller stor bokstav. Allt är som i en enda lång utandning, kommatecknena haglar.

Det har blivit mycket afrikanskt den här hösten. Rent litterärt är det en helt ny värld för mig. Jag gillar’t.

I måndags skulle jag göra chokladkola. Det gick inte så bra. Den blev alldeles för mjuk, den fastnar i smörpappret, det är en kola som man måste suga av från omslaget.

Idag skulle jag försöka igen. Jag hade fått lite tips från Elin, den här gången kunde det inte gå fel.

Men det gjorde det.

Kolan blev stenhård. Verkligen. Tandkrossarhård.

Jag blev så fruktansvärt frustrerad och arg och irriterad att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Så jag lämnade helt enkelt köket som ett kladdigt bombnedslag och gick på ett friskispass istället. Och är det inte förunderligt, hur alla obehagskänslor bara rinner av mig, jag hoppar och Agnes sjunger och pulsen liksom tränger ut allting annat ur hjärnan.

Efteråt passade jag på att vara riktigt oanständig. Alltså basta. Helt naken.

Det kanske kräver en liten förklaring. I Namibia var det nämligen så att vi hade två namibiska fältassistenter som hjälpte oss med lite allt möjligt, och under den nästan två veckor långa exkursionen runt i Namibia, agerade de även chafförer. Jag hamnade i den ena fältassistenten, Luckys, bil. Det blev mycket åka bil under den resan. Många timmar att fylla med någon sorts bilvänlig aktivitet. Vi pratade mycket. Och av någon anledning gled samtalen allt som oftast in på ämnen som synen på otrohet i Sverige kontra Namibia, relationer, sex och nakenhet.

När jag berättade att något riktigt finskt man kan göra är att basta och sen bada i en vak, alternativt rulla i snön, och att detta är en aktivitet som man fördelaktigast ska göra naken, blev Lucky helt förskräckt. Han sa att människor som går runt nakna i sina hem inte bara är oanständiga, de är även oansvariga. Tänk om ett barn ser dem genom fönstret! (Och detta kom från en man, som i nästa andetag sa att lite otrohet har väl aldrig skadat någon – så länge ens respektive inte får veta det. Dessa samtal, alltså, jag slutade aldrig förundras.)

Det tänkte jag på när jag låg i bastun och svettades. Det var en bra resa, det där.

Och när jag kom hem kom jag på att jag skulle ta en hammare och slå sönder kolan så att det blev kolasplitter – hemgjort strössel! Lite jympa och en stund i bastun löser de flesta hjärnknutar. Så är det bara.

Jag kommer ihåg hur jag satt i Eilas ampelliljedjungel till NO-klassrum i högstadiet och skrev dikter om hur snön föll utanför fönstret och hur det gjorde det fullkomligt omöjligt för mig att koncentrera mig på mitoser och slutna kretsar.

Och jag minns hur jag satt längst bak i Lisas psykologiklassrum, tvåan i gymnasiet, och helt villade bort mig från Pavlovs hundar i den snöstorm som härjade utanför fönstret. Då skrev jag prosa.

Och nu sitter jag här, i Geobiblioteket på Stockholms universitet, mitt i C-uppsatsarbetet och kan inte låta bli att beundra de lojt nedsinglande snöflingorna.

Annars är jag en sån med bra koncentrationsförmåga. Det är den som har tagit mig igenom skolan. Det är bara snö som får mig helt ur balans.

Äsch. Och jag som skulle gå och lägga mig tidigt ikväll. Det var ju kört nu, kan man ganska lugnt säga.

Jag fastnade med mina fotografier. Jag har kokat risrynsgröt, som jag sen bara för att testa hade lite taxfree-Amarula på. Och det hemska är, att det faktiskt var gott. Vad ska det bli av mig?

Det blir ingen Namibia-rapportering idag heller. Jag måste sluta lova saker som jag inte kan hålla. Men i helgen. Vi säger helgen!

Okej. Jag hade svårt att komma igång idag. Så istället för att skriva långa efterhandsreserapporteringar och rensa bland fotografierna, såg jag mig ikapp i ett par TV-serier. Sen gick jag på en promenad i den sparsamma eftermiddagssolen. Det var kallt.

När jag gick till idrottshallen ikväll, för lite Friskis&Svettis, så hade jag världens flashback. Det var som att bli nedsatt i förra vintern. A-uppsats, snöhögar, halvspring till jumpan. Jag tror att det är för att jag inte har sett snön falla, den bara låg där, nu är det som att mina tidsperspektiv blandas ihop.

Och den här resan. Jag tror att det är för att skillnaden var så enorm, och för att resan ändå var förhållandevis kort, men det känns inte som att jag har varit borta. Har jag varit i Namibia? Eller var det bara som jag inbillade mig…

Imorgon. Då skriver jag mer.

Nu är jag hemma igen. Jag har inte haft en enda natt med redig nio timmars sömn på fyra veckor. Man skulle nog kunna säga att jag är ganska rejält utmattad. Men nöjd.

Jag har varit i Namibia, alltså. Fältkurs. Igår när vi lämnade Windhoek, var det 36 grader varmt. När vi mellanlandade i München var det – 16 grader där. Det är mer än 50 graders temperaturskillnad. När vi kom fram till Stockholm så hade temperaturen hunnit stiga till – 7, men ändå. Det kändes helt fel.

Jag har bytt ut sanddyner mot snöhögar. Och jag kan helt ärligt säga att jag inte vet vilket som är bäst. Det känns inte som att jag riktigt lever i verkligheten just nu. Men det kommer väl.

Jag ska skriva mer imorgon, när jag fått sova ut i min egen säng, när jag gått igenom de 2684 fotografierna jag tagit och när jag hunnit gå ut och känna lite på snön. Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta. Men nu: SOVA!

Jag hade tankt fora en lika ambitios resedagbok har som i Bolivia, men de gar hjelt enkjelt int\e. For mycket att gora.

Nu sitter jag i ett internetkafe i Swakopmund och har precis avslutat min tredje faltarbetesdag. Vi har gjort intervjuer med manniskor och det ar fruktansvart utmattande, har jag markt. Men spannande. Men jag ar sa fruktansvart trott om kvallarna, att jag nte vet vad jag ska gora av mig sjalv. Fast, vi har knappt tid att sova. Sa spackat ar programmet!

I helgen ska vi till n forskningsstation mitt i oken. Dar komer det att v ara varmt. Har ar det kyligt, pga Atlanten, aven om solen ar valdigt varm. Det blaser nagot galet och det ar sand overallt.

Okej. Så. Nu åker jag. Jag hade nästan hoppats att det skulle regna. Det skulle ha varit något symboliskt över det, att jag lämnar ett land där vi har vatten i överflöd, för att åka till ett land där regn ger upphov till de största folkfesterna. I Walvis Bay, där jag och Elin ska bedriva vår småskaliga forskning, regnar det i snitt 2,25 mm per år. Jämför det med det vi får i Stockholm, ungefär 600 mm per år. Men istället skiner solen. Det är fint, det också.

Jag ska till en öken. Namib är världens äldsta. Förhoppningsvis får jag många fina fotografier. Jag hade svårt att sova inatt, jag tänker inte så sammanhängande, det ska nog lugna ner sig så snart jag gått igenom passkontrollen. Kanske innebär denna sömnbrist att jag för en gång skull kommer att kunna sova på planet. Fast jag tvivlar.

Okej, grejen är såhär:

Jag tillbringade en betydande del av min barndom i olika delar av Afrika. Jag är dotter till en biståndshandläggare och en journalist som var reseredaktör på en av Sveriges största morgontidningar. Jag kan resa.

Men nu är det tio år sen jag var i Afrika sist, och jag har inte ens varit i närheten av ett flygplan på mer än ett år. Kanske är det inte så konstigt att det känns som att jag aldrig varit utanför Stockholm.

Om två dygn sitter jag på flyget mellan München och Johannesburg. Om tre förmodligen i något sorts allmänutrymme tillsammans med Elin, Alex och Maja i backpackerhostelet i Windhoek, Namibia.

Det här kan verkligen bli vad som helst.

Ibland är nätter bara så svåra att gå och lägga sig på. Det finns saker som känns oavklarade.

Imorgon ska mitt och Elins uppsats-PM opponeras. För en vecka sen var jag helt övertygad om att jag inte skulle bli klar med det, att jag skulle bli tvungen att knacka på dörrkarmen till Peters arbetsrum och säga att “Ledsen, jag pallar inte trycket, jag kan inte följa med till Namibia, jag är inte redo för C-uppsatsen”.

Nu har jag ingen ursäkt längre. Det är försent. PM:et lämnades in i tid, 2000 ord för långt och jag har haft en helt geografifri helg (bortsett från en intensiv diskussion om biståndspolitik-kapitalismen-ungdomens påstådda omedvetenhet igår kväll). Jag kommer att åka. Jag kommer att göra mina intervjuer, tillsammans med Elin. Vi kommer att dra slutsatser, vi kommer att skriva vår C-uppsats, jag kommer inte behöva betala tillbaka till CSN.

Det löser sig. “Det löser sig”. Det löser sig. “Glöm inte att andas”.  – – – Det är okej att be om hjälp. Jag behöver inte bära hela världen på mina axlar.

Det är sånadär klischéer som är klischéer av en anledning. Jag har testat två nya recept idag. Sjungit på en högmässa. Tänkt att det nog skulle vara ganska skönt att vara frälst ändå. Blivit påmind om att det ändå kanske inte är nödvändigt för mig att leta efter en högre makt som jag inte känner mig helt bekväm med – människor kan också bli stötdämpare och röda trådar att hålla sig fast. Om man bara kan låta dem.

Idag: Frida, Elin, Kaarina, Jonatan, mamma.