Nu är den allra sista versionen av min och Elins C-uppsats Tillgängligheten av vatten i Kuisebmond inlämnad. [Utrymme för ett djupt andetag.] Jag är rätt imponerad av oss. Att vi över huvud taget klarade av att färdigställa den, att det är en 40 sidor lång uppsats med början, mitten och slut inklusive tre kartor. Det är kanske det mest ansträngande, enskilda arbetet jag någonsin genomfört (med reservation för att romanmanuset jag skrev 2007-08 kommer att återta förstaplatsen efter att lite tid gett mig mer perspektiv på min arbetsansträngning). Nu vet jag. Jag kan kan skriva en uppsats på 15 högskolepoäng. Kandidatuppsatsen om en sisådär två år kommer att känns som rena barnleken – jag kommer ju ha gjort det förr.

Och efter mina sammanlagda två år på universitetet, är ju en av mina fasta övertygelser att akademien och “resten av världen” har alldeles för lite med varandra att göra. Med det menar jag att forskare i alldeles för liten utsträckning gör sina resultat tillgängliga för människor utanför deras egna specifika forskningsområden. Detta gör att en massa smart, ytterst samhällsnyttig kunskap låses in i vetenskapliga tidsskrifter och universitetetbibliotek, medan politiker som sällan har den önskvärda kompetensen tar beslut och människor i allmänhet inte tänker mycket längre än sina egna näsor. Och så går det med vårt samhälle som det gör också (inte rakt igenom bättre, enligt min mening, även om det självklart finns många ljuspunkter). Märk väl, detta är ett trebent problem. Jag skyller inte allting på den instängda forskningen. Jag tror bara att om akademien kunde sluta vara så snobbig och även ge lite cred till populärvetenskapen, som ett sätt att nå ut till dem som verkligen skulle ha nytta av forskningen, då skulle ganska många bra saker kunna hända. I min ringa, änsålänge förhållandevis oerfarna mening.

Dit jag ville komma med det här resonemanget, var att om jag ska leva som jag lär, måste jag alltså presentera även mina egna små forskningsreslutat så att även andra än min handledare, examinator, opponent och pappa (som korrekturläste uppsatsen innan vi lämnade in) får veta vad vi kommit fram till. Så, nedan följer alltså en koncentrerad version av främst diskussionsdelen i min och Elins uppsats.

Vår uppsats handlade alltså om tillgängligheten av vatten i Kuisebmond, och den teoretiska utgångspunkten vi hade var Actor-network Theory. Redan här finns det en rad saker som måste förklaras.

Tillgänglighet är nämligen inte ett helt självklart ord. I vår uppsats har vi valt att definiera det som i vilken mån varje enskild person har tillgång till vatten – vilket alltså inte enbart påverkas av ifall det rent fysiskt finns vatten i regionen, utan även är beroende av priset på vatten, omfattningen av vatteninfrastrukturen, konkurrensen samt andra sociala, ekonomiska och kulturella faktorer.

Kuisebmond, platsen för vår studie, är den ekonomiskt svagaste stadsdelen i Walvis Bay, Namibias tredje största stad med landets största hamn och omfattande industriell verksamhet. Kuisebmond byggdes under 1950-talet för den svarta delen av befolkningen. Namibia tillhörde nämligen Sydafrika där det under denna tid rådde en stenhård apartheidlagstiftning som skilde på svarta, vita och färgade. Även om Namibia avskaffade apartheidlagarna så fort de blev självständiga 1990, finns fortfarande många spår av den här tiden kvar, till exempel var människor väljer att bosätta sig. Kuisebmonds befolkning är fortfarande mestadels svarta, arbetslösheten är hög, utbildningsnivån låg, bostadssituationen mycket tät och ofta komplicerad. Vi valde att göra vår undersökning i just den här stadsdelen, med bakgrunden i att Namibia efter självständigheten privatiserade sitt vatten, och tidigare forskning kring privatisering av offentlig sektor, särskilt i den globala södern, har visat en tendens av att fattigare människor får sämre tillgång till den service som privatiserats. Vi ville helt enkelt undersöka ifall det var så att invånarna i Kuisebmond hade begränsad tillgång till vatten.

Actor-network Theory (ANT) är en komplex, ofta förvirrande och förhållandevis ny vetenskapsteori/-filosofi som började användas inom sociologin under 1980-talet, men som sen spritt sig till andra samhällsvetenskaper och, enligt mig och Elin i alla fall, passar sig särskilt bra som angreppssätt inom geografin. Det är alldeles för omständligt och helt onödigt att gå in på vad ANT är egentligen, delvis för att jag kanske inte själv helt förstått det än, men grundprincipen, och det som har haft störts betydelse för vår uppsats, är att forskning ur ett ANT-perspektiv intresserar sig för de aktörer som samlas kring ett visst fenomen, hur dessa aktörer skapar nätverk och hur relationerna, maktförhållandena och strukturen i dessa nätverk ser ut och utvecklas. Och, centralt för ANT, är att aktörer inte bara kan vara människor, utan det kan även vara naturförutsättningar, teknik eller sociala normer och diskurser. ANT söker alltså ge en mer mångfacetterad förklaringsmodell och inte centrera den kring ett begränsat antal handlande människor.

Ja, så mycket om bakgrunden. Det vi, genom intervjuer med både invånare i Kuisebmond och nyckelpersoner inom kommunen, företaget som distribuerar vattnet samt en forskare, kom fram till var att i princip alla i Kuisebmond har tillgång till vatten. I dagsläget är just vattentillgängligheten i Kuisebmond inte något problem, mer än att många av invånarna ansåg att vattnet var dyrt. Trots att Walvis Bay ligger i en öken, har de förhållandevis god tillgång till sötvatten genom den akvifär som ligger strax söder om staden. (En akvifär är, enkelt förklarat, en stor ansamling grundvatten som går att utvinna.) Däremot kunde vi identifiera ett par faktorer som i framtiden skulle kunna få en större påverkan på vattensituationen, och alltså göra att tillgängligheten påverkas.

En av dessa faktorer var bostadssituationen. I Namibia får man nämligen inte äga en tomt som är mindre än 300 kvadratmeter. För oss kanske detta inte låter som så stort, men i Namibia är det för ganska många människor en oöverkomlig investering. Alla har helt enkelt inte råd att äga en egen tomt. I Walvis Bay, där inflyttningen är stor på grund av arbetsmöjligheterna som industrin ger, hyr många små plättar av dem som äger en tomt i Kuisebmond och bygger skjul av restmaterial på. Samtidigt är varje tomt bara ämnad för ett hushåll, och kommunen kan enligt lag bara bygga vattenrör och avlopp till varje tomt anpassat till ett hushåll. När det då kan bo upp till fem hushåll på en tomt, blir trycket på infrastrukturen mycket hög och detta skapar problem för alla inblandade.

I dagsläget utgör det här ändå bara en begränsande faktor, och även de som bor i skjul utan varken egen kran eller toalett har ändå tillgång till dessa genom sina hyresvärdar. Men om utvecklingen fortsätter så som trenden från de senaste åren indikerar, och befolkningen i Walvis Bay fortsätter att öka, kan detta visa sig att bli en ohanterbar situation. Med allt större befolkning, allt fler skjul och allt större tryck på infrastrukturen och annan social service, måste åtgärder vidtas för att vattentillgängligheten i Kuisebmond inte ska försämras.

En aspekt som får oss att ytterligare trycka på detta samband, är att regionen som Walvis Bay ligger i, Erongo, har gott om uran och utöver de två gruvor som är verksamma där idag, är det ytterligare tre som är under uppbyggnad. Ökad gruvverksamhet innebär fler arbetstillfällen – alltså förmodligen ökad inflyttning i regionen, bland annat till Walvis Bay. Men uranutvinning kräver även stora mängder vatten. Konkurrensen om de begränsade vattenresurser som finns skulle öka och risken är att akvifären söder som staden skulle bli överanvänd. Det finns planer på att bygga en avsaltningsanläggning som skulle förse urangruvorna med avsaltat havsvatten, men det är mycket om och men kring hela projektet och det är svårt att avgöra hur mycket som verkligen kommer att bli gjort.

Den ökade gruvverksamheten i regionen kommer alltså potentiellt att kunna påverka tillgängligheten på vatten negativt på två sätt: dels genom att bidra till en ökad inflyttning i regionen, och dels genom att öka konkurrensen om den begränsade mängden vatten som finns. Båda dessa handlar egentligen om samma sak: en ökad efterfråga på vatten. Och i en framtid med ökad efterfråga på vatten, är det mycket möjligt att tillgängligheten på vatten i just Kuisebmond är det som kommer att placeras längst ner på prioriteringslistan, tillsammans med de ekologiska konsekvenserna av överuttag ur en akvifär för vegetationen. Som forskaren vi intervjuade bekräftade, så fick vi intrycket av att mycket fokus läggs på just ekonomiskt tillväxt, både från den namibiska statens och Walvis Bays kommuns håll, medan sociala och ekologiska aspekter lyfts fram på pappret men i praktiken åsidosätts.

En nyckelfaktor i vår analys av vattentillgängligheten är slutligen utbildning. I vattentillgänglighetsnätverket är det den namibiska staten som har störst makt, eftersom det är den som stiftar lagarna och ger utvinningstillstånd till vattenutvinningsföretaget. Men en stat i ett demokratiskt land är inte en konstant enhet. Det är inte heller kommunen. I slutändan är det medborgarna som bestämmer vilken sorts regering de vill ha. Men för att de ska kunna göra medvetna val, gäller det att de vet vad det är de röstar på, hur det ska gå till väga om det är något de vill ändra och vem de ska vända sig till när de blivit felaktigt behandlade. Eller specifikt för vattnet: Hur vattnet först och främst hamnar i deras kranar, eller åtminstone veta vart de ska vända sig för att ta reda på det. Allt detta kräver en viss nivå av utbildning. En nivå av utbildning som vi uppfattade att många av dem vi intervjuade i Kuisebmond saknade. Under apartheidstyret gjordes utbildningen för de svarta och färgade medvetet sämre än för det vita, och nästan alla som är vuxna idag gick i denna segregerade skola. Det är förmodligen en orsak till det intryck av utbildningsnivån i området som vi fick.

Hur som helst, så menar vi att just utbildningen har en central roll för hur maktstrukturen i vattentillgänglighetsnätverket ser ut och utvecklas, och i förlängningen alltså även hur framtiden kommer att se ut för invånarna i Kuisebmond.

Så. Det var väl – ungefär – en kort version. För att summera: Apartheid – ökenklimatet och akvifären – arbetslösheten – boendesituationen – ökad inflyttning – urangruvorna – utbildning. Om du tyckte att det här var intressant, och skulle vilja läsa mer ingående om vattentillgängligheten i Kuisebmond, bistår jag gärna med hela uppsatsen. Men jag varnar dig: Det är en 40 sidor lång akademisk text, fullpepprad med referenser och figurer. Ingenting man tuggar sig igenom på en eftermiddag.

Regndropparnas smatter mot mitt fönsterbleck trycker mot mitt bröst. Får mig att vilja gråta.

– – –

Det är inte regn. Det är snön som smälter. Men det låter som om monsunen kommit till Skarpnäck.

Som avslappning från C-uppsatsen och allt vatten som fyller mitt huvud, har jag läst The Secret Lives of People in Love av Simon Van Booy.

Det är en stillsam liten novellsamling. Ögonblick. Vackra små livsöden. Ett språk som följer kroppens alla konturer och kanter. Det är inget stort. Men det får mig att tänka att kärleken är möjlig ändå. Trots allt.

Jag har inte skrivit särskilt mycket under det gångna året. Jag har aldrig skrivit så litet, inte sen jag började blogga för fyra år sen. Jag har inte haft tid. Inte känt att jag haft något att skriva om. Inte haft tillräckligt med energi för att utveckla de små trådsnuttar till idéer som jag ändå lyckats väva mellan alla inlämningsuppgifter, uppsatser och styrelsemöten.

Jag måste göra något åt det. Jag mår inte bra av att inte skriva. Det är en del av mig. Jag behöver det. Jag känner inte igen mig själv utan det. Jag måste ta mig den tiden. Jag måste komma på ett sätt som gör att jag lyckas skriva ändå, trots tidsbrist och trötthet.

Och jag tror att lösningen ligger i att avgränsa mig. Det får man tidigt lära sig i universitetsvärlden. En bra, tillräckligt snäv avgränsning är central för alla akademiska arbeten! Någon avgränsning kan man inte påstå att den här bloggen någonsin har haft. Och det kanske är det som varit mitt problem under det gångna året? Jag har helt enkelt inte haft något specifikt att skriva om, och då har jag inte kunnat skriva alls.

Så. Från och med nu ska jag skriva om alla böcker jag läser. Fram till att jag hittar tillbaka till den spontana inspirationen. För läser, det har jag fortfarande tid till. Mycket tid. Kanske för mycket för mitt eget bästa.

Det blir mitt nyårslöfte. Att jag ska skriva. Och min läsning ska bli mitt stöd i detta åtagande.

Jag har inte hunnit skriva något om Namibia. Och jag tror inte heller att det kommer att bli något. Det känns inte aktuellt längre. Det var intensivt och det var ansträngande och utmattande och alldeles, alldeles underbart.

Men nu är jag hemma, C-uppsatsen är inne på upploppet och det hela känns så avlägset.

Idag är det plusgrader, men igår snöade det något alldeles fruktansvärt, såhär såg det ut på min gård:

Och när jag satt här vid mitt skrivbord och såg upp från mitt kartritande, mindes jag plötsligt en eftermiddag på toppen av ett särskilt sorts restberg, en såkallad torbildning, i utkanten av Aus. Där satt jag och såg ut över det här och skrev:

Lördagen den 20:e november 2010: En bergstopp, Aus.

Jag sitter högst upp på en bergstopp, ett vittrat restberg i granit mitt på stäppen för att vara exakt, och ser ut över den fantastiska utsikten. Det blåser, men solen värmer och det luktar sådär torrt, äventyrligt i luften. Med den här utsikten, är det svårt att formulera ord. Perspektiven är alldeles för stora. Jag kan bara konstatera att livet, jorden, är allt bra vidunderligt fantastiskt ibland.

Vilka omväxlingar. Det kanske inte är konstigt att jag inte riktigt vet var jag är just nu.

Jag får aldrig tid att skriva nuförtiden. Jag har inte tid nu heller, egentligen, men jag måste helt enkelt stjäla lite. Sista dagen på året kommer bara en gång var 365:e dag. Allting förändras, så det gäller att hålla kvar i de få traditioner och vanor som man har makt över att behålla. Här kommer listan:

Bästa låten:

Förra året blev det Cotton-Eyed Joe med The Walkabouts, kanske mest för minnena den väckte.

I år väger det mellan två låtar, och jag kan inte bestämma mig för vilken jag ska välja. Last.fm påstår att jag lyssnat mest på What I wouldn’t do med A Fine Frenzy i år. Men om jag skulle bli tvingad att välja vilken låt som jag mest kommer att förknippa med 2010, så tror jag att jag skulle välja Dancing on my own med Robyn. Tillsammans med ungefär hälften av Sveriges unga befolkning. Men det får bli en delad förstaplats, mellan de där två låtarna. What I wouldn’t do för textraden “If we were children, I would bake you a mud pie“, och Dancing on my own för att det är Robyn.

Bästa boken:

Förra året blev det A Time-Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Fortfarande kan tanken på den få något att snöra sig i hjärttrakten på mig.

I år har jag läst en otrolig mängd böcker. 78 stycken, för att vara exakt. Det var ungefär det enda jag gjorde i somras, bortsett från att spela receptioist. Våren bestod av två serier: först läste jag om alla Harry Potter-böckerna, och sen begav jag mig in i Per Anders Fogelströms Stockholmsserie. Sommaren blev mycket feministiska och moderna klassiker. Hösten mest afrikanskt. Men om jag ska välja en bok, så tror jag att det blir den drömskt sensuella Palimpsest av Catherynne M. Valente.

Bästa filmen:

Förra året blev det The Curious Case of Benjamin Button.

I år har jag inte sett så mycket film. Jag menar, jag har knappt ens varit på bio i år. Så, ärligt talat vet jag inte om jag kan välja någon bästa film. Om det inte skulle vara den franska romantiska komedin Molière, regisserad av Laurent Tirard, med den underbara Romain Duris i huvudrollen. Det är en uppfriskande och rolig film, franskt är alltid härligt, och jag såg den en kväll i oktober med Frida och Marita när en sån film var precis det jag behövde. Om det inte var den bästa filmen jag såg 2010, så blir det i alla fall den bästa filmupplevelsen jag hade.

Bästa fotografiet:

Namibia, såklart. Annars har jag inte fotat så mycket i år. Och eftersom jag aldrig varit särskilt bra på det där med att fotografera människor, känner jag mig extra stolt över den här:

Sophie (till höger) var den första Kuisebmond-bon jag och Elin intervjuade. Hon var dagmamma och tog hand om sex ungar i ett rum bredvid en kyrka. Den lilla linslusen i rosa var hennes brorsdotter och kallades för Ronya (för oss som inte kunde uttala hennes damara-namn). Kuisebmond är den fattigaste stadsdelen i Walvis Bay. Det var där jag och Elin undersökte vattentillgängligheten till vår C-uppsats.

Gott nytt år! Vi ses på andra sidan!

Jag har köpt ett nytt skåp, och nu håller jag på och rensar bland papper och prylar. Jag hittade ett vykort på kungafamiljen som jag fick tillsammans med en julklapp från Kirke för flera år sen. På baksidan står det:

Varning! Polisen letar efter oersättliga, ovärderliga, riktiga pärlor till brudar. Mig går det ingen nöd på, men vart fasen ska jag gömma dig? Hoppas du får en fantastisk jul, det är du värd.

Till Katja, min gamle gode bästa vän. <3: Kirke

Hon är allt bra härlig ändå, den där Kirke.

Jag badade i en vak idag. Bastu i Hellasgården, fyra dopp i en sjö. Ute ligger snön en halvmeter djup.

Den där stickande känslan i huden. Hur hjärtat slår av temperaturväxlingarna. Att det fyller hela kroppen.

Nu kan jag inte sova. Klockan är 04:35 och jag känner mig fortfarande för upprymd.

Det kan vara andra saker också, men jag väljer att tro att det är vakbadandet.

Jag har fått hybris. Alla som säger att min mat och mina bakverk är så goda, det har stigit mig åt huvudet. Jag fick ett chokladkolarecept av Elin och tänkte att det här är väl ingen match. Jag gjorde en sats.

Den blev alldeles för kladdig. Måste slickas av från pappret.

Men jag tappade inte modet. Några kvällar senare satte jag igång en sats till.

Den här gången blev den alldeles stenhård. Krossar tänder. Livsfarlig.

Tredje gången gillt, tänkte jag, och satte igång ytterligare en sats ikväll. Men den här gången var jag beredd på alla komplikationer, jag stod och vaktade på kastrullen, blandade, vakade över den där bruna bubblande smeten som en hök. Eller sockerstinn sexåring, välj själv. Och ÄNDÅ blev det inte helt perfekt. Kolan blev en aning hård. Inte farligt hård, bara lite sådär seg så att man måste suga på den ett tag för att den ska gå att tugga på utan att limma fast tänderna i varandra. Sugkola, blev det.

Där lärde jag mig. Matlagning är som med hästarna. Det går inte att tro att man är något. Det kan ha gått fantastiskt bra alldeles för många gånger i rad och man tror att nu har man ändå koll på läget. Och så kommer den där vägringen som gör att man flyger ur sadeln och får munnen full med ridhussand, eller det där kolareceptet som fullkomligt bränner fast i ens favoritkastrull. Ingredienserna och recepten, precis som hästarna, bryr sig inte det minsta om ens meritlista. Det enda som betyder något är här och nu.

Tredje gången gillt, som sagt. Den här sega kolan kommer att hålla kvar mina kletiga kockarhänder och trötta fotsulor på marken ett bra tag. Det kan jag lova.

Igår skrev Elin och jag introduktionen till vår C-uppsats. Nu är det bara lite finslipning kvar, diskussionen behöver gro en aning men det är ju det vi har julen till. Inga stora tankar föds ur press. Inte i mig i alla fall. De största tankarna och idéerna föds när jag givit upp och börjat göra något annat.

Så. Vi var alltså mer eller mindre så klara som vi kunde bli innan jul. Det firade vi med att göra varm amarulachokladpudding. Premiäranvändning för mina nya ugnssäkra portionsformar. Det blev så snyggt.

Det är så spännande att testa nya recept. Det är så roligt att se vad det blir av dem. Jag känner som att jag verkligen åstadkommit något när resultatet blir gott.