Februari blev mars, då säger traditionen att det är vår. Vinterläsningen har alltså övergått i vårläsning. Och jag besökte biblioteket för första gånger på många månader. Min vana trogen kunde jag inte hålla fingrarna i styr. Bland annat lånade jag en söt liten bok med den korta titeln Kappan. Författaren heter Nikolaj Vasiljevitsch Gogol.

Jag var inte helt obekant med författaren Gogol. Dels har mamma ett par finska översättningar av hans romaner i bokhyllan, dels har jag sett en film. The Namesake. Den handlar om en indisk man som överlever en dramatisk tågolycka tack vare att han hade en av Gogols romaner i kavajfickan. När han ett par år senare, efter att ha flyttat till New York, får sin första son, döper han honom till Gogol. Gogol växer upp mellan två världar, å ena sidan som amerikan, å andra sidan som indier. Hans underliga namn blir som ett förkroppsligande av hans utanförskap, och han hatar det tills han en dag får höra historien om hur det kom sig att han blev döpt efter den gamla ryska författaren. Då börjar långsamt hans perspektiv att växa.

Det är en intressant film. Jag blev nyfiken på vad författaren som var ursprunget till en sådan historia kunde ha skrivit. Så när jag såg den söta lilla boken, kunde jag inte låta bli.

Det är en kort liten berättelse om en mans besatthet av en kappa. Är det en metafor av ett samhälle som tappat förankringen med verkligheten och istället helt bygger upp sin värld av små, materiella detaljer, på gränsen till fullkomlig galenskap? Jag vet inte. Den är skriven under första halvan av artonhundratalet. Det kan ju knappast vara en kritik av vårt tvåtusental. Jag har tolkat in mitt eget budskap i dess sjuttioen sidor. Men är det inte det som är kännetecknet på en riktig klassiker? Tidlösheten. Jag tycker om den. Trots den lite stela översättningen från ryskan.

I lördags hade jag födelsedagsfest. Jag hade bakat i veckor och lagat mat i två dagar. Jag bjöd på tre sorters soppor, tre sorters tårtor, fyra sorters småkakor, surdegsbröd och diverse röror och såser. Och jag kan nog, utan att överdriva, säga att det blev uppskattat.

Jag fick fina presenter. Bland annat denna fantastiska bukett tulpaner och detta otroligt vackra kort av Natalia.

På måndag morgon vaknade jag med feber. Kroppen sa ifrån. Jag hade fått mitt, nu behövde den få sitt.

Så det fick helt enkelt bli en hemmavecka den här veckan. Lite har jag lyckats plugga, men mest har jag bara stickat, tittat på tv-serier och film och fotograferat detaljer här hemma. Som sagt, en alldeles fantastisk bukett vackra tulpaner fick jag av Natalia.

Av Carro fick jag en ananas och en pomelo. Pomelon väckte minnen. Under en period av inregnad tillvaro i Rurrenabaque, bolivianska delen av Amazonasregnskogen, var pomelo och nötter det enda jag levde på. Där kunde man få tre pomelos för en boliviano, vilket motsvarar ungefär en krona.

Denna pomelo var större än de bolivianska, och den smakade inte riktigt likadant. Men den var god. Jag älskar citrusfrukter.

Av Jenny fick jag ett 500-bitars pussel. Imorse började jag lägga det:

Ett par timmar senare hade jag en vacker världskarta på mitt sovrumsgolv. En ytterst passande födelsedagspresent till en geograf, om jag får säga det själv. Tack Jenny!

Men nu, torsdag kväll, börjar jag bli trött på det här. Nu tycker jag att det är dags för febern att ge med sig. Imorgon!

Som lite avslappning har jag läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Och, ja, den är ju helt skruvad. Jag störde mig till en början på att karaktärerna var såna schabloner, men sen släppte jag det. Allt behöver inte vara djupt och intellektuellt och psykologiskt utforskande. Ibland räcker det om det bara roar. Och det gör den här.

Och hundraåringen Allans livsfilosofi, “Det går som det går och det blir som det blir”, är något som jag nog skulle kunna lära mig en del av.

Inte för att jag har bråttom, absolut inte. Jag älskar snö och kyla och frostrosor på fönstren. Men, likväl, är det fint att på sitt eget skrivbord bli påmind om att det även kommer en vår. Med tillhörande lökar i blom.

Jag har räknat ut att jag är ungefär 150 procent sysselsatt för tillfället. Studier, jobb, förtroendeuppdrag, ni vet. Ibland får jag frågan om hur jag egentligen orkar.

Jag kör stenhårt på sublimering.

Skulle jag kunna svara. Men det gör jag inte. För det är ju liksom inget som man skryter med.

Jag har hunnit fylla 23. Egentligen kanske födelsedagar borde räknas som det verkliga årsskiftet, istället för nyår. Jag går över från mitt tjugotredje till mitt tjugofjärde år, och om man tror på konceptet att vända blad i livet, så är det nog nu som det ska göras.

Och om ens födelsedag kan ge någon sorts indikation om hur det kommande året kommer att bli, så har jag svårt att tänka mig att detta 2011 kommer att kunna bli något annat än mångsidigt och bara allmänt bra. Ett lugnt arbetspass på jobbet, lunch med trevligt sällskap, plugg, lite kollektivtrafik utan trassel, nytt receptexperiment, de allra viktigaste på middag och sen kvällspromenad med Kirke och Zorro med tillhörande djupsnack. Jag vet inte vad mer jag skulle kunna kräva av en dag. Eller av ett år heller för den delen.

Det var det jag hade att säga om den saken.

Sen åkte jag på körinternat på Väddö. Den här helgen var kall. Det är ansträngande att läsa noter två hela dagar. Jag skulle nog egentligen behöva en hel helg till för att hinna vila upp mig helt. Men nej. Imorgon börjar nästa vecka, och då har jag både matteprov och hemtenta i statistiken. Livet rusar vidare.

Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk har stått i min bokhylla i flera år. Jag fick den i julklapp någon gång, men det har bara inte blivit av att jag läst den. Förrän nu.

Och jag förstår egentligen inte varför det har tagit så lång tid för mig att komma till skott. Jag menar, jag är ju uppvuxen med Fredrik Lindströms språkfilosofi. Hans tv-serie Värsta språket gick när jag var mitt i de mycket lättpåverkade tonåren och även alla de där skrivarkurser som jag gått följer en liknande pragmatisk, fri och mycket formbar inställning till svenska språket. Det här med att hitta på nya ord är inget nytt för mig, till exempel.

Så, självklart, stormtrivs jag med Världens dåligaste språk. Språknörden i mig kan inte få nog. Den är både rolig och intressant och smart och det är nästan så att jag känner att jag valt fel bana i livet. Kanske skulle jag byta inriktning från geografi till språkhistoria? För fortfarande, trots kurser i kartritning, finns det för mig inget så effektivt verktyg som svenska språket.

På tal om kvalitet. I Zen and the Art of Motorcycle Maintenance diskuteras detta begrepp både länge och utförligt, mer än 400 sidor tar det för Pirsig att reda ut det helt.

En av de ståndpunkter som Pirsig för fram är att många saker som produceras i dagens moderna samhälle saknar just kvalitet. Som mycket av den teknologi som driver vårt samhälle, till exempel. Kvalitet, menar Pirsig, är något som åstadkoms när tillverkaren ger sig in i tillverkningsprocessen helhjärtat. Tillverkningen ska bli ett mål i sig. Om jag får lägga ner min egen tolkning och mina egna ordval i resonemanget, så ska tillverkaren utplåna avståndet mellan sig själv och det den gör, så att själva tillverkningen blir en del av henne själv. Det är som att allt som tillverkas ska besjälas av en del av tillverkaren. Det, menar Pirsig, är vad som saknas i stor utsträckning i vårt samhälle idag. Och det skapar en sorts meningslöshetskänsla hos människor.

Jag tror att jag är en sån. En sån som lägger ner hela mig i det jag gör. På gränsen till galenskap och självutplåning. Jag ser ingen mening i att göra saker om jag inte, av en eller annan anledning, inte kan göra mitt bästa. Och det har lett till att mitt liv blivit lite krångligt i vissa perioder. Jag har pratat om det här med Elin. Vi har lite liknande erfarenheter från tonåren. Hon var fotbollstjej som skadade knäet och var tvungen att sluta spela, jag var hästtjej som fick nog av att bli utnyttjad av ridskoleägaren och till slut sa ifrån. Det ledde till att de sa upp hyrkontraktet till mitt livs första, och hittills fortfarande största, kärlek; blandrasponnyn Ofelia. Jag kunde bara inte vara kvar på en ridskola där jag behandlades så. Elin blev i ett snedsteg av med sin identitet som fotbollstjej. Jag blev under en tvåveckorsperiod av med min identitet som hästtjej. När vi inte längre kunde göra det som vi identifierat oss med under hela vår uppväxt, visste vi inte längre vilka vi var. På varsin sida Stockholm fick vi ta oss igenom våra livs första stora kriser.

Och det ser jag som en komplikation av att lägga ner så mycket av sig själv och sin identitet i det man gör. Om man plötsligt inte kan göra det som man älskar, blir man av med sig själv för en tid. Det är en erfarenhet som jag inte önskar någon.

Men. Det finns mer. För jag har aldrig upplevt någon tillfredsställelse som är större den som uppstår när jag lagt ner min själ i något, och mina ansträngningar ger utdelning i något bra. Att verkligen åstadkomma något. När det känns i hela kroppen att det här har jag gjort och det kan jag vara stolt över. Då har man åstadkommit kvalitet. Det skapar övertygelse och självaktning. Mening. Någonting att sträva efter.

Livet kan vara tufft och ofta känns allting bara hopplöst, men oavsett hur mörkt allting känns sådär i allmänhet, så kan jag alltid börja göra något av alla de där sysselsättningar som jag hängt upp min identitet på, sticka, skriva, sjunga, baka, och allt jobbigt är glömt för ett ögonblick. För det mesta kommer bekymren tillbaka sen när jag är klar, jag försöker inte påstå att lite stickning kan lösa alla problem. Men för den korta stunden som jag tillåter mig själv uppslukas av det jag sysslar med är som semester och de där korta ledigheterna tror jag är nödvändiga för orka ibland. Åtminstone för mig.

Så ja. Jag är beredd att hålla med Pirsig när det kommer till nyttan av att sträva efter kvalitet. Zen and the Art of Motorcycle Maintenance innehåller så många visdomar.

På tunnelbanan på väg hem stod jag och sjöng för mig själv. Klockan var runt ett och vagnen var tämligen tom. Jag hade precis läst ut ryggsäcksboken och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle för mig att se ifall jag lyckats memorera texten till Steve Dobrogosz gospelsånger. Min kör ska ha konsert med honom på lördag. Gospel är alltid mycket roligare att sjunga om man kan sångerna utantill.

Jag sjunger ofta för mig själv. Jag tycker att sång är ett mycket angenämt tidsfördriv, så när jag får en lucka i mina (på sista tiden ytterst sprängfyllda) dagar tar jag gärna ton. När jag diskar till exempel. När jag är ute och går. Eller, som nu, när jag åker tunnelbana.

Jag inbillar mig att det ändå inte är någon som hör.

Men när jag gick av tunnelbanan vid Skarpnäck, ändhållplats, kom en kvinna som suttit en bit ifrån där jag stått, och sa:

“Vad fint du sjöng. Det är alldeles för få som sjunger på tunnelbanan. Det förgyller dagen för oss andra. Tack!”

Jag blev så ställd att jag knappt hann reagera innan det korta meningsutbytet var över. Men efteråt gick jag och kände mig ganska nöjd med mig själv.

Jag hade förgyllt någons dag. Då gjorde det inte så mycket att distansstudierna visat sig vara bara fruktansvärt tråkiga, bekantskapskretsen för tillfället kändes som rena rama såpoperan och att mensen dessutom runnit igenom mina enda presentabla jeans. Det finns liksom viktigare saker i livet än att gräma sig. Det går att göra någon annan glad också.

Jag har läst Robert M. Pirsigs Zen and the Art of Motorcycle Maintenance. Det är en bok om en resa genom USA och till en början kände jag mig mycket skeptisk. Språket var stolpigt och hela det här konceptet, man-reser-genom-USA-och-finner-sig-själv, jag tycker helt enkelt inte att det brukar vara så intressant. Jag menar, On the road var ju bara hemsk. Men. Efter att jag tagit mig igenom den första tredjedelen av boken, som bara beskrivit motorcykelmotorns olika delar och de amerikanska miljöer som den motorcykelburna resenären kan möta, började långa partier av inre monolog bestående av en sorts filosofisk, andlig, idéhistorisk upptäcktsfärd i jakten på alltets ursprung. En hisnande historia.

Detta yttersta ursprung, denna grundläggande beståndsdel, är enligt bokens huvudperson kvalitet. Men för honom har detta begrepp en djupare, mer tvetydig innebörd än vad som brukar tilldelas det i dagligt tal. Genom långa omständliga härledningar och avstickare till diskussioner kring vetenskaplighet, 1800-talets matematiker, klyftan mellan teknologi och konst, filosoferna från antikens Grekland, och en himla massa motorcykelunderhåll, letar han sig fram till en slutgiltig icke-definition av begreppet – och hamnar i slutändan i Det Enda. Den antika grekiskans dygd. Den indiska filosofins dharma. Taoismens Zen. Världsaltet. Det, som kom före både förnuftet och känslan. Det som vi intuitivt vet, men inte kan definiera.

Det är en otroligt intressant bok. Efter den sega början, slukade jag den med hull och hår – och försökte (ofta förgäves) prata med alla runtomkring mig om dess spännande nya infallsvinklar och omvälvande nya innebörd för livet. Men jag tror nästan att det krävs att man läst den. Härledningarna är så långa och komplicerade. Och jag tror också att det kräver en viss sorts jordmån att gro i. Grundläggande kunskap om Sokrates, Platons och Kants filosofier, samt lite mer modern teoribildning kring metafysik, epistemologi och ontologi. Samt, självklart, ett intresse för dessa frågor. Annars kan långa bitar av boken bli alldeles för teoretiska – även om själva grundsyftet med boken är ett sorts manifest mot det analytiska, dialektiska, rationella. Det handlar inte om flum, det är ren och kär retorisk argumentation. Och jag älskar det. Men jag tror också att det är en bok som man kan ha väldigt många olika åsikter om.

Därför kan jag inte säga att jag rekommenderar den, inte för alla. Det är en bok för filosofinördar som tycker om att utmana sina egna sanningar. För er andra – fortsätt som förr. Ni vet förmodligen redan vad som är bra. Det flyter redan, så att säga, genom hela era väsen.