Tracy Chevalier är författaren som skriver historiska bestsellers om kvinnorna som historien glömde. Ungefär. Behöver jag egentligen skriva något mer för att rättfärdiga hennes romaners enorma dragningskraft på mig?

Remarkable Creatures utspelar sig under 1800-talet mestadels i ett fiktivt, men på verkliga händelser grundat Lyme Regis, en liten stad i södra England. Huvudpersonerna är arbetarflickan Mary Anning och medelklasskvinnan Elizabeth Philpot, som tillsammans med sina två systrar förpassats till Lyme Regis efter att de på grund av ålder och ekonomi gått miste om sina chanser att gifta sig. Elizabeth och Mary möts, trots ålders- och klasskillnaderna, tack vare bådas intresse för fossiler och mellan dem uppstår en stark vänskap.

Det är en fin berättelse, och att den handlar om just fossiler och geologi gör att den för mig känns lite extra intressant. Jag drar paralleller till A Short History of Nearly Everything, som jag läste i somras, och det kanske gör läsningen ännu mer kittlande. För, å ena sidan har jag de moderna geologiteorierna som jag snappat upp i mina geografistudier i ryggen, och samtidigt minns jag det Bryson skrev om vetenskapshistorien i sin fantastiska bok. Namnen på många av vetenskapsmännen som besöker Lyme Regis och får hjälp av Mary och Elizabeth i sin jakt på fossiler, känner jag igen från A Short History… och jag vill minnas att även Mary Anning nämns i den populärvetenskapliga tegelstenen i förbigående.

Det är roligt, hur läsning och andra delar av livet kan sammankopplas på det här sättet. Det får mig att tänka att läsupplevelser nog i stor utsträckning är beroende av när och under vilka förhållanden man läser. En bok kan lämna ett otroligt starkt intryck vid ett tillfälle, medan den eventuellt hade gått helt obemärkt förbi om man läst den vid ett annat.

Remarkable Creatures passade mig bra nu. Den var lättläst och underhållande, men utan att vara alltför simpel och billig för det. Det var avslappning, precis vad jag behövde.

Denna korta, febellika historia av F. Scott Fitzgerald har som röd tråd historien om mannen som åldrades baklänges, men annars liknar den inte alls filmatiseringen som gjordes för ett par år sen.

Jag minns när jag såg filmen, det var på en stor gammal biograf i La Paz. För ovanlighetens skull inte dubbat. Bredvid mig satt Jonna, och mot slutet av filmen grät hon så att hela bänkraden skakade. Och jag tycker att det är en talande bild. Det är en film som berör, den är sorglig, men samtidigt är den vacker och, ja, laddad.

Boken, däremot, är mest komisk, fast inte på ett sätt som riktigt når mig. Jag antar att den ska utgöra någon sorts samtidskritik, men jag förstår det inte riktigt och mest irriterar jag mig bara på att Fitzgerald helt förbiser varenda kvinna som skulle kunna figurera i historien. Inte ett ord nämns om Benjamins mamma, till exempel. Vad hade man inte kunna göra av modern som tvingas föda ut en åttioårig gammal man i miniatyr? Vilket trauma! Hon dör nämligen inte i barnsäng, såsom i filmen, utan nämns någon gång i förbigående. Men hon är aldrig närvarande. Nej, för mig är det svårt att förstå hur Fitzgerald kunde låta bli att gestalta denna relation, på samma sätt som han ingående beskrev faderns enorma ångest över att behöva uppfostra en åttio-sjuttio-sextioåring.

Men, jag måste ändå säga att jag tilltalas av Fitzgeralds språk. Det är koncist, men ändå inte torrt. Altert, är nog adjektivet som jag helst skulle vilja använda. Han hade kunnat göra så mycket mer av just den här idén, men det säger inte att han inte har gjort mer av annat han skrivit. Verktyget, språket, som jag är så känslig för, har ju ändå visat sig vara redigt nog. Så det ska nog inte dröja alltför länge innan jag ger mig på The Great Gatsby.

Men den här nobelpristagaren däremot, henne tycker jag om. Det tog ett tag för mig att läsa Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf. Den är tjock, och kanske inte så extremt gripande. Jag har för mig att jag började innan vi åkte till Namibia. Det tog alltså ungefär ett halvår att bli klar. Men det ska i det här fallet inte ses som negativ kritik, tycker jag, eftersom det är en bok som mer eller mindre är uppbyggd kring en rad olika småhistorier. Det är en bok som gott kan njutas i små doser i ett annars fullt liv.

I början störde jag mig på det ständiga moraliserandet, förnumsigheten. Det blev så tydligt att det var en barnbok med syfte att uppfostra. Men sen försvann irritationen och ersattes av en sorts sagotörst. För det är vad det här är. Sagor, sägner, fabler och myter om Sverige. Det lillgamla försvann.

Och det var ju så roligt, för mig som geograf, att läsa de olika historierna om hur och varför olika landskap i Sverige ser ut som de gör. Vissa historier var uttalat sagor och myter, medan jag misstänker att andra verkligen var det som vetenskapen tog för sant just då, när boken skrevs i början av 1900-talet. För mig blir det som en återkoppling till det jag läst om geografins idéhistoria. Samtidigt ger myterna och sägnerna en annan sorts förklaring – med exempel målar de upp konturerna till den världsbild som förmodligen varit rådande här i norr ända från att de första människorna kom hit till långt in på 1800-talet. Och det ger en helt annan sorts förståelse, en som inte alls är mindre viktig än de naturgeografiska kunskaperna om inlandsisars påverkan på landskapet och andra förhållandevis moderna teorier. Det ger en kulturell bakgrund till vårt samhälle.

Hon blandar friskt, Selma, allt från historien om hur gud och ängeln Mikael skapade Skåne och Småland, till hur en jättekvinna försökte skrämma bort Tor, men hur han antog varje utmaning han fick och på kuppen skapade Jämtland. Men allting är inte snällt, nej, det är ingen vadderad och söt liten barnbok. I partier är den riktigt brutal, som när en hel familj bortsett från två av barnen dör av tuberkulos, och hur barnen, elva och tolv år gamla, tvingas vandra genom Sverige och klara sig helt själva. Jag vet inte hur många gånger jag satt med gråten i halsen. Lagerlöf är inte skonsam. Hon berättar som det är, och Nils, eller Tummetott som han blir kallad efter att ha blivit förtrollad till en pyssling av en förolämpad hustomte, möter både ensamhet, smärta och sorg, men även lycka och glädje. Tillsammans med en vildgåsflock flyger Nils Holgersson tvärs igenom Sverige och ser allt, och det är riktigt hisnande hur mycket Selma Lagerlöf lyckas få med.

Det är så vackert, men jag undrar vilka barn som skulle läsa den idag. Jag kommer ihåg att jag älskade den när pappa läste den högt för mig när jag var i sexårsåldern och den gjorde ett otroligt starkt intryck på mig, men på något sätt känns det som att barn har helt andra preferenser idag. Sagor tilltalar inte på samma sätt längre. Det känns sorgligt. Det är en del av vår historia som rinner ut i sanden.

Jag har fått för mig att jag ska läsa nobelpristagare. Inte så att jag nödvändigtvis måste ha läst alla, de är ju ändå rätt många, men sådär, ett par nobelpristagare per år ska jag väl kunna klara av. För att hålla en viss nivå på min läsning. Jag är ju rätt pretentiös när det kommer till böcker, det kanske har märkts, och pretentiösa är även Svenska akademien.

Men ibland undrar jag ju. Det här med nobelpristagare. Vilken nytta det gör. För mig. Som med Samuel Becketts Nohow on, en sorts novellsamling. Jag förstod nästan ingenting. Det var bara lösryckta ord och fraser. Men det lilla jag förstod var inte särskilt upplyftande, det heller. Det här kan inte vara representativt för Beckett, för då hade han inte förtjänat sitt nobelpris. Kriterierna för att vinna är ju bland annat att man gagnat världen och mänskligheten på något sätt genom sitt arbete. Det här kan inte ha gagnat något.

Men, å andra sidan, Beckett är ju i första hand en dramatiker, vad jag förstått. Jag kanske borde skippa böckerna i hans fall, och gå på teatern istället.

Jag kan bara skriva när jag sörjer kärlek. Det är som att orden sipprar ut genom sprickorna i mitt hjärta. När hjärtat är helt, pumpas orden ut i blodomloppet, strömmar genom kroppen, kliar i fingertopparna. Men stannar likväl kvar innanför min huds bräckliga skydd.

Men när trycket på hjärtat blir för stort. Du är en klump i mitt bröst. Luften stannar i strupen, lungorna går på tomgång, hjärtat.

Jag väntar på orden.

I dessa tider fullkomligt regnar det ner brev angående pensioner på min dörrmatta. Bland annat från Kåpan Pensioner. På mitt försäkringsbrev står det

Pensionsdatum: 2053-02-01

Nog för att jag tycker om att ha god framförhållning, men 2053? Jag får svindel! Det här kuvertet hamnar, tillsammans med alla pensionspapper, i lådan med viktiga papper stått orörd och orensad sen den instiftades för fyra år sedan.

I onsdags på Djurgården:

Och i fredags på Hornsgatan:

Jag kan ha fel, men jag skulle säga att det är våren.

Jag faller alltid tillbaka till Regina Spektor. I perioder lyssnar jag på olika sorters musik, men Regina kan jag liksom alltid få sug efter. I fredags på jobbet, till exempel. Där har jag ro att lyssna på hennes texter. Och hon är en ren ordkonstnär, jag kan inte kalla det för något annat. Som i låten Man of a thousand faces:

His words are quiet like stains are

on a table cloth washed in a river

Stains that are trying to cover, for each other

or at least blend in with the pattern

Den bilden. Så skickligt sammansatt. Så fin.

Det är ett vanligt förekommande tema i Irène Némirovskys romaner och noveller, den självcentrerade, känslokalla, missunnsamma modern som hatar sin dotter för att dottern är ung och vacker, samtidigt som dottern är full av hämndbegär och förakt gentemot modern. Men även om jag läst likande historier av henne förut, är det något med Némirovskys sätt att gestalta denna maktkamp i den korta romanen Balen som ändå snärjer mig.

Némirovsky står inte på någon av sina karaktärers sida, hon belyser dem med en ofta osmickrande skärpa – men inte på ett sätt som väcker ovilja eller äckel gentemot dem, åtminstone inte i hämmande stora doser. Nej, istället understryks deras mänsklighet i alla deras brister, och jag känner en sådan fruktansvärd ångest med denna dotter och moder alltmedan historien vecklar ut sig. Trots att både modern och dottern egentligen är rätt avskyvärda personer, faktiskt.

Jag vet inte vad det är hon gör, Némirovsky, varken språket eller dramaturgin känns sådär extraordinärt. Det är helheten. Jag vet inte vad mer jag kan skriva.

Förra veckan, precis innan jag blev sjuk, tappade jag på jobbet min gamla MP3-spelare i ett glas vatten. Dagen efter författade jag ett meddelande till Patrik.

Jag: Men att gå till jobbet med feber är väl farligt? Jag tappade min mp3-spelare i ett glas vatten igår. Nu påstår den att den fortfarande funkar. Det kommer till och med musik ur den. Tror du inte att det bara är en förnekelsefas från spelarens sida? Den kan helt enkelt inte acceptera att den är död.

Patrik: Jag skulle gjort samma sak

Jag: Vägra att dö ifall du fick ett ofrivilligt dopp i ett vattenglas?

Patrik: Det är en bra liknelse

Han hade så rätt, den där Patrik. Och MP3-spelaren sjunger fortfarande lika vackert som någonsin.