När jag gick upp för Götgatsbacken från Slussen mot Medborgarplatsen igår efter jobbet, kom en ung kvinna fram till mig. Hon presenterade sig som en trend spotter från London och förklarade att hon var i stan för att fotografera Stockholm street fashion. Och sen frågade hon, hör och häpna, ifall hon fick ta ett kort på mig.

Jag hade min fantastiskt gräsgröna cheerleaderjacka som jag köpte för 3 spänn på loppmarknaden i El Alto, Bolivia, på mig. Färgen är verkligen extrem, och tyget är fruktansvärt glansigt och modellen som en ballong. Jag bär den ironiskt – hela cheerleadingkulturen i USA tycks mig absurd. Och så tycker jag ju om färg. Och att blanda. Jag har på mig det jag har lust med (vilket vissa dagar innebär det som råkar ligga framme). Jag har alltid känt en vag sorts avesion mot mode.

Men, tydligen kan man hänga med ändå, av misstag. Bara man klär sig tillräckligt eget tillräckligt länge, så kommer modet förr eller senare utpeka en som inne och kanske till och med avant garde. (Medan man restena av tiden är fruktansvärt ute, men vad gör väl det?)

För en sommararbetande receptionist är bibliotekets utlåning av e-böcker den bästa nymodigheten som kommit sen persondatorn introducerades för de stora massorna. På somrarna tenderar det nämligen att finnas en del tid att ta död på, mellan besöksruscherna. Tio minuter här och där när jag bara ska sitta och vara beredd på att vara representantiv och hjälpsam. Att strösurfa tröttnar åtminstone jag snabbt på, det får mig att känna mig så degig i huvudet, och när besökarna sen väl kommer (i stora grupper såklart, så att jag måste hantera fyra, fem sällskap parallellt) så har hjärnan liksom såsat ner sig och hänger inte med.

Nej, då finns det inget bättre än att kunna sitta och läsa en bok där på datorskärmen, hålla hjärnan alert och ändå se prydlig och aktiv ut för dem som går förbi.

Och som om förträffligheten inte hade fått nog, råkade jag se en nyutgåva av Elin Wägners Norrtullsligan i Pocket Shops skyltfönster på väg till jobbet häromdagen. Den såg så söt ut, och Wägner har jag ju hört talas om. Så när den lilla andningspausen mellan klockanettbesökarna och klockantvåbesökarna kom, lånade jag hem e-utgåvan av denna lilla bok från 1908 och började läsa. En liten bok om fyra kontorister, det kändes nästan som om jag satt och läste en bok som beskrev min egen arbetssituation. Fast ändå inte. Det är ju ändå 103 år sen den skrevs…

Den handlar som sagt om fyra kontorister som delar på två rum på Norrtullsgatan, under en period när kvinnor precis börjat ta sig in på de diverse kontoren i Stockholm – rum som tidigare varit helt förbjudna för kvinnor att vistas i, för att tala geografi. Inställningen till dessa kvinnor var kluven – om de var familjeflickor, med en pappa som försörjde dem, med kontorsjobbet mest som ett sätt att komma ut i världen lite innan äktenskapet, då var det inga problem, men kvinnorna som sökte sig till kontoren som ett sätt att försörja sig, de var däremot mycket mer krångliga att förhålla sig till. De självständiga, ogifta kvinnorna, ofta från borgarklassen, som tog sig friheten att bli ekonomiskt oberoende, de utgjorde en störning för den tidigare så stabila familjestrukturen. De stod helt utanför den.

Eller det är åtminstone det intrycket som jag får efter att ha läst Norrtullsligan. Det är en kort bok, men den innehåller mycket och dess enkla språk gör den lätt att ta till sig. Det är som ett porträtt av ett ögonblick i Stockholms historia, i början av en social revolution som fortfarande inte nått sitt slut. Och det som jag tycker är så befriande med den här, jämfört med senare exemplar av den här sortens feministiska kvinnoporträtt, är att Elin Wägner inte moraliserar. Det finns en förståelse för konfliken i dessa unga kvinnor, kampen mellan att å ena sidan vara självständig och fri, men å andra sidan längta efter familj och hem. Hon lyckas gestalta att valet mellan dessa inte är lätt, och hon visar förståelse och överseende för sina karaktärer, oavsett vad de väljer. Många andra liknande böcker som jag har läst, ofta skrivna senare under 1900-talet, är så hårt dömande mot kvinnorna som väljer hemmet framför friheten, som om det enda som skulle kunna leda till ökad jämställdhet vore att kvinnor levde utan både barn och män. Elin Wägner visste att det inte är så enkelt.

Det sägs ju att kvinnor ska vara bra på det där med simultankapacitet. Men jag insåg precis att jag för tillfället läser sex olika böcker, på tre olika språk, samtidigt. Tre romaner, en diktsamling, en krönikesamling och en faktabok. Nog för att det kan vara bra att hålla igång, men är inte det här lite att ta i?

Jag har under våren, förmodligen inspirerad av mina matematikstudier, gått och funderat på varför jag inte tar och blir civilingenjör istället. Dessa funderingar grundar sig förmodligen i den försiktigt gnagande oron att en examen i geografi eventuellt inte är så meriterande på arbetsmarknaden. Jag menar, vad lär jag mig egentligen, som skulle kunna komma vår nyliberala vinstdrivna världsordning till gagn? Jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna tjäna pengar på mig, med den inriktning jag nu valt i mina studier.

Men civilingenjörer behövs överallt. Jag skulle kunna bli vatteningenjör. Utan problem. Jag har lätt för matte, och om det är något jag kan så är det att plugga. Att klara av att ta en examen skulle inte vara några problem. Men sen då? Vill jag jobba som vatteningenjör?

Jag drar mig till minnes någonting jag läste förra våren under ett moment om resursutnyttjande och människans påverkan på miljön. Det var ett kapitel om ökenspridning, där de beskrev att tvärtemot vad många tror, så är inte ökenspridningen något som sker latitudiellt. Det är inte en våg som rör sig söder- och norrut från Saharaöknens mitt. Istället sker det runt bosättningar, ställen där människor håller till. Forskning visade att det särskilt var runt nybyggda brunnar som växtligheten försvann och öknen kunde sägas ha tagit över. Efter ytterligare efterforskningar visade det sig att det i dessa områden bott människor i tusentals år, som levt under de rådande förutsättningarna, vandrat med sina djurhjordar och lärt sig att ta vara på det ytterst lilla vattnet som fanns. Men när västerländska biståndsorganisationer kommit och grävt brunnar åt dem, för att säkra deras vattentillgång, hade reaktionen hos de djurhållande människorna varit att nu när det fanns mer vatten, kunde de föda upp fler djur. Fler djur innebar större tryck på den lilla vegetationen som fanns, och detta tillsammans med den sjunkande grundvattennivån (orsakad av de nya brunnarna) ledde till att växterna gradvis försvann. Så kallad överbetning. Det här gick att se på flygbilder som stora kala cirklar runt brunnarna.

Det var alltså inte klimatet som orsakade ökenspridningen. Man skulle kunna säga att det var djurhållarna som gjorde det, men jag skulle istället vilja påstå att det var en dålig förståelse för hur naturliga och kulturella förhållanden hade samspelat i dessa områden under årtusenden. Biståndsorganisationerna hade skickat ner vatteningenjörer för att borra brunnar, men inte förstått att ta reda på vad vattnet betydde för människorna som bodde där och hur den ökade tillgången på vatten skulle komma att påverka dessa samhällen. Djurhållarna hade bara handlat som de alltid gjort: anpassat antalet djur efter tillgången på vatten. Det förstod inte den fundamentala skillnaden mellan konsumtion av regnvatten och av grundvatten.

Om jag ska känna efter ordentligt, så är det där min övertygelse ligger. Självklart behöver världen ingenjörer och fysiker och kemister och andra tekniskt- och naturvetenskapligt kunniga personer, de är nödvändiga för att vi ska kunna ta oss ur den prekära situation vi försatt vår värld i. Men, för att vi inte ska sätta ytterligare krokben för oss själva, som i exemplet med ökenspridningen, behövs det också personer som kan förstå dessa olika dicipliners framsteg i en social kontext, utanför deras isolerade laboratorium. Det är där geograferna kommer in. För, vi kanske inte blir experter på en specifik sak, så som biokemister eller nanofysiker eller, för all del, vatteningenjörer – men vi lär oss att se samband, tänka rumsligt och interdiciplinärt. Vi lär oss att tala både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Vi kan hjälpa till med att bygga den där länken mellan natur och samhälle som är så viktig för att de båda ska kunna hjälpa varandra, och inte stjälpa.

Världen behöver geografer. Därför ska jag inte bli ingejör när jag blir stor.

(Sen, om det finns någon som vill betala för mina kunskaper, det får jag ta när den dagen kommer…)

Natalia hade pratat i veckor om romanen North and South av Elizabeth Gaskell, både boken och BBC-filmatiseringen. När hon så till slut hade med sig boken och bokstavligen tryckte ner den i min hand när vi skulle ha filmkväll i söndags, kunde jag ju bara inte låta bli. Så jag började läsa.

Och jag liksom fastnade.

I boken. Den victorianska miljön. Komplikationerna. Hur så små detaljer får så mycket utrymme. Den skickliga språkanvändningen. Engelska författare under 1800-talet kunde verkligen konsten att sammanfoga ord i omständiga men ändå fullt läsbara meningar. Robust, men ändå så graciöst. Det var någonting som de kunde på den tiden, konsten att skriva. Och handlingen också. Dessa historier, de olika karaktärerna, deras liv. Det är en helhet som ska berättas, och det är det som jag tycker så mycket om med böcker från 1800-talet, gärna England. Jag fastnar, helt enkelt.

Sen kanske kärlekshistorien skulle behöva lite mer kött på benen, förankras lite bättre, huvudpersonerna tilltalar mig inte riktigt och språket är ju inte på långa vägar lika delikat och iakttagelserna lika bitande ironiska som hos Jane Austen. Men det vägs åtminstone delvis upp av det sociala engagemanget. Här är det inte bara aristokratin som gestaltas, utan även arbetarklassen och bönderna. Något ganska tidstypiskt för böcker från mitten av 1800-talet, om jag inte misstar mig.

Det är helt klart en läsvärd bok. Inte den bästa i sin genre, men ändå tillräckligt. Det är en bok som det går att försvinna i, för en stund.

Delar av Catherynne M. Valentes The Habitation of the Blessed berättas av de kungliga barnens barnflicka Imtithal i form av godnattsagor. Vården av barnen kräver mycket av Imtithal, och hon förklarar:

Children, you must understand, are monsters. They are ravenous, ravening, they lope over the countryside with slavering mouths, seeking love to devour. Even when they find it, even if they roll about in it and gorge themselves, still it will never be enough. Their hunger for it is greater than any heart to satisfy. You mustn’t think poorly of them for it – we are all monsters that way, it is only that when we are grown, we learn more subtle methods to snatch it up, and secretly slurp our fingers clean in dark corners, relishing even the last dregs. All children know is a clumsy sort of pouncing after love. They often miss, but that is how they learn.

Their hands are so big, so big, because they need so much. They reach out and out and you could disappear in their grip.

Och jag tycker att Valentes språk är så träffande, dessa konstverk som hon målar upp i form av ord.

Catherynne M. Valente skriver i The Habitation of the Blessed:

I reminded myself: when a book lies unopened it might contain anything in the world, anything imaginable. It therefore, in that pregnant moment before opening, contains everything. Every possibility, both perfect and putrid. Surely such mysteries are the most enticing things You grant us in this mortal mere – the fruit in the garden, too, was like this. Unknown, and therefore infinite. Eve and her mate swallowed eternity, every possible thing, and made the world between them.

Därför kan känslan när jag står mitt i ett bibliotek vara överväldigande. Därför är ett bibliotek som en kyrka för mig.

I förra årets årssummering utnämnde jag Palimpsest till årets bästa roman. När jag då såg en ny bok av Catherynne M. Valente på nyhetshyllan på Medborgarplatsens bibliotek kunde jag bara inte hålla fingrarna i styr. Det blev den sista boken jag läste i maj. Därav även den sista vårläsningen detta år 2011.

The Habitation of the Blessed är på många sätt lik Palimpsest, kanske främst för att det inte finns någon annan författare som jag har läst som på ett så mästerligt sätt kan fläta samman en såhär fantasieggande berättelse med ett lika magiskt språk. För det mesta koncentrerar sig författare på antingen eller. Valente berättar mystiska, sensuella berättelser som prövar vår fantasi och våra sinnen. Här går det groteska, burleska, dekadenta och överdådiga hand i hand med det vackra, smakfulla och visa.

Men där Palimpsest fokuserades kring det sensuella och livsbejakande, har The Habitation of the Blessed sin kärna i det andliga, och främst då den medeltida kristendomen. Här förs en diskussion om kristendomens grundprinciper och medeltida myter, som i en hisnande färgprakt ställs emot ett förkroppsligande av en av dessa myter – nämligen berättelsen om den byzantiska munken Prester John som blivit kung över ett land, någonstans norr om Indien, som på många sätt liknar Edens lustgård. Den kristna bokstavstron ställs emot en verklighet som ter sig som ett kristet paradis, men som samtidigt delar skrämmande många likheter med medeltida beskrivningar av helvetet.

Det är en bok som handlar om religion. Det är en bok som testar religion, utan att ge några svar. Det är en bok om myter, och vad som skulle kunna hända om myterna verkligen var sanna – men inte ville anpassa sig till religionernas färdiga sensmoraler. Och, självklart, är det en bok om kärlek. Inte den romantiska sorten, utan den som riktas mot allt, mot livet självt. Det är en bok som sätter sig på ens inre näthinna och sen inte riktigt vill släppa taget. Det är en bok vars smak sitter kvar på tungan länge.

Tydligen, efter lite internetsökning, är detta den första boken i en triologi med namnet A Dirge for Prester John. Nästa bok kommer ut i vinter. Jag hoppas verkligen att något av Stockholms stads bibliotek köper in den – för jag törstar efter mer.

Jag vet att jag har skrivit, vid flera tillfällen, att jag känner en stark motvilja mot en viss sorts manliga författare. Att deras böcker bara gör mig irriterad. Författare så som Jack Kerouac och Jean-Paul Sartre. Men att bara säga att de är män är nog att göra det alldeles för lätt för mig. Och, framför allt, så är det egentligen emot den världsuppfattning som jag åtmistone utger mig för att ha: att skillnaden mellan män och kvinnor i stor utsträckning är kulturell när det kommer till de flesta sysselsättningar i vårt moderna samhälle. Det gör ju mitt gnäll på vissa manliga författare väldigt inkonsekvent. Det jag snarare borde skriva, är kanske istället ‘jag känner en stark motvilja mot vissa författare’. Men hur intressant skulle det vara att skriva en sådan sak? Fullkomligt intetsägande. (Sen kan man ju mena att i och med de dominerande könsroller som vi har i vårt samhälle idag, blir det ändå relevant att tala om ‘män’ och ‘kvinnor’ som en del av ett socialt system, men det är en helt annan, lång diskussion.)

Självklart finns det manliga författare som jag tycker mycket om också. Ta Jonathan Safran Foer, till exempel. Eller Jonas Hassen Khemiri. Förra veckan hörde jag en intervju med Daniel Sjölin på radion, där han berättade att han inte tänker skriva några fler böcker. Det gjorte mig riktigt nedstämd. Hans Världens sista roman är fantastisk. Så. Där ser ni. Tre manliga författare vars böcker får mitt hjärta att slå lite extra hårt.

Men det fick mig att tänka. Dessa manliga författare som gör mig så fruktansvärt irriterad. Dessa manliga författare som jag fullkomligt avgudar. Är det bara manliga författare som får mig att känna sådär starkt? Har jag ingen relation alls till någon kvinnlig författare?

Jag kunde verkligen inte komma på något. Det förskräckte mig. Var jag verkligen så diskriminerande mot mitt eget kön, inom något som är så otroligt centralt för mig som litteratur? Tills det slog mig: Det är fel fråga att ställa. Det är inte de kvinnliga författarna det är fel på. Det är mig.

Låt mig förklara: Jag är uppfostrad av en mor som tillbringat största delen av sin yrkeskarriär åt att kämpa för kvinnors rättigheter i den globala södern, en far som lärt mig att älska böcker och musik ganska urskiljningslöst, och tre mostrar som med sina mycket självständiga och individuella sätt satt sin prägel på mig. Min mamma tillhör dessutom en grupp väninnor som har en väldigt nära relation till varandra och som på olika sätt fungerat som ställföreträdande mödrar åt mig när behovet funnits. Utöver dessa tidiga infulenser har jag min svensklärare under högstadiet, Magdalena, som var övertygad feminist och den person som introducerade ord såsom genus, könsroller och patriarkat till mitt ordförråd. Det finns nog ingen annan person, utanför min familj, som har påverkat mig så starkt som Magdalena.

Med den här kombinationen av människor omkring mig, skulle jag vilja påstå att min världsbild från uppväxten inte riktigt ser ut som många andra unga svenskars. Jag växte upp med Pippi, Madicken och Ronja, Robyn och Spice Girls. Jag hade läst Maria Wine innan jag hört talas om Arthur Lundkvist. För mig har Martinson alltid varit Moa, inte Harry. Jag hade en grundläggande uppfattning om Simone de Beauvoirs teorier långt innan jag förstod vilket stort anseende Jean-Paul Sartre hade. Alltså, onödigt långt och omständigt sagt (min vana trogen): I min värld var kvinnorna normen. Och är fortfarande. Jag skulle aldrig, som svenska akademien, beskriva Doris Lessing som “den kvinnliga erfarenhetens epiker”, för mig skulle det vara alldeles absurt (på samma sätt som “den manliga erfarenhetens epiker” förmodligen aldrig skulle förekomma i en nobelprismotivation – den manliga erfarenheten är ju den allmänmänskliga).

Jag vet att det är omvända kort. Att kvinnan som norm inte är bättre än mannen. Men nu är jag åtminstone medveten om det. Och förhoppningsvis ska jag sluta irritera mig på de manliga författarna, och istället specificera mig till August, Johann Wolfgang och Ronnie.

Vissa författare bara fascinerar mig. Näst intill övermänskliga ter de sig. Jonathan Safran Foer är en såndan författare. I somras läste jag hans Everything is Illuminated. Jag föll som silt efter ett kraftigt regn. (För er som inte förstår min metafor, kan jag berätta att silt har en kornstorlek på stenen, mitt emellan sand och lera, som är otroligt rasbenägen när den blivit tillräckligt blöt. Särskilt förrädiskt, då den är stenhård när den är torr.) Särskilt hans förmåga att berätta en så otroligt sorglig och hemsk historia som i Everything is Illuminated, med det omöjliga temat Förintelsen, och ändå få in så mycket humor. Jag är helt övertygad om att det är genom riktigt bra framförd humor som de flesta av oss kan ta till oss de mest hemska budskapen. För om allting bara är sorgligt och tungt, har åtminstone jag en tendens att stänga av. Jag tar inte till mig det som skrivs eller sägs, jag läser men förstår inte, på ett intellektuellt plan kan jag konstatera att det där var ju jobbigt, men känslomässigt kan jag inte hantera det. Jag förstår inte.

Men när humorn finns där. När en författare (eller filmskapare eller serietecknare eller…) lyckas få mig att vilja gråta och skratta på samma gång, den där otroligt frigörande känslan när någon lyckats gestalta någon del av livets totala absurditet, samtidigt som det som beskrivs får det att knyta sig i magen. Det är där jag blir berörd. I brytpunkten mellan magmusklerna som är helt slutkörda av skratt och strupen som snört ihop sig. Och det är få författare som kan denna humorns och sorgens konst lika väl som Jonathan Safran Foer.

Extremely Loud & Incredibly Close är också en hjärtskärande sorglig bok. Den handlar om åttaåriga Oskar, uppfinnare, brevskrivare, tamburinist, skattjagare, vars pappa dog när de där flygplanen flög in i World Trade Center den elfte september 2001. Ett år senare hittar Oskar en nyckel i en vas i pappans garderob. Den passar ingen av låsen i deras lägenhet, men Oskar känner på sig att den här nyckeln är viktig, han vet det, det är pappans sista gåva till honom. Oskar måste hitta låset som nyckeln öppnar. Om han så måste söka igenom hela New York.

Där börjar Oskars långa jakt, och under resans gång träffar han många personer, ensamma, olyckliga, hjälpsamma, kloka, gamla, unga. Förmodligen kommer Oskar aldrig att kunna svara på sin psykologs fråga ifall det kan ha kommit något gott ur pappans död med något annat en vrede, men han lär sig att det finns olika sätt att hantera sorg, men även glädje, lycka och kärlek. Att det finns vissa saker som man bara måste göra. Och att det ofta ändå inte alls blir som man tänkt sig.

Jag älskar Foers karaktärer. Oskars otroligt lillgamla excentricitet, mammans tålamod, farmoderns kärlek. Och hans sätt med språket. Hur han genom sitt språkbruk kan framföra budskap utan att ordens betydelse har något som helst med kärnmeningen att göra. Och lekfullheten såklart, överraskningarna i form av fotografier, typografiska egenheter, citaten. Den här boken är en helhet, och jag tror att man, beroende på sinnelag och situation i livet, kan få ut många olika saker ur den.

Jag fascineras. Jag skrattar och jag får ont i magen, jag vill gråta och jag vill skriva. Jonathan Safran Foer är min nya idol.