Igår medan jag satt och målade krukor i köket, lyssnade jag på Sara Stridsbergs sommarprat. Sara Stridsberg är en fascinerande författare, och hennes sommarprogram var så vackert. Hon pratade bland annat om författarskapet, vad skrivandet gör med en människa. Att det liksom tar oss ur oss själva.

Jag vet inte riktigt hur kopplingarna i min hjärna gick där, men av någon anledning fick dessa filosofiska resonemang mig att tänka på Katja, 13 år, liggande i en konstnärligt snidad himmelssäng i trä, i en trång lägenhet i ett trevåningshus vid en smal gränd i ett monsunfuktigt Stone Town, Zanzibar. Det var nämligen där jag läste Sofies värld av Jostein Gaarder för första gången. Sofies värld är förmodligen den enskilda bok, av alla de hundratals böcker som jag har läst i mitt liv, som påverkat mig mest. Det är som en ungdomsthriller och en genomgång av den västerländska filosofins utveckling från antikens Grekland till idag i en och samma bok – och för mig blev det en ögonöppnare. Efter att ha läst den lovade jag mig själv att aldrig stelna, att alltid vara nyfiken och våga utmana både mig själv och andra.

Det var även där, i samma veva, som jag bestämde att jag skulle bli författare. När det beslutet togs är inte lika lätt att avgöra, ifall det redan var ett och ett halvt år tidigare då jag plötsligt en dag fick inspiration och började skriva på en novell, på altantrappen till huset i Babati, Tanzania, eller ifall det var ett par månader efter Zanzibarsemestern, när jag befann mig på strandorten Civitanova i Italien och gjorde min vän Paulina frustrerad för att jag inte kunde släppa fantasytriologin om Aeriel och Mörkängeln av Meredith Ann Pierce ifrån mig, bara för att bli så besviken över slutet att jag bestämde mig för att skriva en helt egen fantasyhistoria, där slutet var mindre hjärtekrossande stoiskt. Någonstans där, mellan Babati och Civitanova, växte övertygelsen, och av någon anledning känns just den där veckan på Zanzibar med Sofies värld som det avgörande ögonblicket. Det kändes som att jag hade hela världen vid mina fötter.

Och nu undrar jag: Vart tog hon vägen? Den där trettonåriga flickan med hela världen för sina fötter, hon, som skulle bygga hela universum med sina ord? Vart tar den överhuvudtaget vägen, barnets känsla av att allting är möjligt? Hon och hennes förmåga tycks ha försvunnit någonstans på vägen. Numera känns det mest som att jag står och stampar.

Det har nästan blivit en tradition. Jag sommarjobbar i en reception, och läser Mark Levengood för att få de semesterlugna timmarna att flyta på lite smidigare, roligare. Och kanske kan man kalla hans bok Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig för en krönikesamling. Den utgörs av små berättelser från livet, små exempel på tillvarons absurditet, allt det roliga, vackra, otroliga, bisarra som vi alla är med om, dagligen, om vi bara vet var och hur vi ska titta.

Det är det som jag tycker så mycket om med Mark Levengood. Han skriver om små, anspråkslösa händelser men lyckas tack vare sitt öga för detaljer visa hur livet är fullt av små äventyr och mirakel. Fast inte på det där sötsliskiga, självgoda sättet som ofta förekommer i såna här “kloka” böcker, läsning som gör åtminstone mig smått illamående. Nej, han har också ett gott mått ironi och försöker inte göra saker större eller vackrare än vad de är. Världen är full av meningslösa strävanden, olycka och det blir sällan som vi tänkt oss. Och det finns också med.

Men jag tror, att det som talar till mig så innerligt, det är hans förmåga att förmedla hopp. Och att med glimten i ögat ta både motgångar och medgångar. Att han, utan onödiga krusiduller, visar att man med självdistans, hängivenhet och humor kan ta det mesta i livet. Och att det är få situationer, oavsett hur hopplösa de ter sig, som inte kan bli åtminstone lite lättare att stå ut med ifall man kan skratta åt dem.

Det var ju heller inte meningen, att jag skulle låna ytterligare en bok av Catherynne M. Valente. Det där specifika biblioteksbesöket skulle bara innehålla lån av böcker från listan, klassikerna, böckerna som en sån person som jag försöker bli Borde Ha Läst. Ni vet. Men den låg bara där, på bordet så lockande presenterat, Nya böcker! Låna gärna! och jag var bara tvungen. Bara titeln gjorde mig både varm och pirrig. The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making. Är det inte något magiskt, redan där?

Och självklart fortsätter det lika sprudlande. Flickan är September. Hon har tröttnat på sitt lugna liv i Omaha, så när den gröna vinden, en liten grönklädd herre, flyger förbi hennes fönster på en leopard och frågar henne ifall hon vill följa med till Sagolandet (Fairyland), stiger hon genast ut genom fönstret och sätter sig bakom honom på den stora kattens rygg. Hon hinner inte ens skriva en förklarande avskedslapp till sin mamma.

Det är början på Septembers fantastiska, fasansfulla äventyr i Sagolandet. Där träffar hon två häxor och blir sänd på ett uppdrag: hon ska stjäla tillbaka häxornas träsked som den onda Marquessen stulit från dem. Under sökandets gång träffar hon wyveraryn A-through-L, vars mor var en wyvern (en sorts tvåbent, drakliknande, eldsprutande varelse med röda fjäll och vingar) och vars far var ett bibliotek. Han blir Septembers mycket belästa följeslagare, och tillsammans reser de genom Sagolandet och möter alla sorters varelser, snälla, förrädiska, listiga, oberäknerliga, kärleksfullt hängivna och fullkomligt galna.

Det är en jakt i ett makalöst landskap, fullt av överraskningar, där ingenting fungerar så som vi är vana vid – men för September blir det också en resa in i henne själv. Hennes uppfinningsrikedom sätts på prov, hennes mod och envishet och till och med hennes förmåga till kärlek. Och det är däri sagans själva storhet ligger. Den innehåller inte bara alla element som en saga ska ha: ett äventyr, hisnande faror och en ond härskarinna som September måste överlista för att rädda Sagolandet. Den behandlar även existensiella frågor och innehåller stor livsvisdom, så finurligt sammanflätat i all spänning att läsaren knappt märker vilka stora lärdomar hon fått sig till livs.

Och är det inte så som riktigt bra barnböcker bör skrivas? Barn vill, lika lite som vuxna, bli skrivna på näsan. Många barnböcker är så uppenbart uppfostrande att det är helt omöjligt att uppskatta själva historien. Barn är rebeller, barn vill testa gränser, bryta konventioner – och det ska de få göra. Men samtidigt skulle det vara som upplagt för katastrof att släppa alla ungar bara vind för våg att upptäcka livet helt själva. Det är här som September är så fantastisk: hon är orädd och uppfinningsrik, handlar helt efter eget huvud och ibland går det fruktansvärt fel – och då är hon inte sen att lära av sina misstag, och lyssna på råd från de udda och otroliga men på sina sätt visa karaktärer som hon möter i Sagolandet. För det är där som uppfostringen behövs, tror jag, i att tolka konsekvenserna av våra handlingar. Urskilja sensmoralen, om du så vill. För vad är livserfarenhet, om inte en växande mängd empiri för att med ökande säkerhet kunna bestämma orsak och verkan i ett händelseförlopp, och att med grund i detta lägga fram hypoteser om framtida händelser?

Jag märker att mitt resonemang flyter iväg. Jag ber om ursäkt. Så upp över öronen är jag i den här boken, att jag helt enkelt inte kan behärska mig. För det kan jag säga, att The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making är en saga som kan trollbinda både små och stora barn, oavsett ålder. Jag är kär. September har blivit, tillsammans med Pippi och Lilla My, en av mina kaxiga, feministiska husgudinnor.

Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie utspelar sig under 1960-talet i Nigeria, som ligger i västra Afrika. Mellan 1967 och 1970 utspelade sig där ett krig, Biafrakriget, och det är denna blodiga och brutala priod i landets historia som utgör ramen för romanen. Vi som läsare får glimtar av det politiska förspelet innan kriget, de koloniala resterna som ligger och skaver mot ännu äldre kulturella motsättningar och missförstånd och hur till synes små händelser till slut ledde till massakern på igbobefolkningen i norra Nigeria, självständighetsförklaringen av Biafra i södra Nigeria (där igbofolket traditionellt bott och var i majoritet) och till slut det våldsamma kriget som bröt ut, med svälten som kanske främsta krigsföringsmetod. Det är inte ett lätt förlopp att gestalta, men Adichie försöker inte heller göra det enkelt. Istället för att försöka förstå, ger hon läsaren en möjlighet att uppskatta hur komplex kopplingen mellan orsak och verkan är i ett samhällsbygge, speciellt i en region som Afrika söder om Sahara (där den främsta sammanhållande faktorn är den gemensamma koloniala historien). Att det ibland kanske inte går att helt förstå hur ett krig kunnat komma till, men att detta är något som människor måste leva med i generationer efteråt, att det är ett sår som kanske känns mer än vad det kan mätas och räknas. Men att det oavsett inte får glömmas.

Half of a Yellow Sun är en bok om ett krig. Men den är också så mycket mer. Det är en bok där kriget bara är en av alla förvecklande faktorer, en planet i ett solsystem vars centrum, den stora dragningskraften, är kärleken. Hur underligt den kan bete sig. Hur den kan göra oss till dess slavar, samtidigt som den kan göra oss både modigare och fegare än vad vi någonsin trodde att vi skulle kunna bli. Hur den får oss att handla tvärt emot både förstånd och konvention, men också hur den, satt på sin spets, kan göra oss hela, kan få oss att förlåta, att växa, att överleva. Och inte bara den romantiska kärleken, nej, Adichie söker inte värdera kärleken oavsett om den är till en partner, ett barn, en vän, en likasinnad eller en fiende. Kärleken är, och den är enorm.

Det här är, vad jag skulle vilja kalla, en episk roman. Både till omfånget och till innehållet. Vi får följa en mängd karaktärer i deras liv, i smått och stort, under ett decenniums tid och det hade så lätt kunnat bli bara fruktansvärt förvirrande. Adichie har åtagit sig ett ofantligt lass att bära. Men hon klarar också av det. Med talang, precision och enorm skicklighet lyckas hon hålla ihop hela detta drama och lämnar åtminstone mig med känslan av att ha vuxit, av att ha lärt mig något om vad det är att vara människa.

Half of a Yellow Sun är ett mästerverk. Värd varenda sekund det tog att läsa den.

(Att den publicerades när Adichie var endast 29 år gammal gör ju saken bara ännu mer förbluffande. Att hon med sådan insikt kan skriva om så många olika sorters människor, ur så många olika skalperspektiv i det mänskliga livet – en förmåga som de flesta andra författare tillägnar sig genom så många fler års livserfarenhet, om de någonsin gör det – skvallrar om en riktig mästare. Jag känner avund, och är fylld av vördnad.)

I klassikeravdelningen på PunktMedis (Medborgarplatsens ungdomsbibliotek) stod den lilla boken Singoalla av Viktor Rydberg på tipshyllan när jag kom dit en regnig eftermiddag för att göra mitt traditionsenliga sommarstorlån. Det föll sig lite lustigt så, att jag tidigare under dagen hade suttit och läst Bergets döttrar, vari en av karaktärerna funderar över just Erland Måneskölds och Singoallas tragiska öde. Det hade gjort mig nyfiken, och nu när den lilla boken stod där så lägligt, så kunde jag bara inte låta bli. Som så ofta med mig och böcker.

Men jag vet inte, jag, om det var ett så lyckat impulslån den här gången. Singoalla känns som ett praktexemplar av romantikens mest motbjudande fallenhet för tragik, fastän boken är utgiven så sent som 1857. Romantiken som epok skulle ju ha övergått i realismen under 1830-talet, men så är vi ju alltid lite efter här i Sverige.

Det är en berättelse bestående av ett ytterst tragiskt kärleksöde, romantiska naturskildringar, kristendom som sätts mot hednatro, de listiga, förrädiska, mörkögda männen av vandrarfolket som får stå för ondskan, och mitt i allt detta den rena, oskuldsfulla unga hednakvinnan som blir förkroppsligandet av det goda och vackra och oskyldiga. Allting inflätat i historien om förälskelsen mellan riddarsonen Erland Månesköld och Singoalla, den mörkögda dottern till vandrarfolkets hövding, och deras korta kärlekssagas dramatiska upplösning och tragiska slut.

Förlåt mig, men det känns pubertalt. Som någon som brett på alldeles för mycket smör. Eller kanske snarare något bitter, säg crème fraîche. Svulstigt, är vad det är. Det gör mig illamående. Men så var jag heller aldrig tonåringen som kunde uppskatta Den unge Werthers lidanden. Istället gjorde den överdrivna tragiken och idealiseringen av den vackra, oskuldsfulla kvinnan mig bara irriterad. Samma reflexer sitter i än. Jag tycker inte om Singoalla.

Jag har ju någon idé för mig, att jag ska läsa klassiker, att det liksom finns en viss grupp böcker som är nödvändiga för en tillfredsställande personlig utveckling. Eller helt enkelt bara bevis för att jag är en Obegripligt Intellektuell Person.

Hur som helst, en av alla dessa böcker är Little Women av Louisa May Alcott från 1868, inte för att den skulle vara så fantastiskt intellektuell precis men för att den ändå tillhör någon sorts allmänbildning. Tror jag. Den hänvisas åtminstone ofta till. Det är ett sorts referensverk. Alltså måste jag läsa den. Och det gjorde jag, sittande i hängmattsstolen på sommarstugans veranda.

Vilken bok! Maken till moraliserande, kristen, lillgammal och otroligt välmenat uppfostrande berättelse har jag väl aldrig läst. Översätt Pippi Långstrump till tvärtomspråket, och du får Little Women, ungefär. Nåja, inte riktigt. Mittenflickan Jo’s pojkflickighet liknar på sätt och vis Pippi, och om man väl kan bortse från de fruktansvärt förnumsiga och kristna sensmoralerna i slutet av varje kapitel, så är det faktiskt något bedårande över den här barnboken. För den har trots allt något väldigt vackert att förmedla: kärlek. Och då inte den romantiska kärleken, som så ofta figurerar i de historiska romanerna jag läser (och rent allmänt i litteraturen också, om jag tänker efter), utan den systerliga kärleken. Kärleken som man känner i en familj, både den som man föds in i och och till de människor som läggs därtill under årens lopp. Och den har något vackert, i sin oskuld och barnslighet, något som gör att jag ändå inte kan låta bli att sitta där och le även genom de allför tydliga uppfostringsmetaforerna.

Så ja, det är en söt bok. Det är verkligen något speciellt med familjen March och dessa fyra systrar som leker och lär och växer upp i 1800-talets borgarklass i USA. Jag engageras i deras liv, känner för dem, blir berörd. Jag skulle inte läsa den för ett barn. Men jag, som vid tjugotre års ålder kan anses vara färdiguppfostrad och hur som helst redan förstörd och oemottaglig för bokens mer kvävande predikningar, kan värja mig från det jag inte vill ha och bara njuta av dessa påhittiga flickors små äventyr. Det är ju ändå en genre som det är omöjligt att misslyckas med i Katjas litteraturuniversum: Det historiska kvinnoporträttet. I detta fall fyra.

Nu är det ju så att denna blogg är skriven på svenska, och dessutom inte särskilt välbesökt. Vilket förmodligen innebär att chansen att någon som råkar läsa den dessutom kan finska inte är särskilt stor. Så att jag skriver om just denna specifika läsupplevelse här är kanske inte så produktivt. Anja Snellmans debutroman Sonja O. kävi täällä finns nämligen inte översatt till svenska (åtminstone inte enligt vad jag lyckats luska fram efter min snabba internetsökning). Och det kan jag nog förstå. Det är en roman som är både tidsmässigt, geografiskt och språkmässigt begränsad, i den meningen att den är som ett ögonblicksporträtt av period, en anda och dessutom som ett fingeravtryck av författaren själv. Hennes språk är uppluckrat och eget, det följer få grammatiska regler om meningsuppbyggnad och interpunktion, och som sverigefödd halvfinska var det ofta som jag tappade bort mig helt.

Samtidigt är den fräsch (trots att den gavs ut 1981), klarsynt, rå, humoristisk fruktansvärt ärlig och full av självironi. Och av alla de romaner skrivna av unga kvinnor under 1970- och -80-talet som jag har läst (oftast med den sexuella frigörelsen som huvudtema), så måste jag säga att den här är den som tycks ha mest självinsikt. Det handlar inte bara om att knulla runt. Det finns mer, precis under ytan.

Ja, den här boken är på alla sätt ett fascinerande exemplar bekännelselitteratur. Om du råkar behärska finska flytande, så rekommenderar jag den verkligen. Om inte, så finns det andra böcker av Anja Snellman som översatts till svenska. Det kan ju alltid vara en tröst.

Så var min tre veckor långa semester slut. Den största delen av tiden tillbringade jag på landet vid sjön Sillen i Sörmland. Plockade litervis med smultron, simmade och läste. Så småningom kommer det väl dyka upp små kommentarer på böckerna jag läst här – det är ett bra sätt att minnas, tycker jag, att skriva om.

Jag åkte in till stan för att se Harry Potter i 3D på premiärdagen. Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2. Ett fint avslut. Snyggt genomfört. Men ändå – böckerna är så mycket bättre. Det går inte att komma ifrån.

Nu har min tre veckor långa semester börjat. Jag är på pappas sommarstuga i Sörmland och kommer att vara onåbar så länge jag orkar. Men jag läser, så lagom till att jag börjar jobba igen kommer jag att ha gott om bokrecensioner att skriva, oroa er inte!

Jag simmar och äter smultron och bränner mig i solen. Riktig svensk sommar, helt enkelt!

Det var ju lustigt vad mycket uppmärksamhet jag fått för mina kläder på sistone. Idag på tunnelbanan påväg till jobbet satte sig ett äldre par mitt emot mig, och efter en stund sa kvinnan till mannen: “Vet du vad, jag tycker om färgerna som tjejen här framför oss har”.

Jag hade på mig en ganska urtvättad, smaragdgrön kofta, ett par stora varmt lila örhängen föreställande hägrar och min boliviaväska – regnbågens alla färger i ränder på en marinblå botten. Svarta byxor och vit top, eftersom jag ju var på väg till jobbet.

Kvinnans kommentar blev början på ett litet samtal om hur härligt det är med färg och hon sa: “Jag tror att det är lättare för någon i din ålder att hitta färgglada kläder. Allt ska vara brunt och grått och beige för äldre kvinnor. Tror du att vi vill se ut som tanter? Det är för att vi inte har något val.”

Det är så trevligt med såna små meningsutbyten på tunnelbanan. Lite omväxling från alla andra gamla invanda samtalsämnen.