I helgen läste jag ut läroboken i gymnasieskolans biologi A. Det är en liten sommarhobby jag har haft, att läsa alla gymnasiets naturvetenskapliga A-kurser. Nu är jag klar.

Och där, i det sista kapitlet om evolutionen och beteendeekologi, fick jag svaret på mina funderingar om takinsekterna. Vi har nämligen en alldeles fantastisk takterrass på mitt jobb, full med blomrabatter – rabatter som i sin tur alltid är fulla av insekter. Mest humlor och bin. Och jag har hela sommaren undrat över hur de har hittat dit, till ett tak, 12 våningar upp, mitt i stan. Det måste vara flera kvarter till närmaste park. I biologi A-boken fick jag mitt svar.

Bina dansar. Ett upptäcktsresarbi rekar, hittar nektarfyllda blommor, flyger tillbaka till boet och börjar med sin dans (bestående av cirklar och sicksackrörelser) förklara hur långt, hur mycket och i vilken vinkel i förhållande till solen som de smaskiga blommorna finns. Sen, beroende på avstånd och vindförhållanden, får det våghalsiga biet med sig sina kompisar från boet och drar iväg för att skörda. Är det inte finurligt?

Det är så härligt när man får svar på sina frågor!

Flod av debutanten Carolina Fredriksson är en bok om en värld efter katastrofen. Inte atomkriget, kanske inte ens “klimatkrisens” kulmen – det är en katastrof som löper parallellt med en värld där allting är precis som förut. Det är efter den lokala katastrofen, när bara två barn och en husbil finns kvar. Förut var det ett helt litet samhälle, vid flodstranden, under bron, tvärs över vattnet från Staden. Men sen brann det upp, jämnades med marken, fick inte vara kvar. Och liksom över blev Alka och Kappen, barnen som bor i en husbil, och Ina som kommer över bron och hälsar på dem ibland.

Jag känner mig obehagligt berörd när jag läser, som om någon försöker kväva mig, långsamt. Textens tempo är långstamt, hela boken är trög, men den liksom fastnar i halsen och gör mig illamående. För den handlar om något som jag, genom mina studier, förmodligen funderat mer på än de flesta andra. Det är en bok om utanförskap – och specifikt den utanförskap som kan skapas genom det geografiska rummet, och hur vi planerar och hanterar det. Det är åtminstone min tolkning. De två barnen är så otroligt ensamma och maktlösa, men av en så frustrerande tanklös anledning som stadsplanering. Och vad hemskare är, så är jag helt övertygad om att den här historien är helt sann. Inte ordagrant, men som princip. På många ställen i världen, i många olika skepnader. Ren tanklöshet, civilisationens expresståg, som plockar upp lika många som den lämnar kvar.

Carolina Fredriksson är, såvitt mina internetkällor stämmer, arkitektstudent. Något som för mig stärker den geografiska tolkning som jag gjort av boken. Jag skulle inte vilja kalla det för nöjesläsning. Den gjorde mig alldeles för nedstämd. Men intressant, likväl. En väl skriven bok, det är det.

Jag har läst en hel del om Simone de Beauvoir. Jag har till och med stoltserat med att jag kände till henne långt innan jag visste vem Jean-Paul Sartre, hennes i många sammanhang mer kände livspartner, var. Men när det kommer till kritan har jag bara läst en hel roman av henne, Andras blod, allting annat har varit utdrag.

Men nu känner jag mig verkligen motiverad att sätta tänderna i hennes enorma filosofiska, banbrytande verk Det andra könet, en utredning om kvinnligheten. Den lär bland annat innehålla citatet:

Man föds inte till kvinna. Man blir en.

Jag känner mig också peppad på att läsa fler av hennes romaner, något som känns genomförbart i en mer överskådlig framtid (nu när studierna sätter igång snart och tiden för ströläsning kommer att bli knapp igen). Varav denna plötsliga entusiasm i Simone de Beauvoir? Jag har läst Simone och jag av Åsa Moberg.

Simone och jag är en bok om läsaren, författaren och kvinnan Åsas relation till filosofen, författaren och kvinnan Simone. På ett personligt sätt pusslas Beauvoirs liv ihop genom bitar ur hennes filosofiska, skönlitterära och självbiografiska verk, brev och dagboksanteckningar. Den bild som framstår är komplex och föreställer en kvinna som var mycket  och ofta på ett sätt som ingen offentlig kvinna vågat eller lyckats tidigare. Och hennes teorier och abstraktioner förhålls till Mobergs egna erfarenheter som ung journalist bland andra vågens feminister, hennes förhållande till sin familj, till sin livspartner, till sitt skrivande och till sin kvinnlighet. Den är en bok om den fascinerande människan Simone de Beauvoir, men lika mycket om Åsa Moberg.

Och om mig. För jag känner igen mig. Något otroligt. Behovet av att skriva. Osäkerheten i om det är något värt, att behöva bli bekräftad, att inte lita på det egna ordet. Och så mycket mer. Nej, jag ska börja läsa Simone de Beauvoir.

Simone och jag är en bra introduktion, ett första smakprov. Filosofiska texter, särskilt urkunder, kan vara minst sagt svårforcerade och att börja sina Beauvoirstudier med att läsa Beauvoir kan nog vara lite tungt om man inte är van. Tänker jag mig. Simone och jag är hursomhelst en lättläst (men inte simplifierad) och intressant första bekantskap med den inte allt igenom sympatiska, men likväl otroligt fascinerande värld som är Simone de Beauvoir.

Jag läser många böcker samtidigt. Semivetenskapliga, vissa faller över i idéhistoria, jag slås av förmuleringar om Upplysningen. Denna period, från 1750-talet och framåt, som präglades av en sån enorm framtidsiver och fullständig tro på rationaliteten, vetenskapen och tekniken. Det har jag läst på många ställen, att efter det här paradigmskiftet blev plötsligt nuet betydelselöst i sig, nuet var bara värdefullt i egenskap av att vara den stege som skulle leda in i framtiden. Utveckling var det som eftersträvades.

Är det inte så fruktansvärt ironiskt då, att denna framhetsade utveckling som upplysningsandan födde fram, idag har lett till att vi med ganska stor sannolikhet inte har någon framtid? Vi, mänskligheten som art? Eller att vi åtminstone måste tänka om helt. Upplysningsidealen måste modifieras för att vi inte ska gå under.

Jag kan inte låta bli att le lite. Det är humor svart som döden, om något.

Ursula K. Le Guins serie om övärlden Earthsea består av fyra ursprungliga böcker, A Wizard of Earthsea, The Tombs of Atuan, The Farthest Shore och Tehanu: The Last Book of Earthsea. Sen, tio år senare dök det upp en novellsamling och en roman till om Earthsea – men jag väljer ändå att skriva om dessa fyra tillsammans, och eventuellt om de sista två senare. För att de första var tänkta som en komplett serie från början – – – och av bekvämlighetsskäl. De två sista böckerna är utlånade på sommarlånglån på alla de bibliotek som ligger en överkomlig sträcka från min dagliga resväg.

De är fantasyromaner, skrivna med det där ganska distanserade, opersonliga språket som många lite äldre böcker i denna genre har. Men ändå är de inte alls som de andra fantasyromaner jag tidigare har läst. De saker som fantasygenren brukar utmärkas av, utöver drakarna, magin och påhittade riken, saknas nästan helt i böckerna om Earthsea. Den så dramaturgiskt skickligt uppbyggda spänningen, mysterierna och “the quest”, de godas kamp mot de onda, hjälten, den förlösande slutstriden. Visst finns vissa av dessa aspekter ändå med, men i så modifierad form att jag till en början inte alls förstod vad det var jag läste.

Den första boken, A Wizard of Earthsea, handlar om den unga mannen Ged, innan han blir den legendariske trollkarlen Sparrowhawk, och hur han genom sitt eget högmod tvingas möta sin egen skugga. I den andra boken, The Tombs of Atuan, följer berättelsen Tenar, flickan som redan vid sin födsel blev utvald att bli prästinna i de mörka makternas tempel och tjäna dem genom blodsoffer och ritualer. Hon hade aldrig något val – men så kommer Ged, den här gången lite äldre, mer erfaren, och öppnar plötsligt världen för henne. Den tredje boken, The Farthest Shore, följer återigen Ged, nu gammal, i hans sökande efter den makt som tycks äta upp all magi i Earthsea. Och serien avslutas med Tehanu: The Last Book of Earthsea, där Tenar, som nu nått medelåldern, hittar och tar hand om en flicka som nästan blivit bränd till döds som offer av sina egna föräldrar.

Det är inga stora händelser, inga rafflande äventyr, och till en början tyckte jag faktiskt att det var ganska tråkigt. Jag menar, säga vad man vill om Sagan om ringen, men spännande är det åtminstone. Men efter ett tag började det gå upp för mig: Det här var inte en helt vanlig fantasyserie, och den ska inte läsas så heller. Här är det inte kampen mellan den väl definierade goda hjälten och den gruvligt onda skurken som gestaltades, utan snarare kampen mellan det goda och det onda i oss själva. Det är berättelser om identitet, hur vi definierar oss själva och varandra, och hur alla dessa lager av jag läggs på varandra så att vissa försvinner helt långt in, medan andra kan bubbla upp till ytan när vi minst anar det.

Det är som en filosofisk och psykologisk essä om identitet och världsuppfattning inklätt i en saga om trollkarlar, drakar och häxor. Det kräver stilla läsning, tid för eftertanke, lugn. Men om man kan ge dem det, så får man ut mycket mer än bara en bra berättelse. Och i den sista boken diskuteras även genus och makt, något som jag tyckte var riktigt spännande. De åsikter som förs fram är i viss mån särartsfeministiska, vilket jag egentligen har lite svårt för – men som diskussion är det ändå mycket intressant och uppfriskande, i en genre som annars domineras av modiga riddare och väna, vackra jungfrur.

Och just att de är så speciella, dessa fyra små böcker, gör att jag tror att någon som annars inte brukar uppskatta fantasygenren som sådan, nog kan tycka om dessa. Själv är jag inbiten fantasyfan och filosofinörd. Jag älskar dem.

På samma sätt som jag hade en period i trean i gymnasiet då jag plöjde mig igenom Bodil Malmsten-böcker i rekordfart, så fann jag Lena Sundström under en period vintern 2007-08 och blev frälst. Jag tyckte att hon med sin svarta, bitska humor och sin välunderbyggda argumentation lyckades göra svåra saker så tydliga, blottlägga orättvisor och inkonsekvenser i vissa (puckade) politikers och andra maktmänniskors resonemang. Samtidigt gjorde hennes personliga sätt att beskriva dessa saker att det nästan kändes som att hon blev min vän, en väldigt smart och beläst kompis som hade ungefär samma värderingar och politiska åsikter som jag, men som kunde uttrycka dem på ett otroligt skickligt och välformulerat sätt. Att jag under samma period läste praktisk filosofi på universitetet förstärkte bara känslan av att allting liksom bara – – klaffade.

Nu var det ett par år sen och jag har fått andra idoler, men när jag hörde Lena på radion någon gång i våras, där hon bland annat pratade om sin senaste bok, skrevs den ögonblickligen upp på (den låååånga) listan över böcker som jag ska läsa. Och tänka sig! Den fanns i e-utgåva på biblioteket. Så det är det jag har suttit och gjort här, i min sommarlugna reception. Läst om danska rasister.

För det är det som Världens lyckligaste folk handlar om. Det är en jakt efter roten till den främlingsfientlighet som i stor utsträckning dominerar den danska politiken och de danska massmedierna idag. Och det är ingen lätt historia att berätta. Sökandet för in henne på många olika vägar och igenväxta stigar, återvändsgränder och förrädiska motorleder. Det är läskigt. Att ett land, vars folk har utmärkt sig som öppet, glatt, avslappnat och tolerant, på tio år kan gå från att vara just det, till att föra Europas kanske mest främlingsfientliga politik. Det gör mig mörkrädd. Speciellt som det inte är helt taget ur luften att Sverige kan vara på väg åt samma håll. Danmark kanske är vår framtid. Sverigedemokraterna sitter ju i riksdagen numera. Det gjorde de inte när Lena skrev den här boken.

Jag skulle vilja skicka iväg alla partimedlemmar från Dansk Folkeparti (det danska främlingsfientliga partiet) och deras väljare på en kurs i filosofi – argumentationsanalys, normativ etik, vetenskapsteori. För det håller ju inte, deras resonemang, det är inkonsekvent och ologiskt och dessutom är sällan den fakta som de baserar sina argument på grundade i den forskning som görs inom områden som migration, samhällsplanering och socialgeografi. Fråga mig. Jag är på god väg att bli geograf. För all del, lägg till en kurs i kulturgeografi på den där filosofin – så skulle jag vilja se vilken sanningsenlig person som med det i ryggen kan fortsätta påstå att de muslimska invandrarna utgör ett hot mot det danska (och svenska) samhället.

Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag skulle tycka om Lena Sundströms senaste bok, Världens lyckligaste folk. Och visst, den kan kanske inte kallas objektiv, Lena uttrycker mycket starkt sina åsikter, Lena blir förvirrad, arg och irriterad, men hon hymlar inte heller med det. Det är hennes åsikter. Och hon försöker verkligen förstå. Det här är ett undersökande reportage där intervjuer görs med allt från politiker och chefsredaktörer till Dansken på gatan, samtidigt som det är mycket lättläst och till och med roligt. Och upprörande. Fruktansvärt upprörande. Vilket är bra, för upprörd är vad jag tycker att man ska bli när toleransen i ett samhälle har fått pyspunka.

Något entydigt svar för varför det gått som det gått för Danmark får vi inte. Men vi får flera centrala pusselbitar, fatorer och händelseförlopp som potentiellt har varit viktiga. Och kärnbudskapet är väl att det inte finns något stort monster, inte en grej. För att en kultur och ett folk ska förändras, krävs ett helt maskineri och det är de små sakerna som tillsammans skapar helheten. Allting gror ur våra val, allas val, dina och mina.

Så börja med att välja att läsa den här boken. Det är en mycket läsvärd bok. MYCKET läsvärd bok.

En av mina klasskompisar från matten rekommenderade En dag i Ivan Denisovitjs liv av Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn under en regnig marslunch. När Hanna Hellquist sen pratade om den strax före sommaren i Morgonpasset i P3, så var det avgjort. Jag var tvungen att läsa den. Så det fick bli en av sommarens lite tyngre litteratur. Inte i ordets fysiska bemärkelse, såklart. Till omfånget är det en ganska liten bok. En kärnfull berättelse om en dag i ett arbetsläger i Soviet på 1950-talet.

Det är inte inspirerande. Inte heller det minsta vackert. Det är ett dokument, en redogörelse över en dag i ett arbetsläger, där alla små händelser får ta sin plats, utan att bli överdetaljerade. Och det är enkelt. Hanna Hellquist sa i radion att för henne var det här en feel good-roman. Och jag förstår hennes resonemang. Det är en betungande historia, livet i arbetslägret var fruktansvärt tufft och orättvist, speciellt med tanke på att majoriteten av de inspärrade inte hade begått något egentligt brott – men det är inte självömkande. Med tonen att såhär är det, lär dig att hantera det eller förgås, lyckas Solzjenitsyn ge perspektiv utan att tvinga på ångest. Och det, om något, gör åtminstone mig glad och tacksam över det förhållandevis enkla liv jag faktiskt har.

Den här boken är ingen nöjesläsning. Men den är intressant. Och den kunde i alla fall hos mig på ett bakvänt sätt väcka en uppskattning av livet, något som det är lätt att glömma bort i den här bekväma nordiska tillvaron vi lever i. Insikten att ren livslust kan froda under de mest näringsfattiga omständigheter.

Jag lyssnar på poddar av programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen på P3. Det sänds i tio veckor nu under sommaren, tisdag till fredag, och varje vecka har ett tema. En Jättestor Fråga som ska försöka utredas. För ganska länge sen (men fortfarande tillgängligt på webben, tror jag) diskuterade de Folksjälen och frågan om den svenska identiteten.

Det här är inget ämne som är nytt för mig. Som uppvuxen med vardera fot i varsin kultur (även om Finland nu inte låter så hemskt exotiskt), är det något som alltid funnits närvarande i mig och i min världsbild. Att jag dessutom gick i en tvåspråkig skola från ettan till nian där frågan IDENTITET diskuterades och problematiserades regelbundet, har bara ökat min fixering vid detta fenomen. Att det på något sätt finns en nationell identitet, antingen i ett land (en nationalstat) eller i en region, som befolkningen där delar – och att denna utgör en mer eller mindre viktig del av alla individers egna, personliga identitet. Att det liksom är viktigt för en persons självbild. Om det har blivit en självuppfyllande profetia vet jag inte, men för egen del kan jag inte säga något annat än att det stämmer. I förhållande till Sverige känner jag mig finsk, i förhållande till världen känner jag mig väldigt svensk.

Alltså, extremt svensk. Vilket egentligen är ganska konstigt, när jag tänker efter. Min familj, som ju kan ses som ett barns första kontakt med omvärlden, är idel första och andra generationens invandrare. Finsk mor, tre finska mostrar, en svensk (men sydafrikafrälst) faster och hennes sydafrikanske man, kusiner som är finska/venezulanska, finska/eritreanska och svenska/sydafrikanska. Dessutom umgicks vi mycket när jag var liten med två av min mammas väninnor och deras familjer. En norska och en tyska, med rysk man.  Att mamma var biståndshandläggare och pappa resejournalist gjorde dessutom att när klasskompisarna åkte till landet i Dalarna, åkte jag till Zimbabwe, Tanzania, Vietnam och New York. Mina influenser som barn har varit minst sagt internationella. Men det kanske är just därför som jag känner mig så svensk? För att jag har sett vad det är att inte vara svensk – jag har helt enkelt haft mycket att förhålla mig till.

Nu pluggar jag geografi, och det befäster ju ytterligare idéerna om det geografiska rummets betydelse. För, att påstå att det absoluta och relativa läget inte har någon betydelse för oss som människor skulle vara att kraftigt underminera den geografiska vetenskapens existensberättigande.

Men det är svårt, det där. Hur mycket av alla dessa funderingar och känslor är hälsosam självkännedom, och hur mycket är att förenkla världen på ett skadligt sätt, en metod att rättfärdiga sina egna fördomar och sin egen lathet? För det är ju så, att när jag säger att jag är svensk, när jag i mig själv (mer eller mindre vagt) definierar begreppet och placerar mig själv i mitten av det, så definierar jag samtidigt det som är icke-svenskt. Och där blir det problematiskt. För, i ett samhälle där en majoritet definierar sig som svenska, kan de som inte passar in i begreppet frysas ute och en hel maktstruktur växa fram. Och om vi av bekvämlighet tvingar sådana begrepp att vara statiska, kan denna maktstruktur bli rent förtryck.

Var linjen ska dras vet jag inte. Alla har rätt att hitta sin egen identitet, att tillhöra en grupp – men för att dessa grupper inte ska bli förtryckande måste de tillåtas vara dynamiska, ständigt föränderliga och kan vi verkligen stå ut med det, vi människor, stå ut med denna värld i ständig förändring utan att försöka hugga tag i befintliga eller påhittade fenomen och få dem att frysa? Är det fel av mig att känna en så stark tillhörighet till Sverige, betyder min identifiering med det svenska att jag gör mig själv blind till likheterna som finns mellan människor? Att jag med mina svensktonade glasögon bara ser skillnaderna – som någonting obehagligt och skrämmande? Borde jag helt enkelt bara lägga av?

Jag kan inte få bukt på alla dessa tankar. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Det är därför som det kanske blivit förvirrande när jag skrivit. Men jag ska fortsätta fundera. Kanske kommer jag på något. Och då lovar jag att skriva mer kärnfullt, begripligt och välstrukturerat.

Jag jobbar i ett stort kontorshus vid Slussen. Som arbetare med passerkort har jag tillgång till byggnadens takterrass, den stora öppna ytan avgränsas endast med ett stängsel från restaurang Gondolen och Katarinahissen. Jag skulle vilja påstå att jag under uppehållsdagar har en lunchplats med Stockholms vackraste utsikt.

Takterrassen är full av rabatter. Torktåliga blommor av olika slag, lavendel och andra låga buskliknande växter som drar till sig insekter i mängder. Humlor och fjärilar. Och jag undrar: Var kommer de ifrån? Nog med att Katarina på andra sidan Katarinavägen tack vare förkastningsbranten ligger på ungefär samma nivå som takterrassen, men även där är det hård sten och asfalt som gäller. Närmaste grönområde är Vitabergsparken, ungefär en kvarts promenad bort. Och ändå ser det ut att vara uppemot ett hundratal humlor på de vita blommorna i takterrassrabatten. Lavendeln är alltid full av citron- och nässelfjärilar. Hur hittar de hit?

Det är sånt som jag har tid att fundera på på lunchen, medan jag sitter och ser ut över Skeppsbron, Djurgårdsfärjorna och Skeppsholmen.

Jag älskar Anna Jörgensdotters poesi. Hennes dikter, som lyckas vara både roliga och hjärtskärande desperata, vackra och smarta, sorgliga och bitande ärliga på samma gång. Men på något sätt är det som att hennes fragmatiska språkbruk inte riktigt håller när det ska gå över till prosa. Inte för mig i alla fall. Jag läste Pappa pralin för ett par år sen och nu har jag tagit mig igenom Bergets döttrar och det är lite samma sak med dem båda: Det känns så uppstyckat och jag får inget grepp om historien. Det är händelse på händelse, men jag lyckas aldrig få det till en hel roman.

Sen finns det ju såklart stycken som är alldeles fantastiska, vissa karaktärer som jag verkligen kan känna igen mig i – den där ensamheten, utsattheten, skräcken i att bli vuxen. Bergets döttrar handlar om de fem syskonen Steen som växer upp på en gård vid Kungsbergets fot, och vi får följa deras liv under tjugo års tid, mellan Kungsberget och Sandviken. Det är en bitvis dramatisk historia, skriven med stor insikt och inlevelse. Men ändå är den övergripande känslan som jag får när jag läser en enorm hopplöshet. Ska det verkligen vara så sorgligt, så hemskt att leva? Alla dessa människor som vill så mycket kontakt, men aldrig når fram till varandra. Det värker i mig.

Så nej. Jag trivdes inte med den här boken. Men det betyder inte att den var dålig. Det var bara jag som inte orkade med.