Jag lyssnar nästan inte alls på musik nuförtiden. Det är som att jag blivit allergisk – jag slutade sjunga i kör och nu blir jag sorgsen över allting som påminner mig om att jag aldrig kommer att kunna bli Lisa Nilsson eller Annika Norlin eller Helen Sjöholm. Man skulle nästan kunna säga att det är min inställning till livet i allmänhet: om jag inte kan göra något riktigt riktigt bra, då ska jag inte göra det alls. Det har fungerat ganska länge, för jag är studiebegåvad och kreativ, och fram till studenten är det ungefär de förmågor som efterfrågas av en svensk ungdom från samhället. Åtminstone studiebegåvningen. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört att jag kommer att gå långt. Jag vet att det var sagt som ett sätt att peppa, men nu i efterhand tror jag nästan att det gjort mer skada än nytta. Jag har helt sjuka prestationskrav på mig själv. Jag kan inte lyssna på musik längre, för det påminner mig om att jag aldrig kommer att kunna sjunga Nattens drottnings aria av Mozart.

Ingen musik i min mp3-spelare alltså. Istället laddar jag ner P3-poddar. Tankesmedjan, P3 Dokumentär, Brunchrapporten. Det får mig att känna mig allmänbildad, nyttig, det är gratis kunskap som jag inte måste konsumera – men jag kan, för att jag vill, och ingen kommer att tenta mig på det efteråt. Min försörjning hänger inte på att jag minns. Och det är så skönt, den här hösten har jag känt lite att min kunskapstörst och väldigt fundamentala nyfikenhet har hämmats lite av kravet av att jag måste bevisa hela tiden. Jag är trött helt enkelt. Men med Nanna Johansson och Sara Hansson och Henrik Torehammar är det bara på skoj. Jag blir inspirerad. Jag vill tycka igen. Jag vill skriva om det!

En gång i tiden gjorde jag det. Jag skrev om allt, våren 2007. Jag kunde skriva tre blogginlägg om dagen, om allt från politik till vardagsbetraktelser och dikter. Jag skulle ta studenten och läget med mina relationer var minst sagt stormigt, men jag skrev. Inspirationen bara rann. Under sommaren och hösten skrev jag mitt första (och hittills enda) avslutade romanmanus och efterstudentenvilsenheten var fruktansvärd, men jag skrev. Sen kom jag hem från Bolivia i juni 2009, efter fem månader av mycket framgångsrika reseskildringar, och började plugga geografi. Där tog det slut.

Vetenskapen kväver min lust. Misstolka mig inte nu, jag älskar att plugga och universitetsvärlden och skulle mycket väl kunna tänka mig en framtid som forskare. De som känner mig kan nog hålla med mig om att det här med vetenskaplighet, det är liksom min grej. Oavsett hur vetenskapligt sammanhanget är. Men dessa två och ett halvt år som jag har studerat nu, har all energi jag har haft gått åt till att hålla mig över ytan, lära mig det de vill att jag ska lära mig, formulera korrekta promemorior och vara till lags. Inom vetenskapen finns det sällan plats för åsikter. Den sortens barnsliga entusiasm som jag kunde drabbas av förr passa inte in och jag har ändå inte haft energi nog att dra upp mig efter de där blixtnedslagen som tänder i mig ibland. Med tiden har de blivit allt färre. På sistone har det känts som att jag inte tycker någonting alls.

Förrän nu. Jag lyssnar på Emmy Rasper och Simon Svensson och tänker att jag kanske skulle ta och bli journalist istället? Eller så behöver jag en paus från vetenskapen, tid för att tänka, känna och jobba med kroppen istället för med huvudet. En resa, helt enkelt.

Imorgon ska jag betala mina biljetter till Nordamerika. Tre månader Kanada, två månader USA, avresa första mars. Jag ska volontärarbeta på ekologiska gårdar (helst såna med hästar) och sova på folks soffor. Avsluta med Grand Canyon. Jag är ju ändå geograf.

Jag blev tipsad om Never let me go, skriven av Kazuo Ishiguro, av butiksbiträdet i en PocketShop. Jag skulle betala en The Time Traveller’s Wife (fast på svenska) som jag skulle ge bort i present till någon, och kvinnan som tog emot mitt Visakort och stämpelhäfte sa att om jag gillade den otroligt sorgliga historien om tidsresenärens hustru, skulle jag nog uppskatta Never let me go. Och hon verkade som en person som visste vad hon pratade om, så jag tog henne på orden och lånade boken när jag råkade se den på Kungsholmens bibliotek ett par veckor senare. Nu när jag läst den förstår jag inte riktigt hur hon tänkte. Jag säger inte att det är en dålig bok och jag ångrar inte att jag läste den, men likheten med mästerverket The Time Traveler’s Wife kan jag inte se.

Det är en underlig bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på den, jag vet inte i vilken låda den ska placeras. Den utspelar sig i ett alternativt 1990-tal, en värld där moralen blivit luddig och på så sätt liknar den många av de där framtidsdystopierna som skrevs under första halvan av 1900-talet.

Men fokus ligger inte på den här världen, där människovärdet är relativt, utan istället på den komplicerade relationen mellan tre vänner. Främst Kathy, som skriver, och Ruth, som är karismatisk och manipulativ. Jag känner igen det, den där vänskapen, mönstret man vaggas in i. Jag har också haft vänner som Ruth. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det. Och den där oförmågan att prata som Kathy har, att få ur sig saker hon behöver, den känner jag också igen.

Berättartekniken är effektiv, sättet att hoppa fram och tillbaka i tiden så att läsaren bara nästan förstår vad som kommer att hända. Jag var ganska fast, det måste jag erkänna.

Men såhär efter vet jag inte. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på det.

Nu är det november, men jag har så svårt att hinna skriva något annat än plugg, så nu blir det såhär. Kön med lästa böcker som ska skrivas om är lång. Men någon gång ska jag väl få tid…

Sommarens sista projekt var tegelstenen 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Den ingår i en serie av andra 1001-böcker där någon eller några givit sig själva auktoriteten att göra en lista över de 1001 böcker/filmer/skivor som en ambitiös kulturkonsument bör ta sig igenom under en livstid. Lite som en bok full av tips. I den svenska versionen av 1001 böcker är det litteraturvetaren Göran Hägg som ensam står för urvalet.

Det är en sådär sjuk grej som jag kan få för mig. Här är en bok på ungefär tusen sidor – hej, tänk om jag skulle ta och läsa hela boken, betygsätta alla de omskrivna böckerna i den efter intressegrad och föra in i ett exceldokument, bara för att kunna hålla koll på min allmänbildningsgrad och pricka av böckerna varefter jag läst dem? Ja, jag gör det! Jag är nog lite mer än lovligt galen. Men det får jag nog åtminstone ge mig själv: Jag genomför. Jag läste hela boken. Trots att Göran Hägg började gå mig på nerverna redan efter ett par hundra sidor med sin självgodhet och cyniska humor. Inte för att jag vet ifall jag minns ens hälften av de författarnamn och titlar som jag har läst små sammanfattande texter om, men någonstans där bak i hjärnan ska de väl ligga och nu har jag åtminstone en lista över de böcker som jag någon gång bör läsa för att kunna kalla mig beläst. Typ. Lite cred ska jag väl få för det, åtminstone.

Kanske är det en bok som gör sig bäst som ett sorts uppslagsverk, där man kan läsa om ett par böcker här och där, lite beroende på vilken tidsperiod man är intresserad av. Men den går att läsa från pärm till pärm. Det är jag ett levande bevis för (även om jag blev lite konstig framemot slutet…).

Men, den har ett par uppenbara brister. Det kan ha med smak att göra, men mig stör den tunga övervikten av västeuropeiska och amerikanska män i urvalet. Det finns något självgott över Göran Hägg, han tillhör en specifik grupp (vita, äldre, västerländska akademikermän) och han förstärker min fördom om att de som redan tillhör denna priviligerade grupp tenderar att peppa varandra och stänga andra ute. Så jag har ett par författare och titlar som saknas, som gärna skulle kunna ersätta de flesta av Häggs deckare:

• The God of Small Things av Arundhati Roy – En alldeles fantastisk (men otroligt sorglig) bok, både språkligt och handlingen. Författaren är en indisk kvinna med erfarenheter från vitt skilda delar av det indiska samhället. En bok som alla borde läsa, tycker jag.
• Irène Némirovsky – En imponerande rysk/fransk författare, vars noveller och romaner ofta handlar om komplicerade familjerelationer och moraliska dilemman. Jag har aldrig läst någon som på ett så sympatiskt sätt kan gestalta så osympatiska karaktärer.
• Haruki Murakami – En japansk författare som är omöjlig att riktigt sätta fingret på – hans böcker rör sig mellan surrealism och hjärtskärande verklighet, och förmedlar stor livsinsikt.

Det finns såklart fler, men dessa är bara exempel. Kanske borde jag göra en egen lista över Böcker Alla Borde Läsa. Skulle någon vara intresserad av att se den, tro?

Det är svårt att få orden att samla sig till meningar när tiden rinner som sand genom fingrarna. Inte som att jag skulle ha så fruktansvärt mycket att göra – jag hinner ändå inte göra allting. Men idag skiner solen och min persienn har gått sönder, där är en glipa för morgonsolen. Så jag vaknade en halvtimme tidigare än nödvändigt. Alltså skriver jag.

Det var länge sen jag läste Nobelpristagaren Grazia Deleddas debutroman Elias Portolu – en berättelse från Sardinien. Och egentligen är det inte så mycket att skriva om. Till en början är det en ganska harmlös historia om den unga mannen som förälskar sig i sin brors fästmö. Och miljöerna är vackra, jag riktigt känner solen och den torra vinden på de stora betesmarkerna på Sardinien. Men sen utvecklas det till ett sådant fruktansvärt katolsk-synd-bestraffning-dravel att det höll på att få mig att tappa lusten helt. Hon må ha varit Nobelpristagare, men fy vilken smörja hon debuterade med.

Men själva boken var fin. Det var därför jag valde just den bland de böcker som fanns av henne på Stadsbiblioteket. Grönt läderomslag, nästan luddigt papper, tryckt 1927. Det trycktes så mycket bättre förr.

Jag stötte ihop med Siri på biblioteket häromdagen. Vi gick i samma klass i gymnasiet och jag tyckte mycket om henne. Men sen blev det liksom aldrig av att vi började ses efter studenten. Jag är dålig på att hålla kontakten.

Hon frågade mig om ifall jag fortfarande skriver. Jag svarade att jag i princip har slutat, att det är så svårt att hinna, att det skrämmer mig. Hon sa att det är samma för henne. Men att hon inte tror att man någonsin glömmer hur – bara att det inte alltid finns något att skriva om.

Det kom vi fram till, gemensamt där i biblioteket, jag och Siri. Vi samlar livserfarenheter, för att kanske om någora år ha något som är värt att skriva om.

* * *

Sen stötte jag ihop med Lottie på universitetet. Lottie, en annan gymnasiekamrats bästa vän, som jag inte heller mött sen studenten.

Hon frågade ifall jag var färdig med min resa nu.

Jag svarade med ett nervöst skratt och “näe, jag vet inte…”

Varpå hon sa: “Nej, det blir man väl aldrig.”

Och kanske är det lite det perspektivet som jag har slarvat bort på vägen. Resan. Och det evigt föränderliga målet.

För länge sen sen blev jag tipsad om en bok, i en kommentar till ett inlägg på bloggen. Zander och tiden – samtal med djur av Emelie Cajsdotter. Sen råkade jag hitta hennes andra bok, Alla kungens hästar, i januari 2010 på biblioteket i Skarpnäck och så läste jag den istället. Och den var så vacker, jag kunde inte låta bli att skriva av flera stycken ur den och lägga upp: 1 2 3.

Men boken om Zander låg kvar där på listan Att läsa. Som uppvärmning inför höstterminen, som ett sista försök att hålla kvar sommaren så länge som möjligt, gav jag mig då in i denna lilla söta bok, rikligt illustrerad av vackra fotografier på djur och full av små visheter.

Cajsdotter pratar med djur. Men även om man ibland (som jag) har lite svårt att ta de nedskrivna samtalen med hönor och katter ordagrant, så innehåller bokens olika kapitel tänkvärda saker om människor och mänskligheten i förhållande till sorg, kreativitet, vänskap och andra liknande ämnen som jag tror att många skulle må bra av att läsa. Det är en vacker bok, en bok som jag vill ha i min bokhylla och plocka fram ibland, läsa ett kapitel när behovet för lite perspektiv känns stort. Den gav mig ro. Känslan av att det finns mer än min hektiska vardag.

Och vissa saker kan jag bara inte låta bli att känna igen mig i. Som hennes samtal med hästar. De känns så logiska. Hästar är något jag kan, och dem har jag faktiskt inget problem med att känna igen i Cajsdotters ord. Deras verklighetsuppfattning är så annorlunda från vår, och ofta när jag är i stallet känner jag mig som i en annan värld. Där är det en helt annan logik som gäller. Jag har alltid känt att hästarna har mycket att lära, bara man är öppen. Det är inte alltid som jag själv har haft ron att stanna upp och lyssna.

Men det gör Emelie Cajsdotter. Som i:

En häst jag känner förklarade en gång att hästar är flyktdjur. Om man vill knäcka en häst så skall man stänga av alla flyktvägar, all frihet. Det mest effektiva om man vill bryta ner en människa, är kanske att begränsa hennes tankeförmåga.

Klokt och vackert. Läsvärt – om man kan tänka sig en värld bortom den som ligger på ytan, den som hörs och syns och läser morgontidningen och har filmkväll med chips på fredagskvällen.

Förra året var temat på bokmässan i Göteborg Afrika. Där intervjuades många afrikanska författare. Min lista över böcker och författare att läsa utökades med många nya namn. Däribland Calixthe Beyala, kvinnlig författare med ursprung i Kamerun men nu bosatt i Frankrike.

Så, under mina luncher i augusti satt jag på taket med utsikt över Slussen, Gamla stan och Skeppsholmen och läste Ännu talar träden, enligt baksidestexten den av Beyalas böcker som hon själv tycker är mest “afrikansk”. (Sen började terminen och publicerandet av detta inlägget blev ungefär en månad framskjuten…)

Och visst är den det. Som nästan alla andra böcker som jag läst med ursprung i den afrikanska kontinenten, hade den här stora inslag av naturmystik, andar och brutalt realistiska massakrar utförda av vita kolonisatörer. Men på något sätt drar Beyala alla dessa saker till sin spets – det finns inga gränser till hur långt andarna, sexualiteten, häxkonsterna, blodtörsten och hämdbegäret kan ta människor.

Det är en underlig bok. Till en början tyckte jag att den bara var irriterande, den saknade röd tråd och jag förstod inte riktigt syftet med den. Sen läste jag på nätet att Beyala uttalat sitt stöd för Gadaffi, och då höll jag på att tappa lusten helt. Men, jag kan ju inte sluta läsa en bok mitt i (en av mina dygder eller laster, lite beroende på hur man ser på det), så sakta men säkert tog jag mig igenom den. Och mot slutet började jag faktiskt inse att Beyala, trots hennes politiska sympatier, är en riktigt imponerande författare.

Det tar ett tag att vänja sig vid hennes sätt att skriva, men när jag väl kommit över den tröskeln kunde jag inte låta bli att fascineras av dessa historier som pendlar mellan magi och rå verklighet, gröna andar och franska soldater. Den är full av humor och ironi och bevis för livets absurditet. Människors kärlek, svartsjuka, avundsjuka, ilska, hämndlystnad och allt annat mellan himmel och jord.

Imponerande. En tydlig röd tråd saknas, men som en löst sammanknuten novellsamling är det ett fascinerande exemplar icke-västerländsk finkultur. En författare som jag ska läsa mer av vid tillfälle.

Ida Linde har här skrivit två små berättelser, där handlingarna är så pass abstrakta att de skulle kunna handla om lite vad som helst. Som en halvtom duk, som läsaren själv får fylla i med färg och form, helt beroende av sina egna tidigare erfarenheter.

För mig är den första novellen, den om Ryttaren och hopphästen Sonja, en ganska ordagrann historia om hur farligt det är att försöka göra hästen till något den inte är – mänsklig. Hästars logik är inte densamma som människors, och när en människa försöker definiera sig själv utifrån en häst så kan det gå väldigt fel. Det vet jag. Gammal hästtjej som jag är. Någon som inte har samma erfarenhet av hästar som jag, skulle säkert läsa in något annat i den här historien. Citaten från drottning Kristina – denna gränsöverskridande varelse. Tankeväckande.

Den andra berättelsen handlar om förlust. Ensamheten efter en morfar.

Båda är vackra, och det på något sätt odefinierade vilket gör läsningen enkel. Jag får förstå på mitt sätt, och det är skönt i en värld där många saker tvingar in i allmänna formar, sånt som kanske inte alls passa mig egentligen. Det är trevlig, och kort, läsning.

Den första boken av Louisa May Alcott om systrarna March, Little women, var trots sitt ständiga moraliserande och religiösa dravel fortfarande charmig. De små flickornas strapatser var söta i sin oskuldsfullhet och ibland tanklöshet. Det gjorde att jag kunde se förbi de präktiga sensmoralerna i slutet av varje kapitel, och njuta av det vackra engelska språket.

Men i Good wives har flickorna blivit vuxna, och där barnsliga snedsteg fortfarande möttes med skratt och humor, har nu handlingen blivit tung av Goda Hustrurs plikter gentemot sina makar, resonemang kring kärnfamiljens förträfflighet och en sorts gud-och-mannen-vet-bäst-sensmoral som gjorde mig så fruktansvärt irriterad och arg att jag var på vippen att lägga ifrån mig hela boken. Det vackra språket höll mig dock kvar, och den nyfikna vetenskapskvinnan i mig. För det är ju såklart så, att den här boken kan ses som en produkt av ett tidsanda, den som ledde från detta 1800-talets mitt fram till 1950-talets amerikanska förortshemmafruar.

Mig personligen äcklar budskapet något fruktansvärt, men det var ändå intressant ur ett mer historiskt perspektiv, som tidsdokument. Den borde dock förbjudas som läsning för alla barn under femton – före den åldern är man alldeles för lättpåverkad!

Pengar av Victoria Benedictsson är en bok om pengar. Den utspelar sig på den skånska landsbygden, förmodligen under 1800-talets andra hälft, och jag kan tänka mig att den är skriven, bland många andra saker, som en kritik mot den allt mer dominerande kapitalismen som spreds genom samhället.

Men ännu mer är det en kommentar av kvinnans situation i det samhället. Bokens huvudperson, Selma, har stora konstnärsdrömmar och vill flytta till Stockholm för att studera, men hennes stora förhoppningar om framtiden kvävs av människorna i hennes omgivning och hon känner sig tvingad att gifta sig med en förmögen, mycket äldre man. Inte gör det något om hon inte ens håller av honom det allra minsta, hans pengar kommer att göra hennes liv bekymmerslöst och fullt av andra sorters njutningar. Pengarna får stå före den personliga integriteten, identiteten och drömmen om självförverkligande, och Benedictsson visar genom Selmas utveckling i romanen vilket fängelse detta utgör för kvinnan – medan mannen, oavsett ekonomisk situation, alltid har ett val.

Jag tycker mycket om den här boken. Jag tycker att Selma är en härligt fräck och ärlig person, att den utveckling som omständigheterna får igång i henne är både trovärdig och högst upplyftande. Kanske är boken mest intressant som ett tidsdokument, över hur det var då – jag menar, ingen svensk sextonårig flicka skulle idag kunna bli övertalad att gifta sig med en mer än dubbelt så gammal man – men även själva texten tilltalar mig. Benedictsson har en förmåga att formulera dialog, att liksom föra handlingen framåt genom sina karaktärers egna ord, som i och för sig inte är helt ovanlig i böcker från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men som sällan påträffas idag. Jag kan inte påstå att dialogen känns realistisk, men tycker inte heller att den behöver vara det. Den är vacker. Och den är kärnfull. Och hon kan verkligen sitt hantverk: att formulera sig på det svenska språket.

Det är en härlig liten roman, feministisk och fräsch, trots att den har 126 år på nacken. Jag förstår ärligt talat inte varför en bok som Röda rummet kan ha fått så otroligt stark klassikerstatus, medan Pengar knappt ens nämns utanför feministkretsar. Det är skamligt!