Jag är tillbaka i receptionen där jag arbetade för ett och ett halvt år sedan, en halv sommar för en evighet sen. Nu julvikarierar jag och när jag gick in i lunchrummet sköljde det över mig, minnet av alla de luncher jag åt där. En timme är alldeles för mycket tid om man har med sig en egen matlåda och dessutom äter själv, men jag hade alltid med mig en bok och starkast minns jag Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Den läste jag i det här lunchrummet. Det var en fantastisk läsupplevelse, jag minns att jag satt i min reception och väntade på att lunchen skulle komma så att jag skulle kunna sätta mig och läsa. Och jag kommer ihåg att jag skrev om den. Jag satt vid samma dator som jag sitter vid nu och skrev.

Och det kändes så konstigt, att gå in där i lunchrummet, att ställa in matlådan i micron och plocka fram min bok. En annan, men ändå lika. Som om tiden har stått still – fast ändå så mycket har hänt. Det är som ett hål, en genväg, en lucka som ibland öppnas, bara för att snart stängas igen. Det händer ibland. Speciellt runt jul.

Det nya biblioteket Plattan i Kulturhuset har blivit mycket mindre, men mycket hippare. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det, att biblioteken går och blir hippa på bekostnad av ämnesmässig bredd. Sturebiblioteket är ett annat exempel. Det är ett sätt att få fler att gå till biblioteket. Det är nog bra, i slutändan. Bara jag får ha kvar mitt Stadsbibliotek och Medborgarplatsen.

Men, hur som helst, i Bibliotek Plattan har de lite speciella klassificeringar av böckerna. Där är det inte Skönlitteratur, Geografi och Biografier som gäller. Nej, där har de Livsöden och Att skriva. I hyllan Världen hittade jag Färden genom mangroven av Maryse Condé, en författare från Guadeloupe.

Det är en fascinerande kollektivberättelse, där en mans livsöde och död blir berättat genom historierna av nitton bybor som lärt känna honom på olika sätt. Det handlar om Francis Sancher, men det är också berättelsen om de nitton byborna, en ö, längtan, frihet, drömmar, förbannelser och rädslan för det okända.

Det är en roman att läsa långsamt, att låta smaken av varje kapitel sakta smälta på tungan. Det är en bok för eftertanke och tid, för den säger inte rakt ut vad den vill. Till en början kan det kännas som att den bara är bybornas skrik och gnäll, deras försök att överrösta varandra med sina berättelser om lidanden, krämpor, sår och brustna hjärtan. Men bakom finns.

Det är en bok som inte blir riktigt bra förrän i näst sista kapitlet. Då kunde jag höra förbi bruset. Och vad jag hörde.

Det är så härligt brittiskt, fräckt och sarkatiskt – men med stil. Jag fick den här lilla boken av P. G. Wodehouse i 23-årspresent av Frida, my fellow anglophile, och det måste jag säga att där lyckades hon med sin present. Det är lätt och underhållande, utan att för den skull bli sentimentalt och banalt. Nej, det är bara härlig avslappningsläsning, helt enkelt!

Den här boken av kanadensaren Chris Irwin har stått i min bokhylla i säkert sex år. Jag fick den i julklapp av pappa någon gång, men jag har inte kommit mig för. Förrän nu.

Den är fin. Den inspirerar mig, får mig att vilja tillbaka till hästarna igen, fast inte till den stressiga ridskolemiljön med olika hästar hela tiden och press från alla håll och kanter, utan till det som jag kunde uppleva med min hyrponny Ofelia ibland. När det bara var vi två, barbacka ute på ridbanan på söndagförmiddagarna när stallet var stängt för allmänheten. En värld på hästens villkor, utan press och konkurrens.

Enligt Irwin handlar riktig horsmanship om att lära känna sig själv, att finna en balans mellan sig själv och omvärlden. Det är först då som man kan börja kommunicera med hästarna på deras eget språk. För hästar läser av det du gör, de signaler du sänder, inte dina intentioner. Ett motstridigt inre ger upphov till motstridiga signaler, vilket gör hästen förvirrad och försvårar kommunikationen. Samtidigt kan hästarna lära dig att finna den där balansen i dig själv, bara du är öppen för den hjälp de kan ge. För Irwin är Natural horsemanship lika mycket ett sökande efter sig själv som en skola i hur man kommunicerar med hästar på hästars vis. Lika mycket självutveckling som meditation.

Jag tror att det skulle kunna vara bra för mig. Hästarna som terapi. Jag behöver hitta tillbaka till det där lugnet. Jag tror att Natural horsemanship nog skulle kunna bli min grej. Sen gör det ingenting att språket är lite torftigt och dispositionen lite rörig. Det är inte en bok som ska rekommenderas för sin litterära klass. Den har andra kvaliteer.

I somras fick jag böcker från jobbet (den schysstaste arbetsförmånen jag har haft hittills). Då plockade jag på mig den här lilla saken av Lisa Bjärbo, mest på grund av titeln.

Jag hade säkert gillat den om jag hade läst den som tonåring. Söt liten kärlekshistoria. Men nu stör jag mig på nästan allt. Det förutsägbara språket, dialogen som låter som om alla vore raljerande gubbar och hela handlingen som är så förutsägbar och onödigt långdragen. Jag förstår inte vad recensionsutdragen på baksidan, som är så otroligt positiva, egentligen kan handla om. För inte är det samma bok som jag läste.

Det enda som är bra är titeln, eftersom den är lånad från en Säkert!/Annika Norlin-låt. Ja, jag är väl inte tonåring längre.

(Så varför läste jag den, kan man ju fråga sig. Sånahär böcker har en sorts beroendeframkallande kraft över mig. Jag kan inte sluta. Det är som med romantiska komedier. En form av avslappning / fördumning / självplågeri.)

Jag har i drygt ett år tänkt att jag ska jobba med resurshantering och konflikter kring vatten. Det har varit min plan. Men sen började jag läsa en kurs i hydrologi och hydrogeologi (i princip vetenskaperna om vatten och grundvatten) och insåg att hydrolog, det kommer jag aldrig att kunna bli. Det är helt fel kombinationer av alldeles för många saker för att jag ska kunna tända på det.

Så gick jag på en föreläsning om vetenskapskommunikation – och då slog det mig: jag ska bli vetenskapsjournalist!

(Nu borde det nog mest ses som ett infall, det här med vetenskapsjournalistiken – jag har ju ändå sagt i ungefär femton år att jag ABSOLUT INTE ska bli journalist, pappa är ju det – men jag är ganska pepp på det faktiskt, och det är väl skönt att veta i alla fall. Att jag inte är för gammal för att ändra både åsikt och riktning i livet. Åtminstone inte än.)

I somras läste Elin Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Hon pratade om den under en promenad vi gjorde på Kungsholmen i juli och jag som har prackat på Elin så många böcker att jag kände att det var dags att jag tog mig an något av hennes boktips.

Elin sa att hon trodde att jag skulle kunna gilla den här otroligt populära franska boken. Och jag kan förstå hur hon tänkte. Den har på sätt och vis förutsättningarna för att bli en såndär härlig slukarbok.

Men den orkar inte fram. Den är för ytlig och sporadisk för att bli en filosofisk roman, men handlingen är för svag för att det ska vara en underhållningsroman. Istället blir den ingenting. En feg tant och en lillgammal, gnällig tolvåring. Mest bara irriterande, faktiskt. Och poänglös. Jag förstår inte uppståndelsen.

(Efter avslutad läsning pratade jag om det med Elin igen, och det visade sig att hon tyckte ungefär samma om den. Det kändes skönt, på något sätt. Jag som är så otroligt litteraturintresserad, kan jag vara så nära vän med någon som tycker om en så dålig bok? Ett otroligt ytligt/inskränkt/identitetsformande fråga som jag inte behöver ta ställning till nu.)

Att jag tycker om Ursula K. Le Guin framgår redan i mitt tidigare inlägg om de första fyra böckerna i Earthseaserien. Nu har jag läst de sista två också. Och jag kan inget annat än att fortsätta i samma ton.

Jag känner mig trygg i hennes författarskap. Det är inte det att allting bara är bra och lyckligt hela tiden, utan snarare en känsla av att hon vet vart vi är på väg. Hon håller mig i handen. Hon tycker om både sina karaktärer och sina läsare. Och det är sällan dramatiskt, inga storartade äventyr – men ändå så nervkittlande trollbindande. Hon kan verkligen berätta en saga. Även utan den där dramaturgiska kurvan som är så typisk för fantasyböcker, så lyckas hon ändå hålla mig på helspänn. Den sista boken, The other wind, kunde jag helt enkelt inte släppa ifrån mig.

Det är uppfriskande feministiskt och filosofiskt. Le Guin skriver om de stora frågorna i livet på ett enkelt sätt utan att för den skull förminska. Jag kan inte hylla den här serien nog. Och den sista boken är bäst, så som det ska vara. En fantastisk final!

Jag brukar inte tycka så mycket om noveller, men Jonas Hassen Khemiri alltså, honom gillar jag. Smart och roligt och lekfullt och allvarligt på samma gång.

Utöver Khemiris novell, består den här boken av fotografier från en utställning där olika konstnärer ställt ut verk inspirerade av Franz Kafka. Alltså är även novellen Kafkainspirerad. Och visst märks det, den där ironin, absurditeterna, handlingslabyrinterna.

Jag tycker inte förbehållslöst om Kafka. Jag tycker att det kan vara lite väl torrt. Men Khemiri, han har lyckats plocka det bästa och göra det till sitt alldeles eget. För mest är den här novellen ändå härliga Jonas Hassen Khemiri.

Jag tycker om sagor, möjligheterna, magin, brutaliteten, och den här samlingen är riktigt bra. Allt ifrån återgivningarna av Birgitta Hellsing, till kommentarerna av Jan-Öjvind Swahn och de fantastiska illustrationerna av Alvaro Tapia. Man kan lära sig mycket om människor genom de sagor som de berättar. Fräckheten, drömmarna, de i många fall rätt osmakliga värderingarna. Det är som med religion – jag tror att man genom att studera de föreställningsvärldar som människor bygger upp för att förklara, återskapa och stå ut med sin omvärld kan lära sig vilka en grupp människor är. Deras gemensamma nämnare. Här har jag lärt känna det svenska folket lite bättre.

Det var en trevlig godnattläsning. Och en inspiration för mina egna försök till moderna sagor…