An introduction of sorts

At the age of 23 I realised that I had put my life on hold. It was nothing that I woke up to and just knew, but more a realisation that came to me slowly, without me really noticing. I wasn’t doing anything with my life. Not in the sense that I wasn’t waking up every morning, eating breakfast, taking the subway to university or work, just to come back home again, making dinner, watching some tv and then going back to sleep. And so on. And on. And on. It was just that I didn’t really feel the days passing through me.

And then the realisation grew in me. I was 23. When is the time to feel that you live, if not in your twenties? I couldn’t let time pass through me without feeling it. I had to do something!

So that’s where I am now. At the verge of what might be the most important project of my life. The getting to know. I might never finish it. That would be just like me – the girl perpetually in the middle of several projects, never finishing, always getting ideas for new ones. But at least I’ve started. The rest might just be the conditions of living.

ett sista inlägg

Ibland kommer känslan över mig. Ett infall, det liksom pirrar och jag kan inte riktigt säga var det känns – magen, fingertopparna, låren, strupen. Det är inte helt olikt den där nyförälskelsekänslan, att inte riktigt ha kontroll över sin egen kropp. Att bara behöva göra, någonting, vadsomhelst, att inte kunna hålla inne. En flaska julmust som bubblar över.

En sådan kväll är denna.

Jag har gjort ett beslut. Det har fått genomgå många rundor, och länge pekade det åt ett helt annat håll – men just nu, för tio minuter sen, gjorde jag en helomvändning och bestämde mig. Jag ska inte lägga ner den här bloggen och göra en helt ny. Jag ska bara renovera denna. För adressen, katjaelina, det är ju jag. Det går inte att komma ifrån. Och jag vill inte vara någon annan heller. (Så aktiv som jag varit här det senaste året, så har nog ingen som läste mig förr hållit sig kvar, så det skulle ändå bli som en nystart.)

Alltså, förutsättningarna är dessa: Den åttonde mars (internationella kvinnodagen, jag vet, jag insåg det när jag redan hade betalat) lämnar jag Sverige och flyger över Atlanten till Edmonton, Kanada. Fem månader senare, sista juli, åker jag hem från Phoenix, USA. Jag ska volontärarbeta på tre olika gårdar i British Colombia och Californien. Jag ska hälsa på Frida i Edmonton, eventuellt bila ner från Vancouver till San Francisco med Carro och Hanna, kanske se Grand Canyon med mamma och Vladimiro. Och förhoppningsvis mycket annat.

Och det jag tänkte var att jag skulle börja en ny blogg på engelska som jag skulle skriva på under resan. Hela syftet och anledningen till språkbytet kommer jag att förklara på den nya bloggen – men det jag måste skriva här är att jag från och med nu lägger ner min svenska blogg därför. och den första februari 2012 startar den nya engelskspråkiga resebloggen Geographies of belonging. På samma adress, men med helt olika koncept.

På återseende!

Test: surfplattan

I julklapp fick jag en surfplatta. Eftersom vi inte har trådlöst nätverk hemma har jag inte kunnat testa hur den funkar att surfa med. Förrän nu. Jag sitter på biblioteket och laddar ner appar och känner mig både till slut ett med tiden, men samtidigt även lite smutsig. Jag har blivit ännu djupare rotad i konsumtionssamhället. Men det är ju så roligt! Den är inte större än en bok, men jag kan göra så mycket med den. Om inte annat, så får det plats tusentals böcker i den. Eller filmer. Jag kan skriva blogginlägg var som helst. Jag har blivit portabel.

höstläsning XI.XVII: Skattsökaren

Årets (i princip) sista bok blev Skattsökaren av 2008 års nobelpristagare Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Den tar inte mycket i anspråk. Det är en berättelse som flyter på, en ung man söker mening och hans resa påminner mig om alkemistens. Delvis Coelhos, men även från andra historier som jag har läst om alkemins mysterier. Att det börjar med en jakt efter rikedomar, guld och skatter, men att det under resans gång istället blir ett sökande efter mening och upplysning. En färd in i sökarens innersta skrymslen. Alkemin som en form av andlighet, en filosofi som omfattar hela alkemistens identitet. För utan det, att ifrågasätta allt det som man ser som sitt, intill den innersta kärnan, kan upplysning och rikedom aldrig nås.

Lite så liknar ”Skattsökaren” en berättelse om en alkemist, med den skillnaden att bokens hjälte Alexis inte söker finna ett sätt att tillverka guld och få evigt liv. Istället jagar han efter legenden om en gömd sjörövarskatt. Berövad på sitt barndomsparadis på sockerplantagen på Mauritius, tar jakten honom över haven till den lilla ön Rodrigues, och sen vidare till Första världskriget i gamla världen och hela tiden letar han, längtar. Och visst hittar han något, till slut, men det är inte alls det han trodde att han skulle finna.

Och här någonstans ligger Le Clézios anspråkslöshet, det som får mig att aldrig riktigt slukas, men att ändå dras med av denna meandrande flod till berättelse. Där finns inga lösningar. Inte heller någon spänning, åtminstone i den klassiska bemärkelsen. Inte ens krigsscenerna innehåller särskilt mycket dramatik. Men med sitt friktionsfria språk, som inte kräver uppmärksamhet för sin egen skull, men inte heller stör genom stelhet eller klyschor, lyckas han väva samman en berättelse med en sorts diskret skönhet.

Och jag kan faktiskt inte säga ifall det är språket, eller beskrivningarna av de sagolika öarna i Indiska oceanen, eller de betraktelser av människor och livet som Alexis gör under sina resor, som gör det. Men jag trivs i det. Det finns ett lugn och en eftertänksamhet som gör det här till en perfekt tunnelbanebok, något som jag läser en timme om dagen på vägen till och från universitetet. Den är lätt att lägga ifrån sig, men ändå tilltalande att ta upp igen. Det är en fin roman, som ger intrycket av att dess upphovsman även är en fin människa.

höstläsning XI.XVI: Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en så betryckande sorglig och på samma gång vacker bok att jag inte vet vad jag ska tycka. Det är en bok om ensamhet, fast utan den uppbyggliga och uppfostrande ton som böcker om ensamhet brukar ha. Här slutar det inte med en stor middag för hela kvarteret där alla skrattar och älskar varandra. Det här är en ensamhet som det inte går att ta sig ur. Men det är inte heller hopplöst. Det är ett liv.

Och språket, det är så vackert, betraktelserna, detaljerna. Jag är imponerad och illa berörd och … Ja, det går inte riktigt att beskriva. Det är en bok som måste läsas. Och det är riktigt bra.

höstläsning XI.XV: Livets gåtor – Jane Austen

Jag har gillat Jane Austen sen jag såg BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom från 1995 (för övrigt den bästa Austenfilmatisering som gjorts). Då var jag förmodligen tolv. Sen, när jag började läsa hennes böcker, fick jag bara en ännu större aktning för henne. Hennes språk, humor, människokännedom, förmåga att med väldigt små och till synes enkla medel belysa stora, komplicerade frågor gör henne till en av de verkligt stora författarna.

Och i den här boken, Livet gåtor – Jane Austen, har Vivi Edström lyckats belysa allt detta, och ännu mer, i Austens författarskap. Hon ger min beundran legitimitet och bekräftar min uppfattning om att Jane Austen är så mycket mer än romantiska komedier. Det finns en bitskhet i Austens språk och en självständighet i hennes hjältinnor som gör att även om var enda en av hennes böcker slutar med ett giftermål, så skulle jag inte vilja säga att romansen är kärnan i hennes författarskap. Snarare belyser hon kvinnans situation i sin samtid, och gestaltar genom sina huvudpersoner kvinnor som vägrar nöja sig med den mall som samhället och omständigheterna försöker tvinga in dem i.

Edström och jag känner lika stor beundran för denna fantastiska författare som dog alldeles för ung. Sen må vara att den här boken är lite rörig och saknar lite av en röd tråd. Jag tycker om det ändå.

höstläsning XI.XIV: Anteckningar från källarhålet

Jag var sjutton när jag läste Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Hans, min svensklärare, tvingade oss att läsa den på tre veckor och det kändes som ett Huayna Potosí att bestiga (långt innan jag besteg det verkliga berget). Det var alltså ingen behaglig läsupplevelse – och den uppfattningen har liksom legat kvar som ett täcke över Dostojevskij. Språkligt omständigt, överdrivet och ohyggligt manligt.

Men Fjodor Dostojevskij är en klassisk författare, om någon, och jag kände att mitt omdöme från gymnasiet kanske inte var riktigt rättvis. Jag var ju ändå en rebellisk sjuttonåring. Nu är jag tjugotre, med filosofistudier i ryggen och vana med långt mer avancerade texter (försök att läsa en vetenskaplig artikel om modellering i hydrogeologi, så blir du garanterat mentalt yr). Mitt omdöme skulle kanske bli annorlunda idag. Den korta romanen Anteckningar från källarhålet fick bli mitt experiment.

Jag har läst om Anteckningar från källarhålet att den presenterar alla de idéer och teman som Dostojevskij senare utvecklar i Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov. Och det kan jag nog hålla med om. Men att det skulle vara trevligare på grund av det mindre formatet var en helt befängd idé från min sida. Den här boken är precis lika känslomässigt överdriven, moraliskt obehaglig och irriterande manlig som jag minns Brott och straff. Möjligtvis är det språket som jag inte finner omständligt längre, men det är en klen tröst i sammanhanget.

På någon nivå förstår jag varför Fjodor Dostojevskij anses vara en god, klassisk författare, för han tar ju faktiskt upp allmänmänskligt stora frågor och jag kan tänka mig att han gjorde något helt nytt i sin tid. Herregud, han skrev ju om psykologi innan psykologin som vetenskap existerade. Men bara för att någonting var stort på sin tid, behöver det inte anses vara bra idag.

För mig saknar hans karaktärer verklighetsförankring. Att människor skulle få hög feber av lite samvetskval känns helt absurt för mig. Hans karaktärer går runt i en kall värld utan hud och det är väl kanske inte meningen att det ska vara verklighetstroget, syftet är väl att genom dessa experiment belysa olika delar av den mänskliga existensen. Men hos mig går det inte fram. Bitterheten ger mig kväljningar. Det kommer att dröja innan jag läser Fjodor Dostojevskij igen.

höstläsning XI.XIII: Vagga liten vagabond

En liten diktsamling av Eva-Stina Byggmästar. Det är så flytande och den gjorde mig så inspirerad – för jag läste den samma dag som jag bokade mina biljetter till Kanada och jag hade resor på hjärnan. Då var mitt hjärta fullt med kappsäckar och Eva-Stina Byggmästar förstod precis. Det var situationspoesi, för mig.

Som i:

så skicka dem till solrosöar per flaskpost

eller åtminstone till rosenöar i alla fall,

med eller utan snäckskalsstränder,

men låt dem stiga iland nån gång då!

 

o, att vagga liten vagabond och små

små nomader, att få klä dem i

gosedjursaktiga gröna resdräkter,

ge dem små gröna resväskor och

paraplyer och säga:

 

      men hjärtat

      ska ju vara

      fullt av kappsäckar

      annars är hjärtat armt!

 

eller såhär,

 

      är det alls någon som är förvånad

      över att äventyrerskorna packar

      å drar iväg på ett nytt litet äventyr,

      att de om och om igen grips

      av den härliga vandringsfebern – 

Det det var längtan och feber.

årssummering 2011

Hej. I år har jag knappt skrivit alls, inte heller fört min statistik som jag brukar. Ärligt talat så har jag inte en aning om hur många böcker av afrikanska författare, eller diktsamlingar, eller nobelpristagare jag har läst i år. Men allting finns antecknat, så när jag får tid efter den stora tentan den trettonde januari, ska jag sätta mig framför excel och uppdatera mina tabeller. Kanske skriver jag någonting om det då.

Men idag, årets sista, så gör jag bara en kort summering av det bästa. Så som traditionen bjuder.

Bästa låten:

Förra året blev det en delad förstaplats mellan Robyns Dancing on my own och A Fine Frenzys What I wouldn’t do. För att det var så svårt att välja.

I år är det mycket lättare. Someone like you av Adele. Punkt.

Jag minns när jag hörde den första gången, jag hade gått av vid Björkhagen, det var vår och jag skulle promenera genom Nackareservatet hem. Jag hade fått låna Adeles skiva 21 från pappa och lagt in den på min mp3-spelare. Adeles pianoslingor började. Solen sken och jag minns att jag stannade till framför en buske vars blad precis slagit ut. De var små fortfarande, sköra och de blänkte i solskenet. Och jag vet inte om det var bladen eller solen eller innerligheten i sången, men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Det var ett ögonblick när tiden stod still. Årets starkaste musikupplevelse, och den låt som jag lyssnat allra mest på.

Bästa boken:

Förra året var det Palimpsest av Catherynne M. Valente. Och det skulle nog kunna bli samma författare i år också. Hon är alldeles fantastisk, och hennes The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making och The habitation of the blessed var rena njutningar att läsa, båda två.

Om valet skulle vara den mest imponerande boken jag läst, skulle priset gå till Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie, eller kanske till den hjärtskärande Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer. Earthsea-serien av Ursula K. Le Guin gav mig mest tröst och spänning.

Men om jag ska välja den bok som gjort störst intryck på mig, blir det Liv Strömquists Prins Charles känsla. Det är en seriebok som försöker ändra läsarens syn på världen, och i mig gjorde den ett stort intryck. Jag kommer nog alltid att bära med mig en bit av den, om inte själva boken, så tankarna som förmedlas genom den. Så, 2011 års bok blir Prins Charles känsla.

Bästa film:

Förra året blev det den franska historiska komedin Molière, förvisso en mycket bra film, men kanske mest för att jag inte visste vad jag annars skulle välja. I år har jag inte alls samma problem. Det finns bara en film att välja, helt utan motstycke. Följande skrev jag i min dagbok tisdagen den första februari:

Jag har precis sett filmen Bright star.

Just nu känns det inte som att jag kan säga något mer om det.

Jag hade hjärtklappning hela filmen igenom.

Att klara av det, att göra en film så fullkomligt sensuell, utan att det knappt ens förekommer en riktig kyss.

Det är en film om Fanny Brawne och den engelska poeten John Keats, så mästerligt skulpterad av Jane Campion. Och det är en sorglig kärlekshistoria i 1800-talsmiljö, det skulle behöva vara riktigt dåligt för att jag inte skulle finna någonting att uppskatta i den. Jag är svag för kostymdramer. Men den här, det är liksom inte bara den sorgliga kärlekshistorien, det är hur den är filmad, scenerna, skådespeleriet. Den tog ett strupgrepp om mig redan under inledningen och låg kvar som en melankolisk, men o så vacker skugga över mig i flera dagar efteråt. Det är en film som ska ges tid och utrymme, kanske allra bäst sedd i ensamhet. Då kan den ta en hur långt som helst.

Bästa fotografiet:

Jag har nästan inte fotograferat alls i år. Och de bilder som jag har tagit, har jag inte gått igenom särskilt noggrant. Jag har skjutit upp det, väntat, haft så mycket annat att göra. Men en dag kanske jag hittar tillbaka till fotograferandet. Tillsvidare får ni nöja er med en humla.

Gott nytt år!