Kjersti Annesdatter Skomsvold har skrivit en så betryckande sorglig och på samma gång vacker bok att jag inte vet vad jag ska tycka. Det är en bok om ensamhet, fast utan den uppbyggliga och uppfostrande ton som böcker om ensamhet brukar ha. Här slutar det inte med en stor middag för hela kvarteret där alla skrattar och älskar varandra. Det här är en ensamhet som det inte går att ta sig ur. Men det är inte heller hopplöst. Det är ett liv.
Och språket, det är så vackert, betraktelserna, detaljerna. Jag är imponerad och illa berörd och … Ja, det går inte riktigt att beskriva. Det är en bok som måste läsas. Och det är riktigt bra.
Katja Malmborg 