höstläsning XI.XVII: Skattsökaren

Årets (i princip) sista bok blev Skattsökaren av 2008 års nobelpristagare Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Den tar inte mycket i anspråk. Det är en berättelse som flyter på, en ung man söker mening och hans resa påminner mig om alkemistens. Delvis Coelhos, men även från andra historier som jag har läst om alkemins mysterier. Att det börjar med en jakt efter rikedomar, guld och skatter, men att det under resans gång istället blir ett sökande efter mening och upplysning. En färd in i sökarens innersta skrymslen. Alkemin som en form av andlighet, en filosofi som omfattar hela alkemistens identitet. För utan det, att ifrågasätta allt det som man ser som sitt, intill den innersta kärnan, kan upplysning och rikedom aldrig nås.

Lite så liknar ”Skattsökaren” en berättelse om en alkemist, med den skillnaden att bokens hjälte Alexis inte söker finna ett sätt att tillverka guld och få evigt liv. Istället jagar han efter legenden om en gömd sjörövarskatt. Berövad på sitt barndomsparadis på sockerplantagen på Mauritius, tar jakten honom över haven till den lilla ön Rodrigues, och sen vidare till Första världskriget i gamla världen och hela tiden letar han, längtar. Och visst hittar han något, till slut, men det är inte alls det han trodde att han skulle finna.

Och här någonstans ligger Le Clézios anspråkslöshet, det som får mig att aldrig riktigt slukas, men att ändå dras med av denna meandrande flod till berättelse. Där finns inga lösningar. Inte heller någon spänning, åtminstone i den klassiska bemärkelsen. Inte ens krigsscenerna innehåller särskilt mycket dramatik. Men med sitt friktionsfria språk, som inte kräver uppmärksamhet för sin egen skull, men inte heller stör genom stelhet eller klyschor, lyckas han väva samman en berättelse med en sorts diskret skönhet.

Och jag kan faktiskt inte säga ifall det är språket, eller beskrivningarna av de sagolika öarna i Indiska oceanen, eller de betraktelser av människor och livet som Alexis gör under sina resor, som gör det. Men jag trivs i det. Det finns ett lugn och en eftertänksamhet som gör det här till en perfekt tunnelbanebok, något som jag läser en timme om dagen på vägen till och från universitetet. Den är lätt att lägga ifrån sig, men ändå tilltalande att ta upp igen. Det är en fin roman, som ger intrycket av att dess upphovsman även är en fin människa.