Jag var sjutton när jag läste Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Hans, min svensklärare, tvingade oss att läsa den på tre veckor och det kändes som ett Huayna Potosí att bestiga (långt innan jag besteg det verkliga berget). Det var alltså ingen behaglig läsupplevelse – och den uppfattningen har liksom legat kvar som ett täcke över Dostojevskij. Språkligt omständigt, överdrivet och ohyggligt manligt.
Men Fjodor Dostojevskij är en klassisk författare, om någon, och jag kände att mitt omdöme från gymnasiet kanske inte var riktigt rättvis. Jag var ju ändå en rebellisk sjuttonåring. Nu är jag tjugotre, med filosofistudier i ryggen och vana med långt mer avancerade texter (försök att läsa en vetenskaplig artikel om modellering i hydrogeologi, så blir du garanterat mentalt yr). Mitt omdöme skulle kanske bli annorlunda idag. Den korta romanen Anteckningar från källarhålet fick bli mitt experiment.
Jag har läst om Anteckningar från källarhålet att den presenterar alla de idéer och teman som Dostojevskij senare utvecklar i Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov. Och det kan jag nog hålla med om. Men att det skulle vara trevligare på grund av det mindre formatet var en helt befängd idé från min sida. Den här boken är precis lika känslomässigt överdriven, moraliskt obehaglig och irriterande manlig som jag minns Brott och straff. Möjligtvis är det språket som jag inte finner omständligt längre, men det är en klen tröst i sammanhanget.
På någon nivå förstår jag varför Fjodor Dostojevskij anses vara en god, klassisk författare, för han tar ju faktiskt upp allmänmänskligt stora frågor och jag kan tänka mig att han gjorde något helt nytt i sin tid. Herregud, han skrev ju om psykologi innan psykologin som vetenskap existerade. Men bara för att någonting var stort på sin tid, behöver det inte anses vara bra idag.
För mig saknar hans karaktärer verklighetsförankring. Att människor skulle få hög feber av lite samvetskval känns helt absurt för mig. Hans karaktärer går runt i en kall värld utan hud och det är väl kanske inte meningen att det ska vara verklighetstroget, syftet är väl att genom dessa experiment belysa olika delar av den mänskliga existensen. Men hos mig går det inte fram. Bitterheten ger mig kväljningar. Det kommer att dröja innan jag läser Fjodor Dostojevskij igen.
Katja Malmborg 