Hej. I år har jag knappt skrivit alls, inte heller fört min statistik som jag brukar. Ärligt talat så har jag inte en aning om hur många böcker av afrikanska författare, eller diktsamlingar, eller nobelpristagare jag har läst i år. Men allting finns antecknat, så när jag får tid efter den stora tentan den trettonde januari, ska jag sätta mig framför excel och uppdatera mina tabeller. Kanske skriver jag någonting om det då.
Men idag, årets sista, så gör jag bara en kort summering av det bästa. Så som traditionen bjuder.
Bästa låten:
Förra året blev det en delad förstaplats mellan Robyns Dancing on my own och A Fine Frenzys What I wouldn’t do. För att det var så svårt att välja.
I år är det mycket lättare. Someone like you av Adele. Punkt.
Jag minns när jag hörde den första gången, jag hade gått av vid Björkhagen, det var vår och jag skulle promenera genom Nackareservatet hem. Jag hade fått låna Adeles skiva 21 från pappa och lagt in den på min mp3-spelare. Adeles pianoslingor började. Solen sken och jag minns att jag stannade till framför en buske vars blad precis slagit ut. De var små fortfarande, sköra och de blänkte i solskenet. Och jag vet inte om det var bladen eller solen eller innerligheten i sången, men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Det var ett ögonblick när tiden stod still. Årets starkaste musikupplevelse, och den låt som jag lyssnat allra mest på.
Bästa boken:
Förra året var det Palimpsest av Catherynne M. Valente. Och det skulle nog kunna bli samma författare i år också. Hon är alldeles fantastisk, och hennes The girl who circumnavigated Fairyland in a ship of her own making och The habitation of the blessed var rena njutningar att läsa, båda två.
Om valet skulle vara den mest imponerande boken jag läst, skulle priset gå till Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie, eller kanske till den hjärtskärande Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer. Earthsea-serien av Ursula K. Le Guin gav mig mest tröst och spänning.
Men om jag ska välja den bok som gjort störst intryck på mig, blir det Liv Strömquists Prins Charles känsla. Det är en seriebok som försöker ändra läsarens syn på världen, och i mig gjorde den ett stort intryck. Jag kommer nog alltid att bära med mig en bit av den, om inte själva boken, så tankarna som förmedlas genom den. Så, 2011 års bok blir Prins Charles känsla.
Bästa film:
Förra året blev det den franska historiska komedin Molière, förvisso en mycket bra film, men kanske mest för att jag inte visste vad jag annars skulle välja. I år har jag inte alls samma problem. Det finns bara en film att välja, helt utan motstycke. Följande skrev jag i min dagbok tisdagen den första februari:
Jag har precis sett filmen Bright star.
Just nu känns det inte som att jag kan säga något mer om det.
Jag hade hjärtklappning hela filmen igenom.
Att klara av det, att göra en film så fullkomligt sensuell, utan att det knappt ens förekommer en riktig kyss.
Det är en film om Fanny Brawne och den engelska poeten John Keats, så mästerligt skulpterad av Jane Campion. Och det är en sorglig kärlekshistoria i 1800-talsmiljö, det skulle behöva vara riktigt dåligt för att jag inte skulle finna någonting att uppskatta i den. Jag är svag för kostymdramer. Men den här, det är liksom inte bara den sorgliga kärlekshistorien, det är hur den är filmad, scenerna, skådespeleriet. Den tog ett strupgrepp om mig redan under inledningen och låg kvar som en melankolisk, men o så vacker skugga över mig i flera dagar efteråt. Det är en film som ska ges tid och utrymme, kanske allra bäst sedd i ensamhet. Då kan den ta en hur långt som helst.
Bästa fotografiet:
Jag har nästan inte fotograferat alls i år. Och de bilder som jag har tagit, har jag inte gått igenom särskilt noggrant. Jag har skjutit upp det, väntat, haft så mycket annat att göra. Men en dag kanske jag hittar tillbaka till fotograferandet. Tillsvidare får ni nöja er med en humla.
Gott nytt år!
Katja Malmborg 