hål i tiden

Jag är tillbaka i receptionen där jag arbetade för ett och ett halvt år sedan, en halv sommar för en evighet sen. Nu julvikarierar jag och när jag gick in i lunchrummet sköljde det över mig, minnet av alla de luncher jag åt där. En timme är alldeles för mycket tid om man har med sig en egen matlåda och dessutom äter själv, men jag hade alltid med mig en bok och starkast minns jag Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Den läste jag i det här lunchrummet. Det var en fantastisk läsupplevelse, jag minns att jag satt i min reception och väntade på att lunchen skulle komma så att jag skulle kunna sätta mig och läsa. Och jag kommer ihåg att jag skrev om den. Jag satt vid samma dator som jag sitter vid nu och skrev.

Och det kändes så konstigt, att gå in där i lunchrummet, att ställa in matlådan i micron och plocka fram min bok. En annan, men ändå lika. Som om tiden har stått still – fast ändå så mycket har hänt. Det är som ett hål, en genväg, en lucka som ibland öppnas, bara för att snart stängas igen. Det händer ibland. Speciellt runt jul.