Den här boken av kanadensaren Chris Irwin har stått i min bokhylla i säkert sex år. Jag fick den i julklapp av pappa någon gång, men jag har inte kommit mig för. Förrän nu.
Den är fin. Den inspirerar mig, får mig att vilja tillbaka till hästarna igen, fast inte till den stressiga ridskolemiljön med olika hästar hela tiden och press från alla håll och kanter, utan till det som jag kunde uppleva med min hyrponny Ofelia ibland. När det bara var vi två, barbacka ute på ridbanan på söndagförmiddagarna när stallet var stängt för allmänheten. En värld på hästens villkor, utan press och konkurrens.
Enligt Irwin handlar riktig horsmanship om att lära känna sig själv, att finna en balans mellan sig själv och omvärlden. Det är först då som man kan börja kommunicera med hästarna på deras eget språk. För hästar läser av det du gör, de signaler du sänder, inte dina intentioner. Ett motstridigt inre ger upphov till motstridiga signaler, vilket gör hästen förvirrad och försvårar kommunikationen. Samtidigt kan hästarna lära dig att finna den där balansen i dig själv, bara du är öppen för den hjälp de kan ge. För Irwin är Natural horsemanship lika mycket ett sökande efter sig själv som en skola i hur man kommunicerar med hästar på hästars vis. Lika mycket självutveckling som meditation.
Jag tror att det skulle kunna vara bra för mig. Hästarna som terapi. Jag behöver hitta tillbaka till det där lugnet. Jag tror att Natural horsemanship nog skulle kunna bli min grej. Sen gör det ingenting att språket är lite torftigt och dispositionen lite rörig. Det är inte en bok som ska rekommenderas för sin litterära klass. Den har andra kvaliteer.
Katja Malmborg 