I somras fick jag böcker från jobbet (den schysstaste arbetsförmånen jag har haft hittills). Då plockade jag på mig den här lilla saken av Lisa Bjärbo, mest på grund av titeln.
Jag hade säkert gillat den om jag hade läst den som tonåring. Söt liten kärlekshistoria. Men nu stör jag mig på nästan allt. Det förutsägbara språket, dialogen som låter som om alla vore raljerande gubbar och hela handlingen som är så förutsägbar och onödigt långdragen. Jag förstår inte vad recensionsutdragen på baksidan, som är så otroligt positiva, egentligen kan handla om. För inte är det samma bok som jag läste.
Det enda som är bra är titeln, eftersom den är lånad från en Säkert!/Annika Norlin-låt. Ja, jag är väl inte tonåring längre.
(Så varför läste jag den, kan man ju fråga sig. Sånahär böcker har en sorts beroendeframkallande kraft över mig. Jag kan inte sluta. Det är som med romantiska komedier. En form av avslappning / fördumning / självplågeri.)
Katja Malmborg 