I somras läste Elin Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Hon pratade om den under en promenad vi gjorde på Kungsholmen i juli och jag som har prackat på Elin så många böcker att jag kände att det var dags att jag tog mig an något av hennes boktips.
Elin sa att hon trodde att jag skulle kunna gilla den här otroligt populära franska boken. Och jag kan förstå hur hon tänkte. Den har på sätt och vis förutsättningarna för att bli en såndär härlig slukarbok.
Men den orkar inte fram. Den är för ytlig och sporadisk för att bli en filosofisk roman, men handlingen är för svag för att det ska vara en underhållningsroman. Istället blir den ingenting. En feg tant och en lillgammal, gnällig tolvåring. Mest bara irriterande, faktiskt. Och poänglös. Jag förstår inte uppståndelsen.
(Efter avslutad läsning pratade jag om det med Elin igen, och det visade sig att hon tyckte ungefär samma om den. Det kändes skönt, på något sätt. Jag som är så otroligt litteraturintresserad, kan jag vara så nära vän med någon som tycker om en så dålig bok? Ett otroligt ytligt/inskränkt/identitetsformande fråga som jag inte behöver ta ställning till nu.)
Katja Malmborg 