Jag blev tipsad om Never let me go, skriven av Kazuo Ishiguro, av butiksbiträdet i en PocketShop. Jag skulle betala en The Time Traveller’s Wife (fast på svenska) som jag skulle ge bort i present till någon, och kvinnan som tog emot mitt Visakort och stämpelhäfte sa att om jag gillade den otroligt sorgliga historien om tidsresenärens hustru, skulle jag nog uppskatta Never let me go. Och hon verkade som en person som visste vad hon pratade om, så jag tog henne på orden och lånade boken när jag råkade se den på Kungsholmens bibliotek ett par veckor senare. Nu när jag läst den förstår jag inte riktigt hur hon tänkte. Jag säger inte att det är en dålig bok och jag ångrar inte att jag läste den, men likheten med mästerverket The Time Traveler’s Wife kan jag inte se.
Det är en underlig bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på den, jag vet inte i vilken låda den ska placeras. Den utspelar sig i ett alternativt 1990-tal, en värld där moralen blivit luddig och på så sätt liknar den många av de där framtidsdystopierna som skrevs under första halvan av 1900-talet.
Men fokus ligger inte på den här världen, där människovärdet är relativt, utan istället på den komplicerade relationen mellan tre vänner. Främst Kathy, som skriver, och Ruth, som är karismatisk och manipulativ. Jag känner igen det, den där vänskapen, mönstret man vaggas in i. Jag har också haft vänner som Ruth. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det. Och den där oförmågan att prata som Kathy har, att få ur sig saker hon behöver, den känner jag också igen.
Berättartekniken är effektiv, sättet att hoppa fram och tillbaka i tiden så att läsaren bara nästan förstår vad som kommer att hända. Jag var ganska fast, det måste jag erkänna.
Men såhär efter vet jag inte. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på det.
Katja Malmborg 