Ida Linde har här skrivit två små berättelser, där handlingarna är så pass abstrakta att de skulle kunna handla om lite vad som helst. Som en halvtom duk, som läsaren själv får fylla i med färg och form, helt beroende av sina egna tidigare erfarenheter.
För mig är den första novellen, den om Ryttaren och hopphästen Sonja, en ganska ordagrann historia om hur farligt det är att försöka göra hästen till något den inte är – mänsklig. Hästars logik är inte densamma som människors, och när en människa försöker definiera sig själv utifrån en häst så kan det gå väldigt fel. Det vet jag. Gammal hästtjej som jag är. Någon som inte har samma erfarenhet av hästar som jag, skulle säkert läsa in något annat i den här historien. Citaten från drottning Kristina – denna gränsöverskridande varelse. Tankeväckande.
Den andra berättelsen handlar om förlust. Ensamheten efter en morfar.
Båda är vackra, och det på något sätt odefinierade vilket gör läsningen enkel. Jag får förstå på mitt sätt, och det är skönt i en värld där många saker tvingar in i allmänna formar, sånt som kanske inte alls passa mig egentligen. Det är trevlig, och kort, läsning.
Katja Malmborg 