Den första boken av Louisa May Alcott om systrarna March, Little women, var trots sitt ständiga moraliserande och religiösa dravel fortfarande charmig. De små flickornas strapatser var söta i sin oskuldsfullhet och ibland tanklöshet. Det gjorde att jag kunde se förbi de präktiga sensmoralerna i slutet av varje kapitel, och njuta av det vackra engelska språket.
Men i Good wives har flickorna blivit vuxna, och där barnsliga snedsteg fortfarande möttes med skratt och humor, har nu handlingen blivit tung av Goda Hustrurs plikter gentemot sina makar, resonemang kring kärnfamiljens förträfflighet och en sorts gud-och-mannen-vet-bäst-sensmoral som gjorde mig så fruktansvärt irriterad och arg att jag var på vippen att lägga ifrån mig hela boken. Det vackra språket höll mig dock kvar, och den nyfikna vetenskapskvinnan i mig. För det är ju såklart så, att den här boken kan ses som en produkt av ett tidsanda, den som ledde från detta 1800-talets mitt fram till 1950-talets amerikanska förortshemmafruar.
Mig personligen äcklar budskapet något fruktansvärt, men det var ändå intressant ur ett mer historiskt perspektiv, som tidsdokument. Den borde dock förbjudas som läsning för alla barn under femton – före den åldern är man alldeles för lättpåverkad!
Katja Malmborg 