Flod av debutanten Carolina Fredriksson är en bok om en värld efter katastrofen. Inte atomkriget, kanske inte ens “klimatkrisens” kulmen – det är en katastrof som löper parallellt med en värld där allting är precis som förut. Det är efter den lokala katastrofen, när bara två barn och en husbil finns kvar. Förut var det ett helt litet samhälle, vid flodstranden, under bron, tvärs över vattnet från Staden. Men sen brann det upp, jämnades med marken, fick inte vara kvar. Och liksom över blev Alka och Kappen, barnen som bor i en husbil, och Ina som kommer över bron och hälsar på dem ibland.
Jag känner mig obehagligt berörd när jag läser, som om någon försöker kväva mig, långsamt. Textens tempo är långstamt, hela boken är trög, men den liksom fastnar i halsen och gör mig illamående. För den handlar om något som jag, genom mina studier, förmodligen funderat mer på än de flesta andra. Det är en bok om utanförskap – och specifikt den utanförskap som kan skapas genom det geografiska rummet, och hur vi planerar och hanterar det. Det är åtminstone min tolkning. De två barnen är så otroligt ensamma och maktlösa, men av en så frustrerande tanklös anledning som stadsplanering. Och vad hemskare är, så är jag helt övertygad om att den här historien är helt sann. Inte ordagrant, men som princip. På många ställen i världen, i många olika skepnader. Ren tanklöshet, civilisationens expresståg, som plockar upp lika många som den lämnar kvar.
Carolina Fredriksson är, såvitt mina internetkällor stämmer, arkitektstudent. Något som för mig stärker den geografiska tolkning som jag gjort av boken. Jag skulle inte vilja kalla det för nöjesläsning. Den gjorde mig alldeles för nedstämd. Men intressant, likväl. En väl skriven bok, det är det.
Katja Malmborg 